Godmorgon!
Gud vad jag känt mig glad den senaste tiden! Jag mår bra av att inte gå kvar på JIBS. Trivdes inte alls, vilket säkerligen märktes på min attityd. Tror aldrig jag varit så undandragen och grov i hela mitt liv. Jag har alltid varit snälla, sociala lilla Soha. Här nere har jag behandlat nästan alla illa känns det som. Inte på en personlig nivå, men dragit mig undan, inte velat prata osv. Jag har alltid varit den snälla, men ändå rätt kaxiga tjejen som finns där för alla. Jag är en rättvis person, jag älskar ärlighet, ser jag att något är fel är någon blir behandlad illa, då säger jag ifrån. Annars är jag den som alltid stöttat alla i alla lägen, oavsett om jag gillar dem eller inte. Jag har varit social, kanske till och med den mest sociala i min vänskapskrets. Vad hände nu? Det började redan första dagen på JIBS (en vecka efter att min fostermamma dog). Då beslöt jag mig för att hålla mig undan, men ändå vara snäll. Inte för att jag inte ville vara med dem, utan för att jag mådde så dåligt! Redan första kvällen hade vi mingel på JIBS, så fort jag sa att jag var från Stockholm, ja, då började alla: "fjolltresk, jävla 08, ni tror att ni är något blablabal" Visst, även om det är på skoj, så var det inte det för mig. Jag hade precis råkat ut för ett dödsfall och mådde dåligt. Jag började må allt sämre, kände mig inte välkommen pga att jag var "08". Jag kände att jag var tvungen att lösa problemet, men kom inte på en lösning. Valde att konsumera stora mängder alkohol. Visst, jag söp väll nästan hela klassen under bordet, drack nästan mest och blev minst påverkad. Det här var en väldigt dålig lösning, speciellt i och med att jag har hjärtproblem och dessutom mådde psykiskt dåligt. Det ledde till att jag förvandlades från snälla rara Soha till en häxa. Fast å andra sidan, det är inte konstigt. Jag är inte van vid att behöva tänka på ekonomi, behöva följa normer osv. Jag trodde aldrig jag skulle ta ett CSN, men nu tog jag faktiskt ett halvt CSN. Känns inte det minsta kul. Har man vant sig vid att ringa någon varje dag och fråga om en lunch ute. Jag menar, jag och Selma åt alltid ute - varje dag. Jag fikade med minst två personer om dagen. En period på gymnasiet fikade jag, Nicole och Malin på Espresso House efter varje skoldag. Sen kunde vi stanna upp på ett annat fik och sätta oss där. Visst, jag påstår inte att jag inte är ansvarsfull och kan leva på egna pengar. Men i hela mitt liv (jag började jobba när jag var 16) har jag jobbat som ett svin. Nu senast hade jag 3 jobb samtidigt, åkte in på sjukhus ett X antal gånger pga mitt hjärta.... en historia antagligen alla i min vänskapskrets känner till, men även alla mina tidigare chefer osv. Jag har alltid varit en workaholic, men jag har alltid sparat allt jag tjänat. För mina föräldrar har aldrig låtit mig slösa bort min lön. . Allt man inte är van vid har man fått göra, jag har haft dagskassa för att få det att gå runt ibland. Mina föräldrar tog enbart hyran, men det kostar att leva. Och jag tänker inte ta ett öre av mina sparpengar. Jag har sparat dem av en anledning. I går började jag buda på en lägenhet vid Saltsjöbaden. Jag hoppas verkligen jag får den, annars är det bara buda på nästa i samma område. Vet inte vad som fick mig att falla för det området. Nacka och de södra delarna av stan har aldrig varit min typ av ställen. Jag tänker som sagt inte flytta hem till mamma och pappa. Nu har jag dessutom sparat så jag har råd med den. Tror dock chansen är väldigt stor att jag får den i och med att den inte är så stor att en familj vill ha den, och ungdomar vill oftast bo i city.
Idag börjar jag min intensivkörning. Hoppas verkligen på att lämna staden med körkortet i handen. Men jag tog ju ändå 15 lektioner hemma i Stockholm, vore inget mer än dum i huvudet om jag inte klara det efter 20 till. Det blir ju 35 lektioner totalt. Dessutom klarade jag teorin i maj, men tydligen gäller ett teoriprov enbart i 2 månader. Har jag klarat det en gång kommer jag klara det en andra.
Jag behöver koppla av, ska boka en resa så fort jag är klar med intensivkursen. Känner att jag behöver komma bort från allt. Antingen åker jag till min pojkvän i Quebec, eller så följer jag med pappa till Sydafrika. Ett tredje alternativ är att åka iväg någon annanstans med mamma - om hon har tid! Tänkte på Kina, men resor ska man inte boka långt i förväg. Men en sak är säker i jul åker jag! Vet att min pojkvän kommer bli sur om jag inte kommer, men vi får se. Mina föräldrar har verkligen fått lida, finns inte en dag jag ringt hem utan att brista ut i gråt över mitt liv här nere. De säger att de sämsta beslut de tagit var att låt mig flytta hit, speciellt när de känner mig. Det här var mitt val, jag ville lära mig ta ansvar och sluta vara en extremt bortskämd tjej, men jag har lärt mig vad ansvar innebär nu. Nu har jag som sagt budat på en lägenhet vid Saltsjöbaden, jag kommer att ha mamma och pappa nära och jag kan gå dit när jag vill. Framförallt få hjälp om det är något jag inte kan. Jag har haft en studentfirma som städat hos mig några gånger, min vän Simon har fått laga mat åt mig. Det känns inte rätt att komma till en plats med 0 erfarenheter.
Nu flyttar jag i alla fall ut den 1 december! Har en jobbintervju på G hemma i Stockholm. Det jag kommer göra (om jag får jobbet) är att räkna ut resultaten av marknadsundersökningar. Det är exakt sådant jag vill göra. Berättade om de goda nyheterna för Linn, hon sa ja: "det är ju sådant som passar dig, du som gillar att räkna ut saker". Det gör jag, jag älskar att räkna saker. Jag har till och med en privatbudget, därav mina dagskassor. För mig är det viktigt att spara, det är prio 1 i alla lägen. Något jag tjatar om hela tiden. Jag vet att många som nyligen lärt känna mig tror att jag bara snackar, men det är något jag faktiskt inte gör. Alla mina vänner i Stockholm har sett allt jag gjort och åstadkommit med egna ögon
Och tack till min familj, min pojkvän och mina vänner som stöttat mig igenom det här! Jag älskar er.
Men nu ska jag faktiskt göra mig i ordning. Vi hörs!

Gretchenofsweden (K)
2012-11-13, 15:21