My Angel <3

Idag skulle min dotter ha fyllt 5 år…

Att jag hela mitt liv velat bli mamma är ju numera välkänt så lyckan visste förstås inga gränser när testet äntligen efter åratals försök visade positivt!
Alla som varit i situationen vet ju hur övermäktig känslan är och hur svårt det är att förstå trots att det känns i hela kroppen och själen.
Oron över att något skulle gå fel slog in omedelbart, beställde tid för att se så de verkligen fanns hjärtslag samt att jag inte alls va beredd att riskera något genom att jobba den första osäkra tiden.

Jodå, hjärtslagen fanns, bönan såg ut som sig bör och med tanke på stressen & tyngden i mitt arbete ihop med hur svårt jag haft att bli gravid, sjukskrev läkaren mig ett tag.
Varje dag var som en vecka, en vecka som en månad, både pga oro & längtan, det var så man sprang på toan va 10nde minut i rädsla för blödningar/missfall samtidigt som man drömde sig in i alla Gravid-böcker och fantiserade om framtiden med bebis.

Min sambo och jag levde i helt skilda världar, han levde som vanligt i sin egna lilla bubbla och det fanns ingen som helst tid & förståelse över för lite extra stöttning i vardagen. Att han aldrig gjorde något hemma var jag ju van vid och borde förstås inte trott att det skulle förändras, men det gör man ju ändå.
Jag var i vecka 15, hade börjat arbeta igen vilket i sig var tungt och tidskrävande och utöver det var det kontaktbarnen samt hemmet som skulle skötas vilket givetvis skulle göras av mig eller inte alls.
Visst kan man bli lite ”slappare” med ordningen men när inget fungerar utan att man gör det själv blir det en inre stress att skjuta upp saker hela tiden, så på många sätt lättare att bara göra.
Här var dock en tid då jag faktiskt inte orkade och hemmet höll på att sunka sönder, inte fick det honom att göra något ändå. Så jag började storstäda, inte fick det honom att resa på häcken & hjälpa till heller, jisses, han va ju i krig, via PS3…….
När jag timmar senare var klar mådde jag fruktlöst dålig & gick till sängs. Dagen efter vid frukosten kunde jag inte hålla igen mer, jag frågade hur i helvete han kunde låta mig göra allt och om han nånsin tänker lyfta ett finger, hur kommer det bli när barnet kommer? Han kunde som vanligt inte förstå varför jag var arg utan menade fint på att jag är sjuk i huvudet mer eller mindre & ständigt letar efter bråk. Jag lämnade bordet och slängde mig gråtandes i sängen. Plötsligt får jag såna smärtor i magen att håller på att svimma. Jag har en smärtgräns utan dess like men detta var olidligt, rädslan lika så… så det var alltså dags för missfall… tänkte väl att det var för bra för & vara sant, att jag skulle få bli mamma…

Min sambo ringde ambulans som snabbt var på plats, smärtorna börja avta men dom ville ändå köra in mig. Jag envisades med att få gå på toaletten innan & mycket riktigt så stört blödde jag och tjejen från ambulansen fick motvilligt säga att jag nog borde förbereda mig på tanken om missfall.

Jag grät hela resan som kändes som timmar samtidigt som den gick alldeles för fort, jag ville inte få det konstaterat.

Väl inne förbereddes det snabbt för ultraljud, skärmen vändes från mig och jag kände bara hur jag ville få det ur världen, åka hem & gå under…
Efter bara någon minut tittar läkaren leendes mot mig, vänder tillbaka skärmen: ”Titta där vem som dyker runt & mår hur fint som helst” Alltså den lyckan… nä… det GÅR inte att beskriva…

Ett par veckor senare var det dags för det traditionella ultraljudet, längtade så efter att få se de lilla livet igen och att få bilderna. Läkaren påbörjade men såg ganska snabbt besvärad ut, jag frågade om något var fel, jag såg ju att bebis rörde sig, hjärtljudet hördes men hans ansiktsuttryck gick inte att ta miste på så paniken steg. Hans svar var avvaktande men sa till slut att det inte ser bra ut, att jag saknar fostervatten och att graviditeten troligtvis kommer sluta illa varpå jag borde fundera på om jag ville avsluta den själv. Världen stannade återigen upp. Avsluta den själv, va han galen? Krävde att få remiss till specialistvården inom detta vilket jag fick.

Väl där någon vecka senare konstaterades det att bristen på fostervatten var stor, utan fostervatten kan bebisen inte utveckla sina lungor och även om hon skulle överleva i magen hela vägen fanns ingen som visste hur det skulle gå när hon väl var född, det kunde gå hursom. Då det produceras nytt fostervatten hela tiden kunde man hoppas att det stannade kvar tillräckligt länge för att någorlunda utveckling hann ske innan det läckte ut igen.

