flickan bakom soffan

Jag vill tacka er som delar med er av era historier. Att öppna sig inför främlingar är inte lätt, men det blir lättare när man har vänner bland främlingarna. Jag har ingen aning om vilka ni är. Men när jag skriver så riktar jag mig till er som kommenterar, tröstar och ger mig kärlek. Att skriva är min konst. Så som många målar tavlor för att få utlopp för ångest på samma sätt gör jag med mitt skrivande. Jag gråter många gånger jag skriver. Jag får lämna ifrån mig texten och gå ut och skrika lite för att kunna fortsätta skriva den. Jag skriver för min egen skull. Detta är min terapi. Men jag skriver också för din skull. Du som känner igen dig och på något sätt kan finna styrka eller bara tröst i mina ord. Att du är inte ensam. 

Någon skrev att det är svårt att prata. Ibland finns det ingen att prata med och så får man betala någon som lyssnar men så plötsligt känns allt så jävla banalt och man håller käften. Så var det för mig under många psykolog besök. Tanken var att få reda på vad min ångest grundar sig på men det slutade att jag snackade om vardagsproblem som man egentligen kan snacka med en kompis om. Det ska ju vara värt att gå och prata med någon. Herregud. 

Det man ska ha jävligt klart för sig är att ÅNGESTEN framkallas av NÅGOT. Jag trodde jag var född med ångest. Att den var en del av mig liksom. Men all ångest beror på något och man ska gräva och forska tills man får fram varför man får ångest. Det är då man kan lära sig hantera det. Och ofta ligger det djupt inrotat i ett beteende eller minnen. Snälla. Gör det för din skull. Se det som en manikyr eller botoxbehandling. Ta reda på varför du känner som du gör. 

Sen jag fick Damian har jag inte allt haft ångest på samma sätt. Jag vet att jag har jävligt lätt för att hamna i depression. Det har jag i mina gener. Dels har mina piller hjälpt mig att se livet på ett anorlunda sätt för när man är deprimerad så räcker det med en liten motgång och så åker man flera mil ner i en djup säck. När jag kom ur min depression försvann inte alls mina problem. De fanns där lika stora som innan, större till och med. Men jag såg det på ett annat sätt. Jag såg lösningar. Jag kunde avdramatisera mitt liv. Vilket var så skönt då mitt liv varit som en hemsk film under en jävligt lång tid. Damian gav mig ro och idag kan jag må dåligt, gråta eller vara arg utan att bli självmordsbenägen. 

När jag var fyra år blev jag sexuellt utnyttjad av någon som min familj kände. Det hände ett par gånger och jag minns det, trots att jag var så liten, som att det hände igår. Jag minns allt. Jag minns även när det upptäcktes och hur alla vuxna reagerade. Jag minns att jag gömde mig bakom soffan och grät medans mamma och pappa skrek på varandra. Sen minns jag inte mer. Jag vet inte riktigt hur vi alla gick vidare efter detta. Men jag vet en skam infann sig. En skam som följde mig hela min tonår och vuxna liv. Skammen växte till självförakt. Och under många många många år så hatade jag mig själv. När ångesten var som värst slog jag mig själv, jag skar mig själv (emo eller hur) och rev mig på kroppen. Det blev ett sätt att applicera ångesten på något. När ätstörningarna kom var även det ett sätt att leva ut min ångest. 

Någon frågade hur kyrkan påverkat min uppväxt och min ångestresa. Och det gjorde den självklart. Speciellt som barn då jag redan kämpade med alla rädslor. Religonen gav mig ett extra samvete dessutom fruktade jag den allsmäktige. Samtidigt känner jag att jag fan aldrig kunnat ta mig egenom allt detta utan GUD. Efter min kämpiga barndom, trots mina underbara föräldrar, så hade jag likaväl kunnat vara död. JAG VET, att många haft det värre. Men det är ingen tävling och alla bär sitt eget kors. Jag kände flera gånger att jag var döende och jag vet att Gud bar mig på sina armar då. 

