flickan bakom soffan

Jag vill tacka er som delar med er av era historier. Att öppna sig inför främlingar är inte lätt, men det blir lättare när man har vänner bland främlingarna. Jag har ingen aning om vilka ni är. Men när jag skriver så riktar jag mig till er som kommenterar, tröstar och ger mig kärlek. Att skriva är min konst. Så som många målar tavlor för att få utlopp för ångest på samma sätt gör jag med mitt skrivande. Jag gråter många gånger jag skriver. Jag får lämna ifrån mig texten och gå ut och skrika lite för att kunna fortsätta skriva den. Jag skriver för min egen skull. Detta är min terapi. Men jag skriver också för din skull. Du som känner igen dig och på något sätt kan finna styrka eller bara tröst i mina ord. Att du är inte ensam. 

Någon skrev att det är svårt att prata. Ibland finns det ingen att prata med och så får man betala någon som lyssnar men så plötsligt känns allt så jävla banalt och man håller käften. Så var det för mig under många psykolog besök. Tanken var att få reda på vad min ångest grundar sig på men det slutade att jag snackade om vardagsproblem som man egentligen kan snacka med en kompis om. Det ska ju vara värt att gå och prata med någon. Herregud. 

Det man ska ha jävligt klart för sig är att ÅNGESTEN framkallas av NÅGOT. Jag trodde jag var född med ångest. Att den var en del av mig liksom. Men all ångest beror på något och man ska gräva och forska tills man får fram varför man får ångest. Det är då man kan lära sig hantera det. Och ofta ligger det djupt inrotat i ett beteende eller minnen. Snälla. Gör det för din skull. Se det som en manikyr eller botoxbehandling. Ta reda på varför du känner som du gör. 

Sen jag fick Damian har jag inte allt haft ångest på samma sätt. Jag vet att jag har jävligt lätt för att hamna i depression. Det har jag i mina gener. Dels har mina piller hjälpt mig att se livet på ett anorlunda sätt för när man är deprimerad så räcker det med en liten motgång och så åker man flera mil ner i en djup säck. När jag kom ur min depression försvann inte alls mina problem. De fanns där lika stora som innan, större till och med. Men jag såg det på ett annat sätt. Jag såg lösningar. Jag kunde avdramatisera mitt liv. Vilket var så skönt då mitt liv varit som en hemsk film under en jävligt lång tid. Damian gav mig ro och idag kan jag må dåligt, gråta eller vara arg utan att bli självmordsbenägen. 

När jag var fyra år blev jag sexuellt utnyttjad av någon som min familj kände. Det hände ett par gånger och jag minns det, trots att jag var så liten, som att det hände igår. Jag minns allt. Jag minns även när det upptäcktes och hur alla vuxna reagerade. Jag minns att jag gömde mig bakom soffan och grät medans mamma och pappa skrek på varandra. Sen minns jag inte mer. Jag vet inte riktigt hur vi alla gick vidare efter detta. Men jag vet en skam infann sig. En skam som följde mig hela min tonår och vuxna liv. Skammen växte till självförakt. Och under många många många år så hatade jag mig själv. När ångesten var som värst slog jag mig själv, jag skar mig själv (emo eller hur) och rev mig på kroppen. Det blev ett sätt att applicera ångesten på något. När ätstörningarna kom var även det ett sätt att leva ut min ångest. 

Någon frågade hur kyrkan påverkat min uppväxt och min ångestresa. Och det gjorde den självklart. Speciellt som barn då jag redan kämpade med alla rädslor. Religonen gav mig ett extra samvete dessutom fruktade jag den allsmäktige. Samtidigt känner jag att jag fan aldrig kunnat ta mig egenom allt detta utan GUD. Efter min kämpiga barndom, trots mina underbara föräldrar, så hade jag likaväl kunnat vara död. JAG VET, att många haft det värre. Men det är ingen tävling och alla bär sitt eget kors. Jag kände flera gånger att jag var döende och jag vet att Gud bar mig på sina armar då. 