Jag blev återigen sjukskriven och skulle ligga still. Det var förstås ännu svårare denna gången då oron hade en befogenhet som hette duga. Inte blev sambon nåt mer sympatisk heller.
Flertalet kontroller gjordes, bristen på fostervatten fortsatte. I vecka 25 blev jag inlagd då den vid den tiden går att rädda barnet om något plötsligt händer. Jag är ju inte direkt den slappa typen så att ligga där höll på att tära sönder mig, sambon var ju inte uppe för ofta heller, hade fullt upp med sina hobbys och tyckte det var för långt att ligga & köra.

I vecka 29 började jag få värkar, känslan var dubbel, det var på tok för tidigt ändå ville jag på nåt sett att hon skulle komma ut så jag fick se om hon mådde bra. Men det spelade ingen roll, hon ville ut & det på studs. Jag låg där kopplad till nåt som mätte värkarna och allt kändes grymt overkligt. Efter ett par timmar blev jag tvungen att gå på toaletten, hade jag gjort flera gånger rättare sagt, så sköterskan hjälpte lite suckande mig loss ännu en gång. Denna gången kände jag nåt konstigt, jag ropade på sköterskan då det kändes som något trillade ur mig, hon trycker direkt på larmknappen, det var navelsträngen. Två minuter senare ligger jag på en bår och har fullt med läkare och sköterskor runt mig, på vägen förklarar en läkare att det behövs ett akut kejsarsnitt, minuten efter är jag sövd.

Jag vaknar upp & ser mamma… vågar jag ens fråga… jag kan knappt andas men hör mig själv: ”Bebisen..?”
En sköterska dyker upp på sekunden från ingenstans med ett mega smajl: ”Hon mår fint Hanna!”
Hon! Jag hade fått en dotter och hon lever! Självklart ville jag se henne direkt, fick jag dock inte, jag skulle hämta mig först sa dom. På riktigt, hur fan hämtar man sig från allt det där? Jag ser någon komma smyga längst med väggarna, det var sambon, tydligen fick han inte komma in, men han hade filmat lillan och ville självklart visa och dela glädjen. Vi hann titta snabbt innan sköterskan skrattande visade ut honom igen.
Efter vad som kändes som timmar av tjat tror jag dom tröttnade på mig, jag kördes över till neonatalavdelningen där min lilla tjej låg i sin kuvös. Betoning på lilla, 36 cm lång och 930 gr.

Jag var fortfarande helt borta efter narkosen och hela detta minnet är som en lite dimma. Personalen höll på att sondmata henne, visade och förklarade så att jag senare skulle få prova själv. Dom öppnade upp så jag skulle få hålla henne i handen och hon tittade intensivt på mig, tiden stod återigen stilla, jag kunde inte få nog.
Jag kördes på kvällen till avdelningen igen för beordrad vila. Jag vaknar plötsligt i total panik, väcker min sambo och ber honom gråtandes att åka upp till bebis för att se hur hon mår, något känns grymt fel.  Han kommer tillbaka med förvirrad blick och säger att det inte ser så bra ut. Vad?? Vad är fel och vad ser inte bra ut?? Minns hur jag blev rasande då han har en tendens till att överdriva saker så fick jag total frustration på det han sa. Då kommer läkaren, han säger att det tillstött komplikationer och att det ser riktigt mörkt ut. En sköterska kommer in och kör upp mig till neonatal. Runt bebis kuvös står en hög med personal som är i full gång med lillan, maskiner som tjöt och frustrerade röster, den numera välkända paniken steg i mig igen, denna gången var det dock ett faktum, hon skulle inte klara sig…

Plötsligt blev allt tyst, läkaren kom och la bebis hos mig så hon skulle få somna in hos mig, hennes hjärta slog i ytterligare ett par timmar, timmar av gråt, värme, hopp om att något skulle ändras, ja timmar av allt, till slut somnade hon.

Vi fick sedan tvätta henne, klä på henne, tog minnebilder, fot & handavtryck för att slutligen bädda ner henne i en liten säng och lämna henne i avdelningens Ängla-rum.

Jag fick tabletter för att kunna sova men vaknade strax igen, smärtan var så stor att jag på riktigt trodde jag skulle dö, gråten hade inget stopp. Det enda jag ville va att ha min bebis. Jag kördes upp till Ängla-rummet, där var kallt och ödsligt och DÄR låg min bebis, fy fan va ont det gjorde, hade ju inte ens fattat att hon var borta så det kändes som jag övergivit henne. Jag tog henne i famnen och kröp ner men henne i min säng, först då kände jag nåt lugn. När jag efter en stund kördes ner igen steg paniken återigen, en separationsångest som inte går att beskriva, jag bad dom köra tillbaka mig upp, det gick bara inte.

Dom sa då, att om jag vill, får jag ha henne nere hos mig istället. Jag tittade frågande på dom, fick jag ha mitt döda barn hos mig, på en avdelning där dom andra har sina levande… va? Jodå, så va det, det var tydligen jättevanligt i såna här fall. Svarade självklar ja, hur udda det än verkade fanns det ingen realist i mig då, jag behövde ha min tjej hos mig. När hon väl kom ner kom lugnet igen, jag tog henne i famnen och kröp ner under täcket, sten somnade.

