Varje gång jag mår dåligt så tänker jag på Adam, det är sant. Tanken glider alltid över till honom. Det kan absolut inte hjälpas. Ikväll försökte jag slå hans nummer. Men jag glömt det. Kan inte fatta att jag inte minns om det är 073 eller 076. Jag som tatuerade in det i hjärnan. Och hjärtat. Jag är förvirrad. Adam kunde mitt nummer. Det fick mig att känna mig speciell. Jag bad honom ringa upp mig. För jag hittade inte min lur. Han slog det snabbt och sa det högt samtidigt. Det fladdrade till i min mage och jag kände mig utvald. Undrar han minns mitt nummer idag? 

Folk sa påpekade jämt. Att jag aldrig skulle kunna ändra på Adam. Han är som han är. Han kommer aldrig ändras, sa de. Varför skulle jag vilja ändra honom? Jag älskade honom så. Precis som han var. Med det lilla ärret ovanför ögonbrynet och hans varma läppar. Folk förväntade att jag skulle ringa på natten. Gråta. Kom och hämta mig, typ. Det gjorde jag aldrig. Sista gången jag såg Adam grät han. Jag slet ut mitt hjärta och slängde det i snön. Där låg det helt blodigt och vi stirrade på det. Det fortsatte att slå. Det slog för dig Adam. 

Adam lyfte alltid upp mig. Det har jag berättat tidigare. Jag slog mina ben runt honom och  höll om honom som ett barn. Jag vägde max fem kilo där uppe. Lätt som en fjäder. Mi prinsessa, sa han. Jag var inte som alla andra orrar. Det vet jag. En gång pussade han hela mitt ansikte. Han började vid pannan och slutade aldrig. 

Ibland när vi lagade mat. Eller jag lagade mat så ställde han sig och hackade en gurka typ. Det gjorde mig nervös. Det kändes konstigt. Jobbigt. Helt sjukt. Att han hackade en gurka kändes fel. Jag väntade jämt på att den här perioden skulle gå över. Den där perioden då man inte riktigt kan slappna av. Det gjorde den aldrig. Det finns tre perioder av denna historia.  

Tiden då Adam satt inne.
Tiden innan Adams mamma dog.
Tiden efter att Adams mamma dog.

Vart ska jag börja?