Vi pratade aldrig om det som hände då. Det las ett fett stort lock över grytan och det öppnades aldrig igen. Det har jag gjort nu i vuxen ålder. Jag satte mig framför mamma och började prata om det. Hon bröt ihop. Jag antar att hon trodde jag glömt det eftersom jag var så liten. Anledningen till att jag började prata om det beror på att det hann ikapp mig. Ja, förutom det faktum att jag orkar inte känna skam för något en sjuk jävel gjorde mot mig som liten flicka. Men den 10 november 2010 var dagen då de övergrepp som hänt mig aldrig varit så tydliga. Det var under min förlossning som jag återupplevde allt som hände mig som fyra åring. När jag kom tillbaka till Sverige och var helt förstörd och bara grät så fort jag pratade om min förlossning, så sa en psykolog. Har du blivit våldtagen Priscilla? Då var det dags för mig att slita upp locket på grytan och ta itu med det som låg där inne. 

Det var hemskt för mig att inte fått uppleva en "underbar" förlossning. Det var ett misslyckande. Varför ska allt vara så svårt för mig? Varför kan inte jag få vara lycklig någon gång? Denna eviga depression som aldrig släpper taget om mig. Men att äntligen förstå min ångest under förlossningen. Hur jag gjorde motstånd mot sköterskan som ville öppna mina ben. Hur hemskt det kändes att folk som älskade mig bara tittade på och inte ingrepp för att hjälpa mig. Jag blev fyra år igen. Och det var en hemsk upplevelse. 

Någon skrev att den ville plocka upp lilla Priscilla och hålla om henne och berätta att allt är okej. Att hon inte ska må dåligt längre. Jag har gjort det. I flera år så slog jag Priscilla. Jag ströp henne i mina drömmar och kastade ner hennes lilla kropp från ett fönster. När Damian föddes och vi lämnade förlossningsalen så föddes jag om på nytt. Jag tog tag i mitt liv inte bara för hans skull. Även för min. För att jag förtjänar att vara lycklig. Jag har plockat upp Priscilla från golvet. Hon gråter inte bakom soffan längre. Hon har äntligen gått vidare. 

 

 

Skapad:
31 juli 2012, 00:10
Läst:
4787 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (34)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

  • Namn
    2012-08-01, 22:06

    Gäst

    Skriv en kommentar

  • i
    2012-08-01, 22:06

    Gäst

  • Alessia
    2012-08-01, 22:01

    Gäst

    Du är så sjukt stark som gått igenom detta och har tagit dig dit du är idag, och så sjukt modig som delar med dig på det här sättet. Om det ändå fanns fler människor som du... genom att berätta hjälper du andra och det finns så många som går omkring med fasader de byggt upp, vill att alla ska tro att de är lyckligast, rikast och självsäkrast i världen men sanningen på insidan är en helt annan... men det hjälper ingen, inte ens personen själv. Jag hatar det där och när folk är ärliga med hur de mår och vad de varit med om utan att skämmas så kan man hjälpa andra, sudda bort skammen från en handling/händelse/ett hälsotillstånd man själv inte rår för.

    Du är så jävla bra!

  • Rebecka
    2012-08-01, 16:19

    Gäst

    Du är så stark Priscilla.
    Blir så tagen av vad du skriver, men ändå så hoppfull.

    Stor kram!

  • Namn
    2012-08-01, 14:19

    Gäst

    Skriv en kommentar

  • Matilda
    2012-08-01, 07:56

    Gäst

  • Lina Axmacher
    2012-08-01, 06:07

    Gäst

    WOW! Tårarna ramlar ned för kinderna när jag läser detta fantastiska inlägg! Jag vet själv hur svårt det kan vara att öppna sig för sina läsare. Vilken stark människa du verkar vara, jag tycker du är grym som berättar om det och du är väldigt duktig på att sätta ord på erfarenheter och känslor. Det är en talang! Har själv kämpat med en lång svår depression och panikångest. Man måste uppleva det för att förstå hur svårt det är att leva normalt över huvudtaget. Bra gjort Priscilla, go getta!!!