Jag rekommenderades av personalen att låta familj och nära vänner komma på besök så dom fick se henne, att det skulle vara lättare för dom att förstå samt stötta om dom fick vara med & dela. Även detta lät konstigt, bjuda över folk för att se ett dött barn?? Men, återigen, den typen av tänk fanns inte. Visst hon levde inte, men hon var min skatt, det bästa jag upplevt och utan tvekan den jag älskar mest, självklart ville jag att alla skulle få sen henne. Och alla ville se henne, ingen tvekade, det blev tvärtom rusning, familj och vänner avlöste varandra, turades om att hålla, gosa & mysa med henne, det enda som egentligen visade på att hon inte levde, var allas tårar som inte ville sluta rinna.

Jag hade henne hos mig de tre dagar jag låg kvar, sen var det dags. Bebis skulle bäddas ner i sin barnvagn och köras till bårhuset, jag bestämde mig för att göra det själv. Det var på andra sidan sjukhuset så det var en bit att gå. Jag möttes hela tiden av leende blickar av folk med huvudet på sned, det enda jag kunde tänka va: Le du, hon är död, normalt att köra runt på va?”

Väl på bårhuset visades vi in i avskedsrummet, det går inte längre att säga vilket av alla ögonblick som var värst i allt som hände, detta låg i alla fall bland topp. Jag skulle på riktigt behöva skiljas från henne, ge henne till någon som ska lägga henne i ett kylfack, min bebis! Va fan är detta, finns INGEN som ska uppleva något sånt, det GÅR inte att förstå, det ska inte BEHÖVA förstås, det ska bara inte få hända. Jag skulle ringa på en klocka när jag va redo, redo, eller hur, enda jag tittade efter va om fönstren gick att öppna så jag kunde sticka iväg med henne. Men nånstans verkar det som man ändå gör det man måste, jag gick fram till ringklockan, förklarade för bebis att när vi ringer på den kommer hon att bli hämtad till himlen, så ringde vi…

Skapad:
21 november 2012, 02:38
Läst:
206 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (0)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

Alla anonyma kommentarer måste godkännas av aworldgonemad innan de syns på sidan.

Inga kommentarer än.

Oh Kidz

Barnen då som biologiskt inte är mina…
Jag är sedan några år tillbaka Familjehem samt Kontaktperson genom socialen.
Ända sen jag var liten har jag älskat barn, jag ville ständigt finnas där det fanns små barn att ta hand om, jag såg aldrig att jag själv var alldeles för liten för att ta hand om dom, tjatade ständigt om att få vara barnvakt överallt. När frågan om jag skulle bli när jag blev stor kom upp så var svaret givet: Jag skulle bli mamma och skulle dessutom ta hand om barn som inte hade egna föräldrar.

Jag och mitt ex hade bara varit tillsammans ett halvår när vi genom rekommendationer fick förfrågan om att bli Kontaktfamilj åt ett syskonpar, svaret var givet, JA!
I detta fallet fanns ingen problematik, mamman hade haft det tufft och behövde helt enkelt avlastning. Barnen var blyga men ögonen talade sitt tydliga språk & det märktes att dom stormtrivdes. Vi hittade på småsaker med dom som var ”normalt” i familjer men som dom av olika anledningar inte hade i sin vardag.

Efter ett par år fick vi ytterligare en förfrågan gällande en tonårskille, en helg i månaden samt vid behov. Även här var det frågan om avlastning då killen hade ADHD och det periodvis blev för hårt för mamman som var ensam med två pojkar. I det här fallet fanns det dock mycket mer än vad vi fått till oss. Killen levde helt i sitt, det var alkohol, droger och mycket bråk & stök och han hade inte över huvudtaget något förtroende eller respekt för vuxna. Att ha en Kontaktfamilj var definitivt inget han ville veta av. Dom fick lura med honom för en träff hos oss, väl här kunde han nog tycka att det var okej, kanske…
Han ringde fredag samma vecka och frågade om han fick komma. Det skulle visa sig att han och mamman rykt ihop och att hon inte ansåg att han var välkommen hem mer. Så där stod vi, med en tonåring vi inte kände alls, som knappt svarade på tilltal och kliade oss i skallen…
Det va semestertider så det gick inte att få kontakt med någon som var inblandad i oss eller honom så dom undrade om det var möjligt att han kunde vara kvar till man kunde utreda saken.
Han blev kvar i ca 8 månader, en tid i full kaos då han inte visste något annat än den livsstilen och tillhörande image. Dock lyckades jag komma nära honom, fick honom & förstå att jag oavsett va för sattyg han hittar på kommer jag alltid att finnas, men att jag inte kommer sitta och titta på medan han förstör sitt liv, utan att vi fram till den dagen han själv inser, kommer vi att ha fajter.
För mig var det långsiktiga det viktiga, att saker är fel vet man, men alla förstår inte varför. Jag kan förbjuda bäst jag vill, straffa med de ena & de andra, men om inte vilja finns hos individen funkar det inte. Jag har därför ett tålamod som heter duga med ungdomarna och är totalt prestigelös vilket jag tror kan vara det svåra annars, att inte ta alla motgångar personligt och undra varför man inte duger eller vad man gör för fel. Om man ser till hur sällan tonårsplaceringar fungerar så förstår man hur svårt det är, är inte att alla gör fel, det är helt enkelt riktigt svårt.
Jag blev där till slut tvungen att se mig otillräcklig gentemot hans behov, det märktes klart och tydligt att han trots att han börjat inse, inte va klar med strulerierna, att sitta på behandlingshem var i hans kretsar coolt och det var uppenbart dit han strävade, jag fick ge upp för att ge honom en chans att inse på allvar vart han var på väg. Mitt hjärta brast i tusen bitar den dagen dom kom & hämtade honom, det som kan låta som kort tid är som en evighet med dessa ungdomarna då det är så fruktansvärt intensivt och banden som bildas är grymt starka, man känner kärleken lika starkt som om det vore ens eget barn… Jag kände i den stunden att, ALDRIG mer…