Vi pratade aldrig om det som hände då. Det las ett fett stort lock över grytan och det öppnades aldrig igen. Det har jag gjort nu i vuxen ålder. Jag satte mig framför mamma och började prata om det. Hon bröt ihop. Jag antar att hon trodde jag glömt det eftersom jag var så liten. Anledningen till att jag började prata om det beror på att det hann ikapp mig. Ja, förutom det faktum att jag orkar inte känna skam för något en sjuk jävel gjorde mot mig som liten flicka. Men den 10 november 2010 var dagen då de övergrepp som hänt mig aldrig varit så tydliga. Det var under min förlossning som jag återupplevde allt som hände mig som fyra åring. När jag kom tillbaka till Sverige och var helt förstörd och bara grät så fort jag pratade om min förlossning, så sa en psykolog. Har du blivit våldtagen Priscilla? Då var det dags för mig att slita upp locket på grytan och ta itu med det som låg där inne. 

Det var hemskt för mig att inte fått uppleva en "underbar" förlossning. Det var ett misslyckande. Varför ska allt vara så svårt för mig? Varför kan inte jag få vara lycklig någon gång? Denna eviga depression som aldrig släpper taget om mig. Men att äntligen förstå min ångest under förlossningen. Hur jag gjorde motstånd mot sköterskan som ville öppna mina ben. Hur hemskt det kändes att folk som älskade mig bara tittade på och inte ingrepp för att hjälpa mig. Jag blev fyra år igen. Och det var en hemsk upplevelse. 

Någon skrev att den ville plocka upp lilla Priscilla och hålla om henne och berätta att allt är okej. Att hon inte ska må dåligt längre. Jag har gjort det. I flera år så slog jag Priscilla. Jag ströp henne i mina drömmar och kastade ner hennes lilla kropp från ett fönster. När Damian föddes och vi lämnade förlossningsalen så föddes jag om på nytt. Jag tog tag i mitt liv inte bara för hans skull. Även för min. För att jag förtjänar att vara lycklig. Jag har plockat upp Priscilla från golvet. Hon gråter inte bakom soffan längre. Hon har äntligen gått vidare. 

 

 

Skapad:
31 July 2012, 00:10
Läst:
4810 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (34)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

  • Namn
    2012-08-01, 22:06

    Gäst

    Skriv en kommentar

  • i
    2012-08-01, 22:06

    Gäst

  • Alessia
    2012-08-01, 22:01

    Gäst

    Du är så sjukt stark som gått igenom detta och har tagit dig dit du är idag, och så sjukt modig som delar med dig på det här sättet. Om det ändå fanns fler människor som du... genom att berätta hjälper du andra och det finns så många som går omkring med fasader de byggt upp, vill att alla ska tro att de är lyckligast, rikast och självsäkrast i världen men sanningen på insidan är en helt annan... men det hjälper ingen, inte ens personen själv. Jag hatar det där och när folk är ärliga med hur de mår och vad de varit med om utan att skämmas så kan man hjälpa andra, sudda bort skammen från en handling/händelse/ett hälsotillstånd man själv inte rår för.

    Du är så jävla bra!

  • Rebecka
    2012-08-01, 16:19

    Gäst

    Du är så stark Priscilla.
    Blir så tagen av vad du skriver, men ändå så hoppfull.

    Stor kram!

  • Namn
    2012-08-01, 14:19

    Gäst

    Skriv en kommentar

  • Matilda
    2012-08-01, 07:56

    Gäst

  • Lina Axmacher
    2012-08-01, 06:07

    Gäst

    WOW! Tårarna ramlar ned för kinderna när jag läser detta fantastiska inlägg! Jag vet själv hur svårt det kan vara att öppna sig för sina läsare. Vilken stark människa du verkar vara, jag tycker du är grym som berättar om det och du är väldigt duktig på att sätta ord på erfarenheter och känslor. Det är en talang! Har själv kämpat med en lång svår depression och panikångest. Man måste uppleva det för att förstå hur svårt det är att leva normalt över huvudtaget. Bra gjort Priscilla, go getta!!!