    Blogg: finest.se/linaaxmacher

  • P
    2012-08-01, 00:21

    Gäst

    Tenia la misma edad y tanbien alguien cercano a mi. A pesar de que hayan pasado 24 años, recien estoy trabajando conmigo misma.
    Gracias.

  • sara
    2012-08-01, 00:05

    Gäst

    ÅH Herre GUD! Mitt hjärta är krossat! Hoppas detta aldrig händer någon!
    Skulle dö om detta hände min dotter(inte för att jag har en dotter) men endå! Jag skulle vilja leta upp den skiten som gjort dig så illa och strypa honom! människan jag menar odjuret förtjänar inte att leva! hoppas han är djupt olycklig och är ´dödsjuk och lider varje dag av sin smärta!!!!
    Jag är en snäll människa egentligen men jag klarar inte av när barn far illa ut!

    Stoooooooooooooooooooooooooooor kram

  • mathilda
    2012-07-31, 23:15

    Gäst

    tack

  • A.J
    2012-07-31, 21:18

    Gäst

    Åh

  • A.J
    2012-07-31, 21:17

    Gäst

  • Uruguaya
    2012-07-31, 21:12

    Gäst

    Hola hermana, cuando leí tu historia llore... Reconozco todo lo que escribís. A mi me paso lo mismo cuando tenía 10 años y tuve una vida llena de angustia y problemas como los tuyos... Cuando tuve a mi hija en agosto 2010 mi vida cambio totalmente.Nací de nuevo y hoy soy feliz, por favor seguí escribiendo me tocas el alma.

  • annelie
    2012-07-31, 20:50

    Gäst

    Hej! Vill tala om att detta är det mest rörande och jag får rysningar när jag läser vad du har gått igenom, det är så oerhört starkt av dig att dels skriva om det och dels dela med dig av det till oss,så oerhört starkt av dig och jag kan bara torka mina tårar över den lilla tjejen och beundras av kvinnan idag..jag vill också beklaga att du skulle behöva gå igenom det...följer din blogg varje dag och har skrattat och gråtit och beundrat den vackra starka kvinnan som du är idag.Har själv haft och har ångest så jag vet vad du går igenom..vilket helvete du lever i när ångesten tar över...jag hoppas att du har fler bra dagar än dåliga..det är så jag tar mig fram..alla bra dagar är en seger i sig...jag kommer självklart att fortsätta följa din blogg...sköt om dig nu och ta hand om dig själv och din vackra underbara familj...stora kramar till dig!

  • Anonym
    2012-07-31, 21:04

    Gäst

    Hej

  • Kwestan
    2012-07-31, 16:07

    Gäst

    Priscilla, tack för att du finns. Du gör ett otroligt jobb bara genom att skriva. Har följt dig sedan ahelyn och genom dig har jag inspirerats. Inspirerats till att älska mig själv och på det viset har jag lärt mig att älska andra. Jag kan inte läsa din blogg utan att bli berörd, oavsett vad du skriver om, du har sådan kraft i dina ord, leker och pyntar med de lite, du lyckas förbrylla oss alla, bara genom att vara dig själv, kanske borde du satsa på att bli författare? Det är nämligen vad jag tänker göra. Precis som du upplever det, är skrivandet terapi för mig. Speciellt om nätterna då allt står stilla och det enda som hörs är klockans tickande ljud och fläktens sus, det är då som mina tankar rör ihop sig till en enda röra som jag sedan dekorerar så fint på tangentbordet. Sluta aldrig skriva Priscilla, du föddes till det här!

  • Namn
    2012-07-31, 15:09

    Gäst

    Du fina människa, jag känner dig egentligen inte men ändå så känner jag att jag gör det ändå ,precis som många andra också förmodligen gör. Vilken glöd du har och framför allt jag förstår inte hur du orkar kvinna. Du verkar ha skapat dig en sån fin familj nu som ser ut att ge dig kärlek i massvis, precis vad du förtjänar. Du ska veta att allting som du skriver berör mig och många stunder känner man att man är med dig. Jag kan inte ana hur svårt det måste vara för dig att gräva i din historia, men alla har en och det gör mig väldigt glad att du vågar dela med dig utav den. Jag kan inte föreställa mig hur det har varit och kan vara att gå i dina steg, men en sak ska du veta att många av dina läsare går med dig överallt! Tack för att du finns och för att du är en sån otrolig inspiration! Och du är en av få kvinnor som jag faktiskt unnar ett fabulous utseende utan att vara bitter och avundsjuk på!