I slutet av förra sommaren ringde socialen angående en tjej på 18 år som behövde en tillfällig placering under några veckor och det var omedelbart. Min sambo svarade att det gick jättebra och dom skulle komma samma dag för att se om tjejen kände sig okej med oss.
Jag blev alldeles stum, borde han inte ens ha pratat med mig? Dels ville jag inte fästa mig ännu en gång och jag visste ju av erfarenhet att han inte hjälper till med tanke på tidigare placering där han över huvudtaget inte engagerade eller intresserade sig. Han kunde inte alls sätta sig in i andras situation eller behov, han ansåg att folk skulle bete sig som han tyckte annars kunde dom ha det ungefär, ingen känsla, medkänsla, empati eller pedagogik, bara dömande. Han ger det han vill ge, när det passar honom, inte det andra behöver, när dom behöver det. Dock tyckte han nu att han hade rätt att säga ja oavsett vad jag tyckte, i hans ögon fick man pengar för detta vilket verkade vara de enda han brydde sig om, att pengarna man får faktiskt ska gå till barnen och att dom kostar det man får fick han aldrig in i skallen.
Klockan två samma eftermiddag kom två socialarbetare ihop med tjejen, jag var körd direkt, en helt underbar ung dam. Super söt, välvårdad, självständig men, dom stora ögonen visade annat om man bara var villig att inte bara titta utan även att se.
Hon var som sagt fyllda arton så självklart var inte en familjehemsplacering vad hon ville ha för hjälp, utan eget boende. Socialassistenten kände dock att tjejen hade haft det så pass tufft att hon skulle må bra att få bli omhändertagen lite samt att få som en vuxenkontakt, som en liten slussning ut i det egna boendet senare. Tjejen bestämde sig för att vi var okej att bo hos ett par veckor, hon är fortfarande kvar och även om tanken var att jag skulle vara hennes ”mentor” så tror jag bestämt att hon gett mig lika mycket tillbaka. Att komma här & leka mamma till en artonåring var förstås inte aktuellt utan här var det balansgången mellan den vuxna och kompis som skulle bli utmaningen. Dock föll sig detta helt naturligt och på det mer än året hon hunnit bo här nu, har jag fått nöjet att se denna osäkra tjej med tuffa ytan blomma ut till en mer trygg och än mer fantastisk kvinna. Från att inte lita på någon, utan framtidstro, inga större drömmar till detta…

Och killen från ovan story… han dök upp här igen för ca 10 månader sedan och har bott här sedan dess. Det gav mig lite bekräftelse på att allt jobb man gjorde faktiskt gav resultat, han ser mig som sin fasta punkt och trygghet i livet vilket känns fantastisk då ingen trodde att han var kapabel till sådana relationer. Han kämpar fortfarande med många bitar, men, han kämpar, vilket för honom är enormt stort och svårt, jag är så sjukt stolt över honom oavsett om det så är ett steg fram och tio tillbaka, för skillnaden denna gången är att han VILL…

& ja… Mr X son… ännu en bångstyrig liten tonåring som inte haft det så enkelt…
Hans far som då kämpar i ett med sitt egna välmående klarade inte av att vara allt det man behöver vara för att få ro i lillemans liv, så han är för tillfället här han också. Socialen tänker dock inte låta mig ha en tredje placering vilket dom sagt till oss, detta har gjort att killen återigen ska flytta vilket han redan gjort många gånger. Han börjar känna att han lika gärna kan ge upp för det verkar inte spela någon roll vad ha gör, han får ändå inte vara kvar någonstans…
Även här gör mitt hjärta total kross, är sjukt fäst vid detta lilla liv…

Så ja, mina planer att ta hand om barn, som mer eller mindre skrattades bort av vuxenvärlden, blev ju av i alla fall.
Planen att bli mamma som väl då kändes mest realistisk och självklar?
Jodå, det blev jag, en grymt efterlängtad dotter, hon skulle ha blivit fem år imorgon, dock firar hon sin födelsedag i Änglarnas stad då hon gick bort alldeles på tok för tidigt…

Skapad:
20 november 2012, 01:14
Läst:
206 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (0)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

Alla anonyma kommentarer måste godkännas av aworldgonemad innan de syns på sidan.

