Idag har jag lidit alla helvetes kval i dubbel bemärkelse.
Först och främst var jag på XtremeFit träningen.
Jadå, det var lika hårt som en järnbalk i huvudet.
Idag bad de flesta om nåd men Romeo vek sig inte en tum, utan han trissade vidare med uppmaningen att köra stenhårt inför fystestet på fredag.
Efter halva passet börjar vi snegla mot klockan och jag var vid det här laget så svettig så att jag lätt kunde moppa golvet med bara pannan.
Det var mkt hopp, burpees och jägarvilor så att benen kändes som två stubbar och det pep i lungorna.
Inte blev det bättre av att jag hade en utskjutande kota som skavde mellan skulderbladen. Men varför gnälla?
Det går ju inte fortare för det.
Jag vet att jag blivit snabbare och uthålligare men blir arg på mig själv när jag knappt orkar stå på benen på slutet.
Men det finns ingen bättre känsla än när man vet att man klarat av ytterligare ett pass som heter duga.
Och kotan? Ja den tryckte en av mina träningskamrater på plats efteråt och Jf kunde glatt hasta vidare.
När jag var nyduschad och klar, traskade jag iväg med halvkrumma ben och mosig upsyn till nästa anhalt.
Idag var det dags igen för
Carboxybehandlingen på Vasa läkarmottagning, som jag under 6 kommande behandlingar ska genomgå(lida)...
Jag har med Vasa läkarmottagning bestämt att genomgå en skräddranpassad behandling för att uppnå högsta resultat och de i sin tur håller på att ta fram ett mycket effektivt behandlingspaket som bekämpar celluliter till ett bra och förmånligt pris inför sommaren.
Ni vet det det där hemskt fula sladdret som man får på baksida lår för att ens kvinnokropp pumpar ut östrogen och som sällan är snyggt och som de alltid retuscherar bort i alla glassiga magasin?
De där jobbiga groparna som jättegärna vill visa sig i provrummen och oavsett ifall man är tjock, smal, svart, vit och gul, Och som åtta utav tio kvinnor har?
Ja, det är just det jag ska se till att fila bort.
När jag kom fram till kliniken så blev det till att kliva ur kläderna och i en blå mysrock i flanell och hoppa upp på britsen med magen nedåt och baken i vädret.
Som jag berättade i ett tidigare inlägg så är det Co2 som sprutas in i huden för att påskynda läkningen av inflammationen som sker i underhuden när man lider av apelsinhud. Man kan ha oavsett ålder lida av olika grad av celluliter.
Det finns därför olika tjocklek på nålen som sticks in i underhuden samt olika djup som nålen sprutar in gasen.
Självklart är detta en behandling som anpassats efter ordination beroende på vilken grad man har.
Grad 1.
Syns inte för blotta ögat utan bara när man klämmer ihop huden.
Grad 2.
Är små antydningar till ojämnheter.
Grad 3.
Synliga ojämnheter och gropar framträder tex ifall man spänner skinkorna.
Grad 4.
Är kraftiga gropar och huden ser gryning ut och går inte att dölja alls.
Jag skall inte sticka under stol med att behandlingen är allt annat än angenäm.
Den känns rejält faktiskt lite beroende på hur djupt nålen går och hur gasen vidgar underhuden.
Det närmaste jag kan beskriva känslan är att ha en nerv i kläm, att få ett insektsstick som känns och ett rejält tjyvnyp, varje gång de sätter i nålen i skinnet på mig.
Med tanke på jag gått med på att resultatet skall bli det bästa, vilket innebär att de måste gå djuptgående med nålen gjorde det så pass ont idag så att jag skrattade och grät på en och samma gång. Jag har aldrig varit med om en liknande situation i hela mitt liv.
Tårarna rann och jag skrattade hysteriskt för att det gjorde så ont och jag tyckte att jag var patetisk gnällkärring.
Men skam den som ger sig.
Att lida pin är en konst jag bemästrar när jag har lust.
Idag har jag trallat:
Den som vill vara fin får lida pin och blod, svett och tårar, fortare än påven rabblar sin Ave Maria!
God natt!
Inga kommentarer än.