    Blogg: finest.se/linaaxmacher

  • P
    2012-08-01, 00:21

    Gäst

    Tenia la misma edad y tanbien alguien cercano a mi. A pesar de que hayan pasado 24 años, recien estoy trabajando conmigo misma.
    Gracias.

  • sara
    2012-08-01, 00:05

    Gäst

    ÅH Herre GUD! Mitt hjärta är krossat! Hoppas detta aldrig händer någon!
    Skulle dö om detta hände min dotter(inte för att jag har en dotter) men endå! Jag skulle vilja leta upp den skiten som gjort dig så illa och strypa honom! människan jag menar odjuret förtjänar inte att leva! hoppas han är djupt olycklig och är ´dödsjuk och lider varje dag av sin smärta!!!!
    Jag är en snäll människa egentligen men jag klarar inte av när barn far illa ut!

    Stoooooooooooooooooooooooooooor kram

  • mathilda
    2012-07-31, 23:15

    Gäst

    tack

  • A.J
    2012-07-31, 21:18

    Gäst

    Åh

  • A.J
    2012-07-31, 21:17

    Gäst

  • Uruguaya
    2012-07-31, 21:12

    Gäst

    Hola hermana, cuando leí tu historia llore... Reconozco todo lo que escribís. A mi me paso lo mismo cuando tenía 10 años y tuve una vida llena de angustia y problemas como los tuyos... Cuando tuve a mi hija en agosto 2010 mi vida cambio totalmente.Nací de nuevo y hoy soy feliz, por favor seguí escribiendo me tocas el alma.

  • annelie
    2012-07-31, 20:50

    Gäst

    Hej! Vill tala om att detta är det mest rörande och jag får rysningar när jag läser vad du har gått igenom, det är så oerhört starkt av dig att dels skriva om det och dels dela med dig av det till oss,så oerhört starkt av dig och jag kan bara torka mina tårar över den lilla tjejen och beundras av kvinnan idag..jag vill också beklaga att du skulle behöva gå igenom det...följer din blogg varje dag och har skrattat och gråtit och beundrat den vackra starka kvinnan som du är idag.Har själv haft och har ångest så jag vet vad du går igenom..vilket helvete du lever i när ångesten tar över...jag hoppas att du har fler bra dagar än dåliga..det är så jag tar mig fram..alla bra dagar är en seger i sig...jag kommer självklart att fortsätta följa din blogg...sköt om dig nu och ta hand om dig själv och din vackra underbara familj...stora kramar till dig!

  • Anonym
    2012-07-31, 21:04

    Gäst

    Hej

  • Kwestan
    2012-07-31, 16:07

    Gäst

    Priscilla, tack för att du finns. Du gör ett otroligt jobb bara genom att skriva. Har följt dig sedan ahelyn och genom dig har jag inspirerats. Inspirerats till att älska mig själv och på det viset har jag lärt mig att älska andra. Jag kan inte läsa din blogg utan att bli berörd, oavsett vad du skriver om, du har sådan kraft i dina ord, leker och pyntar med de lite, du lyckas förbrylla oss alla, bara genom att vara dig själv, kanske borde du satsa på att bli författare? Det är nämligen vad jag tänker göra. Precis som du upplever det, är skrivandet terapi för mig. Speciellt om nätterna då allt står stilla och det enda som hörs är klockans tickande ljud och fläktens sus, det är då som mina tankar rör ihop sig till en enda röra som jag sedan dekorerar så fint på tangentbordet. Sluta aldrig skriva Priscilla, du föddes till det här!

  • Namn
    2012-07-31, 15:09

    Gäst

    Du fina människa, jag känner dig egentligen inte men ändå så känner jag att jag gör det ändå ,precis som många andra också förmodligen gör. Vilken glöd du har och framför allt jag förstår inte hur du orkar kvinna. Du verkar ha skapat dig en sån fin familj nu som ser ut att ge dig kärlek i massvis, precis vad du förtjänar. Du ska veta att allting som du skriver berör mig och många stunder känner man att man är med dig. Jag kan inte ana hur svårt det måste vara för dig att gräva i din historia, men alla har en och det gör mig väldigt glad att du vågar dela med dig utav den. Jag kan inte föreställa mig hur det har varit och kan vara att gå i dina steg, men en sak ska du veta att många av dina läsare går med dig överallt! Tack för att du finns och för att du är en sån otrolig inspiration! Och du är en av få kvinnor som jag faktiskt unnar ett fabulous utseende utan att vara bitter och avundsjuk på!