Inga kommentarer än.

Sweet Love

Dom som säger att kärleken är underbar har då aldrig varit kära, visst har den sina moments men har då allt. Det mesta sitter egentligen i skallen, en illusion om det vi vill ha som vi sen forcerar in i den vi träffat som sen bygger upp våra förväntningar till något som den där utvalde aldrig kommer leva upp till. Så är ju faktiskt i ärlighetens namn inte personen man ska bli besviken på, inte dom som satt sig på en piedestal, det är vi. Sen finns det typen som faktiskt vill att man ska ha förväntningar på dom, dom ger sig inte förrän deras övertygelse når fram & trots att hjärnan vet bättre, är hjärtat sällan med på noterna…

Som jag skrivit om tidigare trodde mitt ex att jag hade ihop det med en gemensam bekant till oss, rättare sagt, hela stan trodde det…
Han var som sagt en bekant, vi kallar honom mr X här, men efter att vi varit på en fest tillsammans skulle det ändras.
Jag brukar inte ha speciellt roligt på hemmafester här då dom av olika anledningar oftast spårar ur, vanligast var då att min sambo fick sina spel på mig & aldrig lyckats lära sig att bråka på fyllan inte ger ett skit. Andra orsaker är att fyllan oftast är på grisstadiet innan jag ens hunnit bli salongsberusad så när jag är go & glad och vill dansa har hälften somnat & resten sitter i totalt ointressanta fyllediskussioner. Men där dök han upp & var på precis samma nivå som mig & vi hade roligare än jag haft på länge.  

Vi fick efter detta grymt bra kontakt. Vi var båda i förhållanden vi inte trivdes i, var lika i väldigt mycket så klickade totalt i personligheter, kunde prata om allt & vi hade sjukt kul ihop.  Självklart drogs jag till honom, på vilket sätt var jag inte säker på, känslor har ju en förmåga att flyta ihop och i den situation jag hade var det omöjligt att veta om det var vänskap, kärlek eller hopp om ett liv fyllt av det underbara vi hade när vi umgicks. Det fick mig iaf att bli helt säker på att jag ville ha något annat än det jag hade. Jag fick genom honom styrka att våga lämna en vardag som jag mått dåligt över i åratal. Samtidigt lämnade han sin.

Även om det var vad vi båda ville så mådde förstås ingen av oss bra, separationer är sjukt jobbiga oavsett. Vi kom då varandra närmare än någonsin, vilket förstås satte fart på spekulationerna huruvida vi nu var ett par & om vi varit otrogna mot våra ex, det blev vi mot världen…

Separations momenten skedde på väldigt olika sätt för oss. Han blev utslängd efter att ha berättat, utan en pryl & utan pengar mitt i månaden. Jag hjälpte honom då genom att kontakta hyresvärden på min arbetsplats där det finns en liten lägenhet ovanpå lokalen som han fick hyra till dess att han fick sin lägenhet. För mig blev separationen ett faktum när min sambo fick reda på att jag hjälpt honom, han ansåg då att det var givet att jag var otrogen så han reste sig helt enkelt & gick.

För mig var separationen till början en lättnad, jag hade ju i månader sagt att jag ville separera då jag inte längre orkade gå på tå, jag kunde äntligen andas.
Hans separation ledde tvärtom till panik. Han mådde riktigt dåligt av att tryggheten rycktes under fötterna på honom, så dåligt att han inte ens ville leva. Min vardag gick helt plötsligt ut på att rädda hans vilket för mig var en helt naturlig & självklar sak, han betydde sjukt mycket för mig och jag ville inget hellre än att få hjälpa honom på fötter. Jag såg det aldrig som en börda, tvärtom var jag glad att han hade förtroende nog att låta mig se honom i sina sämsta dagar och ta emot det jag gav trots att människan har en stolthet större än störst. Han är ”ensam är stark” typen, att behöva hjälp är en svaghet, har levt större delen av sitt liv på fel sida lagen så vad folk ser är en trubbelmaker och det kändes så väl hur han slogs med sin identitet då han har en förmåga att vara den han förväntas vara inför andra och dom förväntningarna var lika många som olika.

Inför mig var han en person, enligt honom den han egentligen är och visade en klar bild över hur han ville vara & vad han ville med livet. Han ville också ha stöd i att nå dit. Jag gav honom stöttning i allt jag kunde, att ta tag i saker, hjälpa ekonomiskt, fixa extrajobb, passa barn, helt enkelt finnas jämt, vilket ofta var 24/7 göra.