    Kärlek i mängder och tack för att du är du!

  • Namn
    2012-07-31, 14:46

    Gäst

  • Bee
    2012-07-31, 14:31

    Gäst

    Hon gråter inte längre! Nu ler hon stort. Och hon har all rätt att göra det.

  • fanny
    2012-07-31, 14:17

    Gäst

  • Namn
    2012-07-31, 13:34

    Gäst

    Fan priscilla jag befinner mig på ett lunch hak i Göteborg äter min pasta och känner hur mins ögon fylls med tårar, efter detta inlägg . . .
    Nu vet jag varför jag är så rädd när jag går till gynekologen och varför jag fruktar förlossning. . .

  • AL
    2012-07-31, 12:01

    Gäst

    Sitter här med tårar i ögonen... blir så arg när man läser hur sjuka människor det finns. Att ett sånt äckel ska få förstöra för en liten flicka. Har följt dig ett tag och jag har märkt att du bara blir starkare och starkare och jag blir glad för din skull att du tagit tag i ditt liv så du kan få va lycklig. Du av någon förtjänar det.Stora kramar till dig!

  • Gran admiradora
    2012-07-31, 11:20

    Gäst

    Te quiero, me salvastes, gracias

  • Henna
    2012-07-31, 10:11

    Gäst

    Jag finner inga ord. Och vad kan man egentligen säga?

  • Feiia (K)
    2012-07-31, 09:02

    Jag vet inte vad jag ska skriva, men känner att jag måste skriva någonting.
    Vet vad du gått igenom och hur det känns, eller inte riktigt. Jag var inte 4 och det var inte av nån jag hade någon som helst koppling till.
    Du är stark, många kommer aldrig "över" nåt sånt. Kram!

  • Carolina
    2012-07-31, 08:24

    Gäst

  • cilla
    2012-07-31, 07:13

    Gäst

    åh så hemskt att någon kan ta en lycka när man är så liten. men är så glad att du mår bättre nu. och det är sjukt inspirerande att DU tagit dig dit där du är idag!

  • Monica
    2012-07-31, 03:10

    Gäst

    Oh herregud. Här ligger jag och gråter. Tack för att DU delar med dig. Herregud.. vet inte vad jag ska säga. När jag läste såg jag en liten flicka framför mig, allt blev så levande. Det är tur att när våra barn kommer föds vi typ om.
    Önskar ingen fick uppleva det du upplevt, önskar jag bara kunde radera det. Stor kram, fan vad du e STARK!!!

  • A123
    2012-07-31, 01:43

    Gäst

    Fina, underbara otroligt starka Priscilla. 
    Tårarna rinner och rinner. Jag vill bara krama dig hårt, hårt ge dig så mycket kärlek och styrka det är helt sjukt vad du har gått genom. Man förstår varför du har haft ångest. Om jag vore du hade jag aldrig klarar av det, jag hade gett upp. Men du Priscilla, du klarade av allt, du gav aldrig upp helt.

    Du borde vara så himla stolt över dig själv.
    För att du är så otroligt stark och så himla bra!
    Du förtjänat det allra bästa, för att du har så fin personlighet och är så ärlig.
    Jag önskar dig det bästa, vackra du.

    Massor av kramar till dig

  • CarrO
    2012-07-31, 00:51

    Gäst

    Kram tilldig fina du

  • Carro
    2012-07-31, 00:50

    Gäst

  • Anne
    2012-07-31, 00:38

    Gäst

    Jag gråter när jag läser, först för att jag blir ledsen och arg, sedan för att jag blir glad och liksom lite arg på samma gång.

    Fortsätt att skriva och beröra (och uppröra vissa). Du gör det så himla bra!

