Jag veeeeet att det var hundra år sedan jag bloggade sist. Har inte mycket mer att ursäkta mig med mer än att man inte känner sig så jätte inspirerande när man nöter på med sin rehabträning , jobbar och står i och inte gör så mycket mer än just det. :P

Nu är det drygt 15 veckor sedan min korsbandsoperation och det har hänt en del sedan dess. Nu har jag fått börja med jogg och väva in mer idrottsspecifik träning i form av boxning vilket känns otroligt skönt. Under min påtvingade ”vila” från min sport så kan jag inte annat än konstatera att man mår så mycket bättre när man får idrotta. Som jag har saknat blodsmak, träningsvärk och svett i mängder! Sedan har jag verkligen försökt göra allt jag kan för att ligga i framkant i min rehab och det måste jag säga att jag lyckats med. Kan knappt tro att det bara var 15 veckor sedan jag kom hem med ett nyopererat och eländigt knä. Och det bästa av allt - det kan bara bli bättre!

Sakta men säkert börjar det se ut som ett knä igen.

Mitt nästa mål är att delta vid landslagslägret på Bosön 1-2 juni. Kommer såklart inte att kunna köra på som vanligt men är med på det jag kan vara med på. Tror det kommer vara en stor motivationsboost att bara vara på plats så snart efter operationen.

Träningspepp i form av citat som det ovan är en bra grej när det känns lite tungt.

Har försökt att njuta av min ”ledighet” och gilla läget med träning varannan dag. Är en rätt stor omställning från att köra 10-15 pass i veckan vill jag lova! Så pass att man nu knappt förstår hur man pallar med den träningsdosen, nästan så man blir lite imponerad.  

Kosten rullar på enligt lågkolhydratfilosofin och det passar min kropp perfekt med bra energinivå och blodsocker, ingen brödmage och obetydligt sockersug. Sedan är det klart att man unnar sig mer gott (dock inget socker) nu när man faktiskt inte måste väga in si

g på ett tag men det får jag ta framöver istället. Något positivt ska man väl ha när man är skadad.

LCHF-pizza in the making. Sinnessjukt gott blev det kan jag meddela!

Har köttat på med överkroppsträning för att skynda på knäläkningen och har väl snart växt ur alla kavajer jag äger (breda axlar FTW?). Ser fram emot ett nytt träningsprogram från min eminenta fyscoach/PT Björn Rhodin för att trappa upp. Omväxling förnöjer.

Har hunnit med tre pass boxning med världens bästa Kaspar som ställer upp jämt och ständigt och det har gått förvånansvärt bra och jag har kunnat köra på rätt bra även om jag är väldigt försiktig och fokuserad på att känna av knäet. Har fått en fet träningsvärk efter varje pass men knäet har knappt svullnat alls. Heja knäet!

Efter att ha köttat löp(läs jogg)intervaller i smärtsamt tung lutning (=mer skonsamt för knäet), hopp och skutt och alldeles för många Tabataintervaller i stakmaskin lutar det starkt åt att spendera kvällen i soffan med Eurovision Song Contest i bakgrunden. Skönt att vakna upp pigg och fräsch imorgon för häng ute i solen och ett styrkepass på gymmet.

Vem har sagt att rehabträning inte är jobbigt?! :P

Stor kram!

Igår var jag hos P4 Uppland och pratade lite om hur det går med knäet, träningen i övrigt och framtidstankar. Vi pratade även lite om när skadan skedde och det fascinerar mig att jag fortfarande så väl kan känna den där känslan när jag inser att EM var över och det fanns inget jag kunde göra åt det. Usch bara. Men att prata om det som hänt efter det och framtida mål är däremot alltid motiverande och dessutom alltid lika trevligt att prata med Bosse.

Vill du lyssna på radioklippet så hittar du det här. Vi börjar prata ca 07:15 in i klippet.

Anders, Janne, jag och Bosse så jag vann P4 Upplands Sportpris för drygt ett år sedan.

Dagligen ser jag idrottskompisar på Facebook och andra sociala medier som delar med sig av sina uppladdningar och sina tävlingsprestationer, precis som jag själv också brukar göra. Jag tycker det är otroligt motiverande och inspirerande att följa andras framgång och det kan ofta vara det som får iväg mig på gymmet då jag tillfälligt dippar i träningsmotivation. Den stora skillnaden för mig just nu är att jag inte är en av dem som kan dela med mig av uppladdning inför kommande tävlingar och späkningen när man måste deffa ned sig till rätt viktklass.

Jag ägnade otaligt (och imponerande) många timmar under förra året på klubben, på gymmet, i löpspåret eller tidigt i säng för att kroppen skulle få vila. Detta på bekostnad av en hel del socialt umgänge och annat skoj, helt självvalt och medvetet. All uppladdning och alla tävlingar på vägen dit skulle kulmineras vid höstens två EM där jag hade guld vid båda som mål. Förberedelserna var minutiösa, klockrena och jag var så jäkla taggad och hungrig på ännu ett guld. Allt gick så bra, formen var på topp och så hände det som inte får hända. En spark som jag gjort tusentals gånger, ett underlag som hade lite bättre grepp än vanligt ledde till att fotvridet inte blev det som det brukar vilket resulterade i ett avvridet korsband. Så snabbt och så lätt var mina gulddrömmar bortblåsta och istället för att komma hem med ännu en fin mästerskapsmedalj var det en turkisk metallkrycka som höll mig upprätt.