Jag fick svårt att hitta energi, tid & ork till mitt egna liv, ungdomarna hemma, jobb, min nya vardag som ensam. Den tiden jag var hemma satt jag mest och var orolig över honom. Med allt runt var förstås sömnsvårigheter givet. Men då han mer än en gång velat & försökt skada sig själv så var det omöjligt för mig att släppa tankarna oavsett om han garanterade att allt var bra så svängde det för fort för att jag skulle kunna luta mig tillbaka.

Det fanns förstås väldigt många bra dagar under denna tunga period också, dagar då vi for runt & bara hade grymt kul. Hela tiden brottades man med tanken på ”vad” vi egentligen var & vart vi var på väg. Det var dock alldeles för rörigt känslomässigt runt oss båda för att jag ens skulle vilja ta reda på det då och jag tänkte definitivt inte göra NÅGOT som riskerade vår vänskap, den var mitt liv.

Det kom som en blixt från klarblå himmel när han plötsligt en kväll efter jobbet berättar att han träffat en tjej, rättare sagt märkte jag att något bekymrade honom så jag tvingade ur det, han sa först att det var något han inte kunde prata med mig om varpå jag inte fattade nåt, vi pratade ju om allt, jag gav mig inte och till slut kröp det då fram. Jag undrade varför han inte tyckte att kunde prata med mig om det, han tyckte det var självklart varför, vilket det förstås var, så jag fattar än idag inte hur jag lyckades spela så oberörd medan hela kroppen höll på att ge vika inifrån & ut…

Från den dagen var hon i princip det enda han pratade om. Att ge råd & stöttning trots mina förvirrade känslor var nog fan det svåraste jag gjort, men men, uppenbart hade jag missuppfattat det vi ”hade” och självklart ville jag att han skulle vara lycklig, var han det med henne så fine, bara för mig att svälja.

Ju närmare dom kom varandra, ju mer gled vi ifrån varandra. Det värsta i detta var nog ändå när han helt från ingenstans började prata om sina känslor för mig. Han hävdade att det var känslorna för mig som var bestående, som inte ändrades, att dom för henne vacklade i ett, hur skulle jag kunna tro på det när han inte släppte henne… Jag vill tro att han bara var rädd att förlora det vi hade, att han ville hålla kvar sitt grepp om mig, för det tog inte lång tid innan dom flyttade ihop.

Kvar står jag, ensam i allt med allt..
Ensam i denna stad utan mina vänner och min familj, med mina 2 fosterbarn samt hans son och en ekonomi åt helvete…

Skapad:
19 november 2012, 00:21
Läst:
235 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (0)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

Alla anonyma kommentarer måste godkännas av aworldgonemad innan de syns på sidan.

Inga kommentarer än.

Twisted faith...

Det sägs att vi tar den platsen vi får, en plats som bedöms utifrån andras ögon.
Sällan känner vi oss bekväma i oss själva eller nöjda med hur andra ser oss vilket leder till att så många går och känner sig felplacerade i sitt eget liv.

När jag läste på Komvux hade vi en vikarie i psykologi under ett par dagar. Han bad mig stanna kvar efter en lektion då han ville diskutera lite arbeten jag gjort. Han undrade vilka böcker jag läst och hur jag kommit fram till vissa slutsatser, frågeställningar och tankar kring det vi arbetade med, jag har aldrig varit mycket för böcker eller sett saker svart på vitt så skrev mest utefter eget huvud vilket förstås fick mig att tro jag failat totalt. Men tvärtom hade han visst aldrig under sina år blivit så imponerad av tänket, vilket gjorde att ville ha med mig i någon test som han höll på med ihop med några kollegor. Dom höll på att fördjupa sig i de olika personligheterna enl. MBTI, tydligen tillhörde jag någon minoritetsgrupp i den, enligt honom rent av omöjlig att hitta.
Efter veckor av möten skulle jag få veta att mitt tänk var unikt p.g.a. att jag utan att ens fundera kom fram till det som var självklart & realistisk vilket allt som oftast också är det som helt enkelt är det rätta. Sunt förnuft skulle alltså betyda att jag var annorlunda. Han menade på att de flesta kommer slutligen fram till samma sak, men då med hjälp av diskussioner, böcker, misstag mm Mitt tänk betydde att jag sällan eller aldrig skulle finna allmänt prat intressant då det inte skulle ge mig något vidare utbyte, jag skulle sällan/aldrig träffa någon jag kunde identifiera mig med då sannoliken att jag skulle träffa någon som mentalt fungerar som mig var indirekt omöjlig. Han satt och berättade allt detta för mig med ett leende upp till öronen & jag minns än idag hur jävla nära det var att jag gav honom en rak höger så smajlet försvann, va han sa egentligen var ju att jag mer eller mindre psykiskt skulle vara forever alone, fan va nice, låt oss fira doktorn!