    Blogg: annerosenqvist.blogg.se

  • Melissa
    2012-07-31, 00:28

    Gäst

    finner inga ord... du är en underbar människa som är så ärlig i dina berättelser. Vill krama dig hårt och länge!! Du har helt och hållet rätt i att ångest framkallas av något. Djupt inom oss har vi en burk fylld av känslor som vi inte orkat hantera. I ett barns liv är höga röster skrämmande, för att inte tala om övergrepp... sådant stoppar vi undan i burken, vissa gör så mer än andra. Ångesten är locket för burken. När vi får ångest försöker känslorna ta sig upp, och ångesten blir som ett sista försvar mot dessa skrämmande känslor som vi som barn trodde skulle döda oss. Jag brukar se min ångest som att min själ/min inre röst försöker säga mig något, kanske är det något jag måste förändra, någon jag behöver prata med. Vad glad jag blir att du tar hand om lilla Priscilla, att du är snäll mot dig själv. Tack för den här berättelsen

  • evelinaandersson (K)
    2012-07-31, 00:46

    Barn kan rädda oss på många sätt, är glad att du kom tillbaka för det förtjänar du! Du verkar vara en underbar person och mamma från det jag läst! När vi kmr till Sthlm skall vi leka med våra fina pojkar! Kram!!!

För DAMIAN

Jag är tillbaka av en viktig anledning. Mitt folk behöver er hjälp. Detta är gamla nyheter men min hemstad Valparaiso har brunnit och fler än 2000 hus har brunnit ner till grunden. Människor tältar på gatorna och det börjar att bli kallt i Chile. Min älskade fina kusin Tamy befinner sig där nere. Hon tar sig varje dag med buss till Valparaiso för att hjälpa människor. Hon delar ut mat, kläder eller hjälper till att rensa bland askan. Hon säger att människorna är tacksamma över att ha överlevt. Överallt sätts det upp chilenska flaggor som en symbol för hopp. Jag får dagligen bilder från min kusin och har stor sorg i mitt hjärta. Jag vill vara där! Jag vill hjälpa till! Så tillsammans med Martin så startar vi denna insamling som får heta DAMIAN. Jag vill att Damian Ska en dag återvända till sina rötter och se att i hans namn så hjälpte vi någon. Jag har bett min kusin välja ut en random familj. Vi kan omöjligt hjälpa alla. Men vi kan hjälpa någon. Om alla mina läsare sätter in 15 kr på min kusins konto och märker överföringen med DAMIAN så kan vi samla in hur mycket pengar som helst. Martin ska göra samma. Kom igen ! Jag vill se hur mycket pengar vi kan få ihop. Tänk om vi kan hjälpa nån att bygga upp något? Eller iallafall en bit på vägen! När vi fått in en summa så donerar Martin och jag det dubbla. Alltså får vi ihop 20 lax så ger vi 20 lax från vår ficka. Kom igen. För 15 kr kan man köpa 5 liter vatten eller 1 kg bröd. Ni får gärna donera mer eller mindre.
Vi lägger 500 kr på att förlänga våra fransar och vi tycker att det är billigt så fram med era dosor och langa cash !
Hjälp oss att hjälpa Valparaiso!

8313-9,983 677 746-7

Ska be min kusin fota överföringarna och glöm ej skriva DAMIAN.

Jag älskar er och jag saknar er!
Hjälp mig med detta och jag kommer tillbaka och lämnar er aldrig igen!
Walla Koran lovar Bibeln !

Skapad:
idag 2014, 15:28
Läst:
307 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (2)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

  • Carolina
    2014-04-18, 22:05

    Gäst

    Jag hjälper absolut till utan tvekan MEN du kommer inte tillbaka förrän du själv vill OM du någonsin vill. Nu är det slut på det där med att göra saker som andra blir glada av gör något för dig själv denna gång!!!

  • Johanna
    2014-04-18, 19:31

    Gäst

    Ska sätta in när jag får tag på en dator.Funkade inte från mobilen. Kram

kanske bara kanske.