Idrotten ger och idrotten tar och det blir smärtsamt tydligt hur nära vi elitidrottare ligger dessa eländiga skador. Jag har varit förskonad under alla år och har bara fått några mindre blessyrer som jag kunnat uthärda under match. Men denna gång var det en allvarlig knäskada följt av en omfattande operation och långdragen rehabträning.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tyckte det kändes orättvist. Det var ju inte sådär det skulle gå. Det kändes så jäkla värdelöst då jag lagt så mycket tid och hade medaljen inom räckhåll. Att se två personer jag vunnit mot tidigare gå den där finalen som jag haft som målbild ett helt år är ingen upplevelse jag vill ha igen. Just där och då kändes allt rätt värdelöst och så mycket har jag inte gråtit på länge. Men å andra sidan, om jag inte reagerat som jag gjorde hade det kanske inte betytt så mycket.

Jag är inte vidare troende men en textrad som jag fick skickad till mig efter skadan tycker jag ändå är bra för den gör svåra saker rätt enkla. ”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” För det är ju just det som det handlar om. Man kan inte påverka allt som händer och då gäller det att acceptera läget, även om det inte är vidare kul, och göra det bästa av situationen.

Jag har valt att se det som en personlig utmaning. Det som inte dödar härdar och motgång föder framgång. Med det sagt så vet jag att jag kommer att ta mig genom detta och komma ut starkare på andra sidan. Operationen är gjord, jag köttar rehab efter bästa förmåga och ser förbättringar dagligen.  Det blir bara bättre härifrån och jag kan knappt bärga mig tills jag får springa och integrera min sport mer i träningen.

Nu kör vi!

Äntligen fredag! Inte för att man gör så stor skillnad på dagarna när man ligger hemma sjukskriven men just fredag känns lite extra mysig trots detta. Har varit på gymmet med Peter nu innan middagen och körde överkroppsstyrka. Det är sannerligen en underbar känsla att få röra på sig och kötta lite gym när man är så pass mycket mindre aktiv nu än vanligt på grund av knäet. Träning är utan tvekan en biverkningsfri medicin som alla borde ta, ja bortsett från träningsvärk då såklart.

Idag körde jag följande;

5 min uppvärmning i stakmaskin

3 x 8 chins (med hjälp)

3 x 12 heavy situps med asymmetrisk belastning på boll (10 kg kettlebell)

3 x 8 rodd i maskin, 40 kg

3 x 12 hängande benuppdragningar

3 x 8 bänkpress, 40 kg

3 x 20 sidorotation med vikt, 10 kg

Korrektiv mage

Rehabträning för knäet (benlyft, benspark och benböj utan vikt)

Genom att köra hypertrof överkroppsstyrka får man ett naturligt hormonpåslag som påskyndar läkningen i knäet. Och så får man utlopp för lite uppdämd energi, något man verkligen behöver när man går från drygt 10 pass i veckan till soffläge.

Gårdagens kärleksdag spenderades på en libanesisk restaurang vid namn Meza. Massa goda röror, gott kött och ett smarrigt amaronevin gjorde vår dag. Bra med en dag när man får möjlighet att fira kärlek och verkligen uppskatta varandra. Mer kärlek åt folket!

Var även hos sjukgymnasten för en postoperativ checkup igår. Jag fick beröm för att jag skött min rehabträning så bra då jag inte tappat så mycket muskelmassa som man brukar, hade betydligt mindre svullnad än man brukar ha efter en korsbandsoperation och såren såg riktigt fina ut. Vi satte nya steristrips över det större såret (resten är bara hål från titthålsinstrumenten) för att få ett så snyggt ärr som möjligt. Har ännu inte riktigt hundra kopplingar i knäet ännu vilket märks när jag gör benlyft där reaktionen i låret och underbenet inte riktigt är synkade, vilket är väntat, så jag får ha kryckor i två veckor till utomhus i detta värdelösa snöslaskföre. Om man halkar till ute så hinner inte musklerna i det opererade benet reagera tillräckligt snabbt och då är det dumt att riskera något.

Börjar jobba igen på måndag vilket känns skönt och får reseersättning i form av taxiskjuts till och från jobbet istället för att gå hemma på sjukpenning. Får se om knäet orkar med hela dagarna nu i början, risken är ju att det svullnar upp mer då jag blir mer aktiv.

Efter att ha smällt i oss kött, haloumi och bearnaisesås blir det nu soffhäng, På Spåret och sedan film. Köttet på bilden är faktiskt fransyska som brukar kunna bli lite tråkigt att äta på detta sätt. Ett tips för att undvika det är att bryna steken i smör, lägga i stekpåse tillsammans med en röra av olivolja, pressad vitlös, lite soja, salt och peppar samt stekspadet från stekpannan. Stek i ugnen i 150 grader tills köttet är 58 grader på insidan. Lite billigare kött men ändå riktigt gott.

Hoppas alla ni andra där ute har en skön kväll och får en bra helg! Kram!