Som skal för detta fint unika jag fick jag då Barbie-looken, lång, smal, blont långt hår & kattgröna ögon, går ju JÄTTE bra ihop. Att jag har en personlighet som är allt annat än ytlig har ju verkligen hjälpt mig i det jag vill göra när utseendet är allt folk sett & därefter placerat mig.
Då jag dessutom, speciellt när jag var yngre, var väldigt hämmad & ganska blyg så blev förstås uppfattningen om mig att jag var en kaxig tuggummi blondin, på anställningsintervjuer sågs jag som en korkad blondin,  jag hade sällan för mycket att säga då känslan av korkad oftast var ömsesidig och inte sällan fick jag höra att ”Här krävs lite mer än att vara snygg” No shiat!!
Visst är en fördelaktigt yttre jätte roligt & hjälpsamt i vissa sammanhang, men är ju som vilken annan egenskap som helst, bara en minimal del av den man är, om ens det.  Att klaga över att man ser bra ut är ungefär lika med ”poor little rich girl” man får helt enkelt inte se negativa saker i sånt som majoriteten vill ha, men jag klagar inte egentligen, försöker mer förstå varför vissa saker är som dom är.

Jag tror helt enkelt att vi alla har en släng av schizofreni, vi är inte en person, vi ändras utefter vilken plats vi får i olika sammahang, vilket humör vi är på och väldigt mycket annat. Om man slapp alla dessa grupperingar, fördommar, identifieringar,  blandade streetsmart med booksmart och plockade fram ödmjukheten i oss skulle världen fantamej vara magisk <3

Skapad:
23 augusti 2012, 23:04
Läst:
267 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (0)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

Alla anonyma kommentarer måste godkännas av aworldgonemad innan de syns på sidan.

Inga kommentarer än.

Why..?

Varför är det så mycket svårare att gå vidare utan upprättelse?
Hur kommer det sig att det inte alls räcker att veta med sig vad som är rätt & sanning?
Att kränkning leder så många till desperata handlingar?

Jag har precis lämnat min sambo. Efter 7 år av anklagelser om otrohet & felaktig misstro mot mig kände jag att jag fått nog. Att inte kunna gå utanför dörren, sätta sig vid datorn, jobba eller ens göra ingenting utan att bli ifrågasatt gör förstås att man blir koko, går på tå för man vet aldrig när eller hur nästa släng kommer. Från början tyckte jag synd om honom & anpassade livet, vänner mm så att han skulle känna sig trygg vilket jag inte såg som en uppoffring, han var ju min familj, No1.

Någonstans på vägen började han känna sig ynklig av dessa känslor, vilket gjorde att han istället började förneka dem, istället för att erkänna oron när jag skulle iväg betedde han sig som ett svin som i sin tur gjorde mig ledsen och han visste ju då att jag inte skulle njuta av min kväll, om jag ens gick iväg. Själv skaffade han sig hemliga mailadresser, la ut kontaktannonser, leva dubbelliv via internet, vilket bara ökade hans misstro mot mig. Jag visste att han höll på med något, sidor stängdes när jag kom nära, när jag kom hem var dörren ofta låst & det tog lång ti innan han öppnade, men när jag ifrågasatte var jag ju förstås bara idiot. När jag väl flera månader senare bestämde mig för att gå igenom hans dator visade det sig att jag hade haft rätt hela tiden, fick dock knappt en ursäkt. Detta var ju mitt fel, jag hade inte gett honom tillräckligt med bekräftelse, jag var ju ut på dåligheter vilket tvingade honom till tröst. Jag, som hade tre jobb, tog hand om hemmet själv samt vår hundvalp, jag, som inte ens hade några vänner då jag precis flyttat in hos honom, jag, som är så moraliskt renlevande att jag ibland kräks på mig själv, JAG, fick skulden för allt. Dessutom fick jag inte ta upp det om vi bestämde oss för att gå vidare ihop, för det skulle vara ett bevis på att jag aldrig skulle komma över det och isf skulle vi göra slut direkt. Jag min dumma jäkel, gjorde precis så, han skulle ju för fan fått krypa…

Så här höll det på, år in och år ut… jag kunde inte prata med någon utan att det skulle heta att jag stötte på personen, knappt titta. Slutade med att jag lade ner mitt sociala liv helt, deltog aldrig på fester, åkte aldrig till vännerna hemma, inte ens min familj. Började spela ett onlinespel bara för att ha någonting att göra, men t.o.m. där ansåg han att jag bara hade spelet som ursäkt för att få chatta & ha ihop det med andra.

När jag till slut fick nog och bad honom flytta tog det bra länge innan han gjorde det, när han tillslut kunde hitta något som han kunde använda till att han valt att gå, gjorde han det, det hette då att han lämnat mig p.g.a. att jag hade ihop det med en gemensam vän som jag umgåtts en del med under den sista jobbiga perioden…

Jag hoppades då förstås att han efter en tid skulle inse hur fel han haft, hur han haft någon som varit lojal, trogen & som offrat hela sitt liv för vårt gemensamma. Hur bra han haft det då han aldrig någonsin gjorde något hemma, jag tog hand om precis allt.