Ett nytt läkarbesök idag och det kändes som om jag satt där i tre timmar istället för en. Jag fick använda de små näsdukarna som ligger på bordet framför. Så jävla klyschigt. Har gett mig fan på att jag inte ska göra det ju. Så vi bestämde att min medicin är helt värdelös så nu väntar fyra veckor avvänjning typ. Ska alltså trappa ner skiten. Sen då? Testa en ny. Jippi. Nya biverkningar. Ny härlig saftig ångest som bara väntar på att ta över mig och mitt liv. Jabbadabbadooo. 

Vet ni. Idag tog jag bort min instagram och min facebook. Inte raderade helt. Utan bara loggade ut mig och tog bort alla appar och så där. Har redan märkt hur många gånger jag tar upp min mobil och letar efter apparna. Jag vill ta bort alla dessa bilder och statusar som inte tillför ett jävla skit i mitt liv. Den här törsten efter att veta vad alla andra gör och om någon bryr sig om vad jag gör. Istället går jag ju in på Finest hela tiden. Letar efter en ny kommentar. Jakten på bekräftelse fortsätter. Som en liten mus är jag som letar efter ost i alla vrån. Sjukt sorgligt.

Jag leker med tanken att ta semester från bloggen. Inte ta bort helt. Jag har bloggat i 8 år utan semester. Fattar ni hur många semesterdagar jag har sparade? Jag vet att ni älskar mig därför vet jag att ni kommer att respektera detta. Snälla kommentera inte detta. Försök inte få mig att ändra uppfattning. Jag är en bekräftelsekåt liten orre som kommer suga åt mig av era kommentarer och få så mycket luft att jag spricker. Jag vill ta detta beslut helt ensam. Jag kanske försvinner några dagar. Kommer tillbaka. Eller kommer tillbaka imorgon. Jag vet inte. Jag vet att jag funderar på att ge mig själv en paus. Från alla selfies och allt det där som faktiskt tar så mycket av min tid. Vem vet. Jag kanske skriver klart min bok. Jag kanske får en bättre kontakt med Gud. Kanske börjar läsa böcker igen istället för att läsa om vad Blondinbella gör om dagarna. Det kanske är bra för mig. 

 

Vem vet. 

 

Skapad:
31 mars 2014, 22:40
Läst:
12668 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (35)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

  • Carolina
    2014-04-18, 22:05

    Gäst

    Jag hjälper absolut till utan tvekan MEN du kommer inte tillbaka förrän du själv vill OM du någonsin vill. Nu är det slut på det där med att göra saker som andra blir glada av gör något för dig själv denna gång!!!

  • Johanna
    2014-04-18, 19:31

    Gäst

    Ska sätta in när jag får tag på en dator.Funkade inte från mobilen. Kram

bröllopstårar.

Satt seriöst i tre timmar med inbjudningkorten när allt bara raderades. Ville gråta högt men har ju ingen röst kvar. Vill bara få ut skiten nu. Snart skapar jag bara en grupp på Facebook. Orka. Jag är så trött och så sjuk. Önskar att du var här Martin så jag fick vila över helgen och Dami ändå fick en bra helg. Halv sju imorgon kommer han ropa gomojjon mama! Ska skrika det i hans öra sen när han blir tonåring.

Skapad:
28 mars 2014, 23:31
Läst:
15569 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (4)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

  • Malin
    2014-03-30, 20:21

    Gäst

    Du kommer att gråta fler ggr fram tills bröllopet det kan jag lova, bridezillan kommer krypande fram mer och mer ju närmre man kommer! Två veckor innan mitt bröllop förra året så skulle jag klippa och färga håret hos frisören, bad om ljusa slingor. När det var klart ångrade jag mig, jag grät hela vägen hem.. min kära man fick då snällt åka till närmaste butik och handla brun hårfärg och sedan fick han även äran att färga håret på mig samma kväll haha

    Ni har en underbar dag att se fram emot, jag önskar att jag fick gifta mig igen!

    Blogg: Mamins.se

  • Monira
    2014-03-30, 16:36

    Gäst

    Hhahaha prissi, du är fan i mig den enda som kan ta en bild i den vinkeln och FORTFARANDE se bra ut. Dör. Good job!