    Kärlek i mängder och tack för att du är du!

  • Namn
    2012-07-31, 14:46

    Gäst

  • Bee
    2012-07-31, 14:31

    Gäst

    Hon gråter inte längre! Nu ler hon stort. Och hon har all rätt att göra det.

  • fanny
    2012-07-31, 14:17

    Gäst

  • Namn
    2012-07-31, 13:34

    Gäst

    Fan priscilla jag befinner mig på ett lunch hak i Göteborg äter min pasta och känner hur mins ögon fylls med tårar, efter detta inlägg . . .
    Nu vet jag varför jag är så rädd när jag går till gynekologen och varför jag fruktar förlossning. . .

  • AL
    2012-07-31, 12:01

    Gäst

    Sitter här med tårar i ögonen... blir så arg när man läser hur sjuka människor det finns. Att ett sånt äckel ska få förstöra för en liten flicka. Har följt dig ett tag och jag har märkt att du bara blir starkare och starkare och jag blir glad för din skull att du tagit tag i ditt liv så du kan få va lycklig. Du av någon förtjänar det.Stora kramar till dig!

  • Gran admiradora
    2012-07-31, 11:20

    Gäst

    Te quiero, me salvastes, gracias

  • Henna
    2012-07-31, 10:11

    Gäst

    Jag finner inga ord. Och vad kan man egentligen säga?

  • Feiia (K)
    2012-07-31, 09:02

    Jag vet inte vad jag ska skriva, men känner att jag måste skriva någonting.
    Vet vad du gått igenom och hur det känns, eller inte riktigt. Jag var inte 4 och det var inte av nån jag hade någon som helst koppling till.
    Du är stark, många kommer aldrig "över" nåt sånt. Kram!

  • Carolina
    2012-07-31, 08:24

    Gäst

  • cilla
    2012-07-31, 07:13

    Gäst

    åh så hemskt att någon kan ta en lycka när man är så liten. men är så glad att du mår bättre nu. och det är sjukt inspirerande att DU tagit dig dit där du är idag!

  • Monica
    2012-07-31, 03:10

    Gäst

    Oh herregud. Här ligger jag och gråter. Tack för att DU delar med dig. Herregud.. vet inte vad jag ska säga. När jag läste såg jag en liten flicka framför mig, allt blev så levande. Det är tur att när våra barn kommer föds vi typ om.
    Önskar ingen fick uppleva det du upplevt, önskar jag bara kunde radera det. Stor kram, fan vad du e STARK!!!

  • A123
    2012-07-31, 01:43

    Gäst

    Fina, underbara otroligt starka Priscilla. 
    Tårarna rinner och rinner. Jag vill bara krama dig hårt, hårt ge dig så mycket kärlek och styrka det är helt sjukt vad du har gått genom. Man förstår varför du har haft ångest. Om jag vore du hade jag aldrig klarar av det, jag hade gett upp. Men du Priscilla, du klarade av allt, du gav aldrig upp helt.

    Du borde vara så himla stolt över dig själv.
    För att du är så otroligt stark och så himla bra!
    Du förtjänat det allra bästa, för att du har så fin personlighet och är så ärlig.
    Jag önskar dig det bästa, vackra du.

    Massor av kramar till dig

  • CarrO
    2012-07-31, 00:51

    Gäst

    Kram tilldig fina du

  • Carro
    2012-07-31, 00:50

    Gäst

  • Anne
    2012-07-31, 00:38

    Gäst

    Jag gråter när jag läser, först för att jag blir ledsen och arg, sedan för att jag blir glad och liksom lite arg på samma gång.

    Fortsätt att skriva och beröra (och uppröra vissa). Du gör det så himla bra!