Efter ett par månader isär krockade vi på en födelsedagsfest. Han var fruktansvärt gullig och det tog inte lång tid innan vi satt hopkurade och han berättade hur mycket han älskar & saknar mig. Dock togs mitt ”förhållande” bakom hans rygg med den gemensamma vännen upp hela tiden och vad jag än sa trodde han mig inte när jag sa att vi enbart var vänner. Jag höll mig lugn inför anklagelserna, precis som jag gjort i månader, vi bor i en liten kommun så självklart har jag fått höra & förklara & försvara detta otaliga gånger. Hur sårad jag än var av hans lögner lät jag inte honom få skit för det, tyckte återigen synd om honom…
Vår lilla återförening var dock dömd att misslyckas, jag märkte snabbt hur hårt han fick anstränga sig för att hålla sin svartsjuka i shackt, var bara en tidsfråga innan det skulle smälla igen, trots det kunde jag inte låta bli att hoppas. Jag antar att det var maktlösheten och bristen av kontroll över mig när det inte gick så snabbt som han ville, som tillslut gjorde att det slog slint helt. Helt utan förvarning kom sms:et om att han nu återigen hade bevis för hur jag varit otrogen, nu med någon annan vän till honom, hur knäckt och sårad han var och hur hemsk jag var. Vet inte vad skillnaden var denna gången, men jag bröt samman totalt…

Jag vet nu att jag aldrig kommer få ett tack för allt jag gjort, aldrig ett förlåt för all skit jag tagit, ingen upprättelse utan få leva med kränkningen av hans ord som hela stan dessutom får höra…
Det hjälper inte mig huruvida folk tror på det eller inte, ingen ställer sig upp för min heder, ingen vill välja sida eller lägga sig i, vilket ironiskt nog gör att dom låter det sparkas på den som ligger…
”Ja men DU vet ju, det räcker, så bry dig inte om det” har vi väl alla hört sen vi knappt kunde gå,
men nej, det räcker inte…

Skapad:
22 augusti 2012, 00:21
Läst:
364 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (0)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

Alla anonyma kommentarer måste godkännas av aworldgonemad innan de syns på sidan.

Inga kommentarer än.

Bring It On!

Visst har vi alla vaknat ibland & undrat va fasen som hände, för mig brukar det då dock handla om en kväll med ett par shot för mycket, men att vakna i en stad jag inte hör hemma i som ensamstående tonårsmamma till barn som biologiskt inte är mina, skuldbelagd för livet pga ett företag som aldrig gått omkull, att kontakten med mitt enda biologiska barn innebar samtal med en gravsten samt att hjärtat gått i spillror tack vare dom som stod mig närmast…
Damn, jag önskar att det var vinaren som spökade istället…

Gick ändå som vanligt upp, väcker ungdomarna för skolan, ut med hundarna, på med koffeinet & upp med Facebook redo för att läsa om allas UNDERBARA uppvaknande, underbar man, underbara barn, underbara jobb, underbara allt… tillåt mig småle, eller snarare brista ut i gapflabb! Snälla ni, har ni glömt att ni faktiskt har IRL vänner, som vet att ni har samma UNDERBARA problem som alla andra, en karl som fattar nada då han är från en annan planet, ett barn som bara skriker & inte alls vill något av det du vill, ett jobb där ni bittrar ihop över hemska chefen som minsann anser att ni behöver arbeta & att lönen faktiskt är ”tacken” inte guldstjärna och klapp på huvudet som på dagis, men Go´morron på er oxå!
Men bäst är nog skaran som är totala motsatsen, alla attentionwhore´s som minsann aldrig är nöjda, fy jäklar va livet är orättvist som inte ger just DOM allting gratis…

Med all rätt undrar ni säkert va jag är för bitter & cynisk människa, måste dock göra er besvikna, en gladare, possitivare & mer livsglad brud får ni nog leta efter! Jag har det sista bara börjat undra över hur människor kan vara så sjukt olika och vart i helvete självklarheten, ödmjukheten, sunda förnuftet och den realistiska synen tog vägen.
Varför ser alla det dom inte har istället för det dom har? Varför är det så svårt att leva som man lär? Hur kan det vara så svårt att se hur man faktiskt är som person istället för att leva efter bilden man tror sig vara? Och hur kan man anse att man har så fullt upp med sig själv att man inte kan ge en behövande några minuter av sin tid som faktiskt kan förändra någon annans liv? Tar inte längre tid än att uppdatera sin Facebook status…

Så till dig där upp som bestämt sig för att ständigt ta allt jag kämpat för ifrån mig säger jag bara… Bring It On!
Kommer fortsätta dribbla runt din skit & på ett eller annat sätt gå vinnande ur varenda match, ingen kommer se ärren eller höra uppgivenheten… bara undra vad som small när jag dunkar jumpshots av skiten varenda gång <3

Skapad:
20 augusti 2012, 18:35
Läst:
399 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (0)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

Alla anonyma kommentarer måste godkännas av aworldgonemad innan de syns på sidan.

Inga kommentarer än.