    Blogg: Monira.spotlife.se

  • Namn
    2014-03-30, 03:02

    Gäst

    Skriv en kommentar

  • Namn
    2014-03-29, 20:02

    Gäst

    Hej prissi, du som ofta får ångest, brukar du bli hypokondrisk utav dig också ? Eller är det något som du lyckats slippa.. jag blir det jämt nämligen.

alltid fin.

Speciellt på fredagar. Vill att alla ska minnas mig som fin över helgen. Haha. no joke. Jag har ingen röst. Förkylningen tog den. Martin fick skälla ut Damian via FaceTime imorse. Ska äta sushi nu.

Skapad:
28 mars 2014, 12:03
Läst:
16100 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (1)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

  • Maja
    2014-03-29, 21:53

    Gäst

    Hej Prisci! Kan inte du berätta lite om var du bor i stockholm. Vad du jobbar med. Osv. Lite sådant :D kram

ljustokig.

Mitt garnnysta ljus. 

Vill fylla bordet med en massa ljus. Sen ba svarta madam svarta madam kom fram haha. Körde ni den i skolan eller? 

 

Skapad:
27 mars 2014, 19:00
Läst:
16907 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (2)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

  • Lena
    2014-03-27, 23:33

    Gäst

    Hahaha yeeeepppp....

  • Madde
    2014-03-27, 22:00

    Gäst

    Haha, ljus är bästa. Vi körde inte svarta madame vad jag kommer ihåg (huuuur gammal lät inte det) men däremot anden i glaset - och jag tror på det big time!

rosa naglar.

Hade helt glömt bort färgen ROSA.

Skapad:
27 mars 2014, 11:24
Läst:
17347 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (0)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

Inga kommentarer än.

sista natten med gänget.

Finns det inte en film som heter så?  Rubriken låter bekant. Aja. Sista kvällen i Turkan avslutades med att vi åkte högt upp på i ett av alla berg runt oss. Det var sjukt brant och jag fick galna Valparaiso vibes speciellt då det känns som att bilen aldrig kommer palla köra upp så högt. Väl uppe på berget så åt vi i en sjukt mysigt restaurang med jättegod mat SÅKLART. Det fanns bara typ två rätter att välja mellan men det räckte gott och väl. Vi försökte få till en bra bild men jag är ju fortfarande sämst på min kamera. Måste gå en kamerakurs akut. 

 

 

Asså hej Valparaiso, Cerro alegre. Bara min turk mormor som fattas.

Alex, lillasysters pojkvän och Lillasyster själv. Damians extraföräldrar. Skulle aldrig klara mig utan dessa två.

Min vackra lillasyster. Sammalikadan som jag. Fast mycket bättre.

Denna lilla kotten hade längtat sååå efter att gå till restaurangen men sen somnade han under bilresan dit. Vaknade lagom till efterrätten. Inte så glad. 

 

 

Hade en underbar vecka i Turkiet. Jag älskar Turkiet och kommer alltid att göra. Det är ett land som har så mycket att erbjuda. Mat kultur spårket klimatet naturen, allt tilltalar mig så mycket. Sen påminner det mig så mycket om Chile. Det känns nästan overkligt att vara tillbaka i Sverige. Det känns som att vi var borta så länge. Det var mycket blandade känslor under resan. Men jag insåg att jag kommer att försöka göra allt för att vi ska vara tillsammans som famlj i framtiden. Att leva isär så här är inte hållbart i längden. Damian behöver sin pappa. Jag behöver min Martin. Och Martin behöver oss. 

 

 

 

 

Skapad:
26 mars 2014, 23:27
Läst:
17769 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (1)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

två inköp.

Tre rosa matlådor från Claes O för typ 49:-. Och den här nattkrämen för typ 500 spänn. Hotade nästan hon som sålde den till mig. Hatar köpa dyra krämer som kanske inte är bra. Har liksom använt Nivea bodylotion på ansiktet i större delen av mitt liv.

Skapad:
26 mars 2014, 22:54
Läst:
17825 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (1)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

  • Jolie
    2014-03-29, 19:56

    Gäst

    Bror köp ekologiska krämer dem är bäst mot hyn, rekommenderar WISE skincare älskar deras rosolja :D