    Blogg: annerosenqvist.blogg.se

  • Melissa
    2012-07-31, 00:28

    Gäst

    finner inga ord... du är en underbar människa som är så ärlig i dina berättelser. Vill krama dig hårt och länge!! Du har helt och hållet rätt i att ångest framkallas av något. Djupt inom oss har vi en burk fylld av känslor som vi inte orkat hantera. I ett barns liv är höga röster skrämmande, för att inte tala om övergrepp... sådant stoppar vi undan i burken, vissa gör så mer än andra. Ångesten är locket för burken. När vi får ångest försöker känslorna ta sig upp, och ångesten blir som ett sista försvar mot dessa skrämmande känslor som vi som barn trodde skulle döda oss. Jag brukar se min ångest som att min själ/min inre röst försöker säga mig något, kanske är det något jag måste förändra, någon jag behöver prata med. Vad glad jag blir att du tar hand om lilla Priscilla, att du är snäll mot dig själv. Tack för den här berättelsen

  • evelinaandersson (K)
    2012-07-31, 00:46

    Barn kan rädda oss på många sätt, är glad att du kom tillbaka för det förtjänar du! Du verkar vara en underbar person och mamma från det jag läst! När vi kmr till Sthlm skall vi leka med våra fina pojkar! Kram!!!

Wtf?

Damian säger " what The fuck ". Jättehögt och jätteofta.
Det värsta är att han säger att mamma säger så. Nej förresten, det värsta är att det sant

Skapad:
30 October 2014, 23:58
Läst:
488 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (0)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

Inga kommentarer än.

inspobilder till bröllop

Väldigt länge visste jag inte alls hur jag ville ha mitt bröllop. Drömt och fantiserat i hela mitt liv men när stunden var kommen visste jag inte alls vad jag hade tänkt mig. Att titta runt på inspobilder gjorde mig bara förvirrad så det gjorde jag inte alls. Men med tiden så utvecklades min egna smak och stil. När jag visste var jag var ute efter så googlade jag och sparade bilderna som matchade bilderna i mitt huvud. Och det mesta blev som jag ville <3 

 

 


Jag ville att mina tärnor skulle bära mörka klänningar. Länge var jag inne på svart med tills sist blev det marinblått som gjorde sig snyggt till min vita klänning. 

Skapad:
28 October 2014, 20:33
Läst:
2861 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (0)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

Inga kommentarer än.

ny header?

 

Tänkte köra på denna? 
Lite kaxig nu precis efter löning. Får ta bort den efter en vecka typ.  

 

Skapad:
26 October 2014, 22:37
Läst:
4336 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (4)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

helgen är över.

Har inte bloggat på några dagar och det har varit lite skönt. Har däremot läst mycket bloggar då jag legat på soffan och fått liggsår på köpet. Har inte blivit speciellt inspirerad utan mer bläääääääääääääää jag orkar inte. Med mig själv alltså. Känner att jag måste typ börja knarka så jag får lite energi eller nåt. Känner mig halvsjuk typ. Tränade i lördes, kändes som om jag hade 15 bilringar. Fick feber efteråt. Bakade världens godaste morotskaka. Och har lagat mycket mat. Idag hämtade min lilla fru mig och så åkte vi och strossade runt lite en galleria. Så skönt att få lämna soffan.
Skapad:
26 October 2014, 21:28
Läst:
4399 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (0)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

Inga kommentarer än.

stryptag på onsdagen.

Idag tog vi ett bad tillsammans. Det var jättelänge sen vi gjorde det då jag har väldigt svårt med att bada badkar. Värmen, vattnet, små saker som flyter omkring, är det där ett könshår? NÄFYFARAO. Får lite småpanik. Men idag gjorde vi så rent vi bara kunde. Det måste vara rent överallt för att jag ska hoppa in. La en ansiktsmask och inpackning i håret. Förberedde mig för en skön stund. - Mamma jag kissar i vattnet. Jahopp. Där ligger vi nu i varmt kiss. Sån galen Spa känsla fick jag.
Denna dagen har varit seeeeeg. Det är så rått och kallt ute. Jag måste planera in en semester till vinter. Som vanligt. Jaaa, vad roligt. Sitta och leta och hitta o dona och planera o kolla upp och sen wuekwuekwueeek det blir inget! Mysigt att dra igång planeringen av semestern vi aldrig åker på. 
Frågan är om denna cookblocker ska med?  Om vi ponerar att vi faktiskt skulle åka tycker ni att mister Demskiå ska följa med på vår smekis? 
 
