Jag tror alla vet den där speciella känslan när man började skolan efter ett långt sommarlov. Min familj bodde ute på landet hela min barndom och jag träffade knappt kompisarna något under alla 9 veckor. Sen var det dags en morgon i augusti. De nyinköpta kläderna för skolstarten, nya Nalle-Puh väskan från Paris satt på ryggen och ut från den stack en röd papprulle med motiv av Musse Pigg på för att slå in den nya matteboken jag stort skulle skriva "Therese 3A" i. Man satt förväntansfull och sprallig i benen i bilen på väg till skolan och lyckan att se alla kompisar var alltid lika stor. Ett nytt schema, ett nytt klassrum, nya platser i bänkraderna och en massa berättelser om vad som hade hänt oss alla under sommaren. Alla var längre, solblekta i håret och fräkniga. Det var speciellt! Men det jag kanske minns bäst är när vi åkte hem igen, slängde på oss badkläderna och hoppde i sjön hemma. Jag flöt runt på en luftmadrass och önskade att jag kunde stanna tiden, om så bara för ett tag.
Rutinerna var aldrig klockrena för mig tror jag. Jag har alltid älskat friheten. Av den anledningen tror jag också att jag var den som inte grät på skolavslutningen i 9:an som de flesta gjorde och att jag var den som somnade lyckligt kvällen då jag hade tagit studenten. Jag älskar att veta att jag får styra vad som händer i livet, att mina beslut är det som leder till min verklighet. Min skoltid var fantastisk, underbar på alla sätt och vis och jag hade helt grymma vänner och lärare. Jag älskar att lära mig saker och jag har alltid varit den som gärna hörts på lektioner. Både skratt och svar på frågor. Men det har alltid varit något som jag tror de flesta känner - jag längtade ofta ut från klassrummet.
Det handlar om friheten tror jag. Och kanske sjön. Eller havet. Jag måste ha det där inom räckhåll. Likadant känns det idag. Jag har slutat mitt första jobbpass, helt underbara kollegor, jobb och trevliga kunder. Men jag saknar det där extra. Känslan av friheten... Att jag är precis där jag vill stanna tiden och bara leva. Strävar vi alla ständigt efter det eller upplever vissa det jämt?
Inga kommentarer än.