Hundrädsla... kategori: Natalias
Under några år när jag var liten så var jag hundrädd.
Eller jag var snarare djurrädd, jag var rädd för hundar, katter, kaniner, marsvin, hamstrar, fåglar...allt!
Men sen var det bara hundar (och ibland fåglar) som jag var rädd för.
Jag vet inte varför jag var rädd men det var väl att dom såg så läskiga ut med sina vassa tänder och snabba rörelser.
Att dom skulle upp och slicka en i ansiktet...
Tack vare min storebrors kompis Sebastian och hans mamma Helena kom jag över min hundrädsla.
Jag fick vara extra mamma åt deras hund Zappa.
Zappa var en Schäfer/Labrador.
Sebbe sa att han även hade lite Pitbull i sig men det tror jag han mest sa för att vara rolig.
Jag fick en nyckel hem till dom så att jag kunde gå och hämta Zappa när jag ville och gå ut med honom.
Vi var ute nästan varje dag i flera flera timmar och på sommaren hade jag honom i princip hela tiden.
Vi blev så fästa vid varann att det nästan var löjligt.
Han studsade alltid upp och ner när han hörde att det var jag som gick i trappan och skulle hämta honom...
Jag älskade verkligen Zappa, han var min räddning och jag har ALDRIG träffat en så snäll hund som honom!
Gud vad jag saknar honom...
Tack vare honom, Sebbe och Helena så kom jag över min rädsla för hundar (men inte för fåglar)
Zappa kanske inte var sådär jättetränad på att lyda men då var jag så liten så jag visste inte ens hur en hund borde uppföra sig mer än att han var sjukt snäll.
Jag lärde honom att rulla runt och lite sånt där.
Sen jag träffade Zappa har jag aldrig varit hundrädd... och detta var när jag var runt 12-13 år.
Aldrig hundrädd, förrän nu!
I sommras.
Jag har alltid haft stor respekt för hundar men samtidigt visat att det är jag som bestämmer.
Jag var hos mammas kompis nu på semestern.
Hennes dotter var där med sin gubbe och deras nästan nyfödda dotter.
Och deras hund!
Deras hund är inte frisk!
Eller okej, det kanske han visst är men han är fel uppfostrad.
För det första så gillar han inte barn, okej alla kan ine gilla alla det fattar jag med men då får dom ha honom kopplad när där är en nyfiken 2åring som springer runt och ska ta på allt.
Lillan fattade ju inte att hunden inte gillar barn, hon brydde sig inte om att han morrade och blottade tänderna såfort hon var i närheten.
Jag blev arg för om han är så oberäknelig bland barn så kan han inte vara lös!
Jag var inte rädd i början, jag sa till honom om han började visa tänderna och hålla på.
Men så var det en gång...
Jag skulle hämta något i bile och han var ute på tomten...
Jag gick bara förbi honom till bilen men sen när jag kom tillbaka så såg jag att han ville komma fram så jag höl fram min hand lite så att han kunde gå fram och nosa för dt var ngt jag lärde mig som barn, att djuren alltid ska få nosa på en först innan man klappar osv.
Men han blev som förbytt!
Han började morra, skälla, visa tänderna och göra utfall!
Jag blev lite darrig men sa högt och skarpt åt honom men han brydde sig inte, man såg verkligen ondskan i hans ögon.
Hans ägare ropade på honom genom fönstret men det hjälpte inte...
Tillslut gick hunden till ägaren.
Sånt ska inte få hända, speciellt inte om hunden är lös!
Dom vägrade att koppla honom trots att jag sa till dom och till slut blev jag så arg att jag bara skrek att hundjäveln var ouppfostrad och dum i huvudet och att dom måste ta hand om sin hund!
Att detta inte är okej!
Sen började jag gråta för jag var så spänd, jag sprang till våran husvagn och stannade där i några timmar...
Hunden fick vara inne när vi var ute och tvärt om men jag satte inte min dot i huset igen och jag kommer aldrig mer att åka hem till dom, speciellt inte om hunden och ägarna är där.
Jag trodde att det bara var för denna hunden jag var rädd.
Men så kom en kompis hit med sin hund.
Jag var lugnare, jag vet att denna tiken är världens snällaste men ändå blev jag nervös ibland och rädd.
Då insåg jag att jag fått tillbaka min hundrädsla.
Jag försökte övervinna den med hjälp av denna fina hunden, hon och jag var ute och gick på promenad ensamma och jag försökte lära henne hur hon skulle bete sig, att hon inte ska hoppa upp på folk, inte skälla, inte gå framför mig när vi promenerar å lite sånt där...
Det gick bra men hade nog gått bättre om jag inte hela tiden var på min vakt å var så spänd.
Jag vet att hon kände av det...
Nilla <3
Inga kommentarer än.