Skapad:
22 October 2014, 20:30
Läst:
8235 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (6)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

  • priscilla (K)
    2014-10-26, 21:39

    Maja: Haha vad kul att du blev glad

    Sara: Ja jag tjänar på det. Men inget jag kan leva på.

  • Sara
    2014-10-24, 15:09

    Gäst

    Tjänar man nåt på att blogga ?!

  • Alexandra
    2014-10-24, 12:31

    Gäst

    Denna gång, åk ni bara själva och unna er att bara få rå om varandra ett tag. Det behöver alla par.
    Och nu när ni nygifta och allt!
    Det finns fantastiska hotell med åldersgräns, då är det extra lugnt, inga smälta glassar vid poolkanten eller
    Bamseklubbar, bara vuxennöjen med spa och sånt.

  • Maja
    2014-10-23, 15:15

    Gäst

    Hahahaha jag dör vad rolig du e. Känner igen mig på PRICKEN när det kommer till att bada badkar. Mm varmt kiss. Den nivån har jag inte nått ännu. Men håren har jag sett....

    Haft en sådan sjukt jävla dålig bajsdag idag och så kom ditt inlägg, snacka om att bli glad. Kram!

  • Namn
    2014-10-23, 13:10

    Gäst

    Lämna honom hemma.

  • M
    2014-10-22, 22:59

    Gäst

    Nää. lämna honom hemma och gör något superkul med honom efter. Jag tror ni behöver vara ensamma.

saknar min mamma.

Saknar min pappa. Saknar min mamma. Så många år vi har bott långt ifrån varandra. Det är inte okej. Vi njuta av mina föräldrar framför allt kunna UTNYTJA dem. Idag är jag sjuk. Sjukt hungrig också. Min mamma hade lagat mat till mig. Spikat. Jag orkar inte bara vara mamma jämt. Idag vill jag vara någons dotter och någon annans ansvar. I allafall en liten stund,

Skapad:
22 October 2014, 12:30
Läst:
8533 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (3)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

  • Namn
    2014-10-23, 20:48

    Gäst

    Förstår! Önskar du kunde va nära dina papis.. ❤️

  • priscilla (K)
    2014-10-22, 20:40

    för dom har jobb där och vill vänta tills pensionen då det är svårt att vara äldre o få jobb här.

  • Namn
    2014-10-22, 20:22

    Gäst

    Förstår dig på pricken!!!
    Varför flytta inte dina papis upp till Sthlm?

vi är två som dansar.

snart är det dags för Damian att fylla år och att ha kalaaaas. Det har aldrig varit så viktigt och efterlängtat som denna gång. Vi har gått på x antal kalas så nu är han otålig och undrar när det är hans tur egentligen. Tidigare har vi haft ganska stora kalas med både barn, släkt och vänner men nu hade jag tänkt ha något lite mindre hemma bara med barn. Hans närmaste som kusiner men även några barn från förskolan då det är de han hänger med varje dag. Men ärligt talat vet jag inte hur de ska kunna få plats här hemma. Det kommer inte gå för det blir ju en del med föräldrar och allt. Funderar på något lekland men det känns så himla opersonligt och stort? Jag tror att Damian ser fram emot just det där att vara på hemmaplan, öppna dörren och ta emot sina vänner. <3 
Fick kontakt med en lokal i närheten men det var helt fullbokat, tipik! 

Juste, jag har helt missat att återkoppla från diskutionen med att Martin befinner sig i Turkiet och om vi är prio ett eller två. Någon citerade att AIK gjorde sitt yttersta för att förlänga men att Martin valde att gå utomlands. Jag tar inte illa upp och jag förstår att ni skriver i välmening. Kanske för att ni tycker synd om mig och då får jag väl skylla mig själv för att jag gnäller så mycket i bloggen. Men ni ska veta att Martin har tagit alla beslut tillsammans med mig. Fast nej nu ljuger jag. Jag har faktiskt gett honom full tillåtelse att tillsammans med sin agent bestämma var han ska spela och vad som gynnar hans karriär bäst. Sen har jag sagt att att vi står bakom honom i alla beslut, och det gör jag. En fotbollskarriär är inte lång och jag vet hur Martin har krigat för att vara där han är idag. Det är mitt beslut att endast vara stöd hjälp kärlek och allt han kan tänkas behöva. Jag skulle aldrig i hela mitt liv ställa krav eller ultimatum. Jag tror att man måste känna Martin för att förstå mig. Jag kan säga att mitt tankesätt bara varit positivt för vårt förhållande och vi har vuxit tillsammans. Jag säger dessutom att fotbollen är nummer 1 och det är helt okej för mig. Om detta skadar oss eller vår framtid så kommer ansvaret ligga på oss båda då vi gör detta tillsammans. DESSUTOM måste jag bara tillägga att Martin är den bästa pappan och mannen i världen. Alltså jag behöver inte ställa ett enda krav på honom då han vet precis hur han ska vara med oss. Han väljer aldrig någon framför oss. Allt han gör kommer direkt från hans hjärta och han är så klok och prioriterar alltid rätt. Och det är sååååå myclet härligare och bättre än att jag ska vara en jävla tjatkärring som ställer krav som en morsa. 

Däremot håller jag med om att vi borde vara tillsammans. En äkta fotbollsfru följer med sin man till månen om det är där han ska spela. Jag är bara så sjukt opepp på att leva på honom. Älskar att jobba och tjäna pengar. Har gjort det sen jag var 14 år så det ligger i min natur. Till er som frågar vart jag jobbar så har jag förklarat många gånger att jag inte vill berätta det för att många fans dyker upp på jobbet. haha, nä jag skojar. Nej men jag vill att mitt arbete ska vara privat. Jag är sååå öppen med alt möjligt låt mig ha en hemlighet. nä, det är inte för FBI och inte SÄPO heller. 

Tänk att min lilla kille blir FYRA ÅR. Nästa år måste han börja ge lite till hyran. 



Skapad:
21 October 2014, 17:42
Läst:
9108 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (0)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

Inga kommentarer än.

en kärleksfull helg.

min kärlek har varit här och nu har han åkt. Vi har haft det så himla fint och haft mycket egen tid. Vi låg i sängen, lyssnade på musik och pratade. Som vi alltid gjorde förr. Innan lillchefen kom. Vi har alltid så himla mycket att prata om. Våra munnar går i ett och han får mig att skratta så mycket. Livet är så himla mycket bättre när han är runt mig. Du är min bästa vän älskling. Du är verkligen det. 
Jag blev även sjuk igår kväll. Stressade med Dami till bio med våra kusiner och så fort jag satte mig ner i biostolen så slog det till. Feber och en massa snor i hela huvudet. Kolla i min kalender om jag kan vara hemma och vara sjuk men det ser inte ut så. Det blir en lång vecka. 
Jag trotsade feber och gick hem till min vän S som bjöd på denna underbara sushi. Jag typ grät av lycka. Så himla gott <3
 När alla flickor drog vidare till stan åkte jag hem.
Idag har jag bara legat i soffan som en degklump och varit sjuk på heltid. Damian har klättrat på väggarna. Ibland tror jag att jag underhåller honom föööör mycket. Varje dag händer det något kul och om vi inte har något att göra så hittar jag på äventyr så att han aldrig har tråkigt. När jag hämtar på dagis säger han "mamma vad ska vi göra idag för roligt?". Han måste ju kunna vara hemma och ha lite tråkigt också. Snart kommer vintern och då vill man ju knappt sticka ut näsan. Måla fick han göra idag medans jag hejade från soffan. 
Skapad:
19 October 2014, 22:16
Läst:
10386 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (2)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)