flickan bakom soffan

Jag vill tacka er som delar med er av era historier. Att öppna sig inför främlingar är inte lätt, men det blir lättare när man har vänner bland främlingarna. Jag har ingen aning om vilka ni är. Men när jag skriver så riktar jag mig till er som kommenterar, tröstar och ger mig kärlek. Att skriva är min konst. Så som många målar tavlor för att få utlopp för ångest på samma sätt gör jag med mitt skrivande. Jag gråter många gånger jag skriver. Jag får lämna ifrån mig texten och gå ut och skrika lite för att kunna fortsätta skriva den. Jag skriver för min egen skull. Detta är min terapi. Men jag skriver också för din skull. Du som känner igen dig och på något sätt kan finna styrka eller bara tröst i mina ord. Att du är inte ensam. 

Någon skrev att det är svårt att prata. Ibland finns det ingen att prata med och så får man betala någon som lyssnar men så plötsligt känns allt så jävla banalt och man håller käften. Så var det för mig under många psykolog besök. Tanken var att få reda på vad min ångest grundar sig på men det slutade att jag snackade om vardagsproblem som man egentligen kan snacka med en kompis om. Det ska ju vara värt att gå och prata med någon. Herregud. 

Det man ska ha jävligt klart för sig är att ÅNGESTEN framkallas av NÅGOT. Jag trodde jag var född med ångest. Att den var en del av mig liksom. Men all ångest beror på något och man ska gräva och forska tills man får fram varför man får ångest. Det är då man kan lära sig hantera det. Och ofta ligger det djupt inrotat i ett beteende eller minnen. Snälla. Gör det för din skull. Se det som en manikyr eller botoxbehandling. Ta reda på varför du känner som du gör. 

Sen jag fick Damian har jag inte allt haft ångest på samma sätt. Jag vet att jag har jävligt lätt för att hamna i depression. Det har jag i mina gener. Dels har mina piller hjälpt mig att se livet på ett anorlunda sätt för när man är deprimerad så räcker det med en liten motgång och så åker man flera mil ner i en djup säck. När jag kom ur min depression försvann inte alls mina problem. De fanns där lika stora som innan, större till och med. Men jag såg det på ett annat sätt. Jag såg lösningar. Jag kunde avdramatisera mitt liv. Vilket var så skönt då mitt liv varit som en hemsk film under en jävligt lång tid. Damian gav mig ro och idag kan jag må dåligt, gråta eller vara arg utan att bli självmordsbenägen. 

När jag var fyra år blev jag sexuellt utnyttjad av någon som min familj kände. Det hände ett par gånger och jag minns det, trots att jag var så liten, som att det hände igår. Jag minns allt. Jag minns även när det upptäcktes och hur alla vuxna reagerade. Jag minns att jag gömde mig bakom soffan och grät medans mamma och pappa skrek på varandra. Sen minns jag inte mer. Jag vet inte riktigt hur vi alla gick vidare efter detta. Men jag vet en skam infann sig. En skam som följde mig hela min tonår och vuxna liv. Skammen växte till självförakt. Och under många många många år så hatade jag mig själv. När ångesten var som värst slog jag mig själv, jag skar mig själv (emo eller hur) och rev mig på kroppen. Det blev ett sätt att applicera ångesten på något. När ätstörningarna kom var även det ett sätt att leva ut min ångest. 

Någon frågade hur kyrkan påverkat min uppväxt och min ångestresa. Och det gjorde den självklart. Speciellt som barn då jag redan kämpade med alla rädslor. Religonen gav mig ett extra samvete dessutom fruktade jag den allsmäktige. Samtidigt känner jag att jag fan aldrig kunnat ta mig egenom allt detta utan GUD. Efter min kämpiga barndom, trots mina underbara föräldrar, så hade jag likaväl kunnat vara död. JAG VET, att många haft det värre. Men det är ingen tävling och alla bär sitt eget kors. Jag kände flera gånger att jag var döende och jag vet att Gud bar mig på sina armar då. 

Vi pratade aldrig om det som hände då. Det las ett fett stort lock över grytan och det öppnades aldrig igen. Det har jag gjort nu i vuxen ålder. Jag satte mig framför mamma och började prata om det. Hon bröt ihop. Jag antar att hon trodde jag glömt det eftersom jag var så liten. Anledningen till att jag började prata om det beror på att det hann ikapp mig. Ja, förutom det faktum att jag orkar inte känna skam för något en sjuk jävel gjorde mot mig som liten flicka. Men den 10 november 2010 var dagen då de övergrepp som hänt mig aldrig varit så tydliga. Det var under min förlossning som jag återupplevde allt som hände mig som fyra åring. När jag kom tillbaka till Sverige och var helt förstörd och bara grät så fort jag pratade om min förlossning, så sa en psykolog. Har du blivit våldtagen Priscilla? Då var det dags för mig att slita upp locket på grytan och ta itu med det som låg där inne. 

Det var hemskt för mig att inte fått uppleva en "underbar" förlossning. Det var ett misslyckande. Varför ska allt vara så svårt för mig? Varför kan inte jag få vara lycklig någon gång? Denna eviga depression som aldrig släpper taget om mig. Men att äntligen förstå min ångest under förlossningen. Hur jag gjorde motstånd mot sköterskan som ville öppna mina ben. Hur hemskt det kändes att folk som älskade mig bara tittade på och inte ingrepp för att hjälpa mig. Jag blev fyra år igen. Och det var en hemsk upplevelse. 

Någon skrev att den ville plocka upp lilla Priscilla och hålla om henne och berätta att allt är okej. Att hon inte ska må dåligt längre. Jag har gjort det. I flera år så slog jag Priscilla. Jag ströp henne i mina drömmar och kastade ner hennes lilla kropp från ett fönster. När Damian föddes och vi lämnade förlossningsalen så föddes jag om på nytt. Jag tog tag i mitt liv inte bara för hans skull. Även för min. För att jag förtjänar att vara lycklig. Jag har plockat upp Priscilla från golvet. Hon gråter inte bakom soffan längre. Hon har äntligen gått vidare. 

 

 

Skapad:
31 July 2012, 00:10
Läst:
4807 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (34)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

  • Namn
    2012-08-01, 22:06

    Gäst

    Skriv en kommentar

  • i
    2012-08-01, 22:06

    Gäst

  • Alessia
    2012-08-01, 22:01

    Gäst

    Du är så sjukt stark som gått igenom detta och har tagit dig dit du är idag, och så sjukt modig som delar med dig på det här sättet. Om det ändå fanns fler människor som du... genom att berätta hjälper du andra och det finns så många som går omkring med fasader de byggt upp, vill att alla ska tro att de är lyckligast, rikast och självsäkrast i världen men sanningen på insidan är en helt annan... men det hjälper ingen, inte ens personen själv. Jag hatar det där och när folk är ärliga med hur de mår och vad de varit med om utan att skämmas så kan man hjälpa andra, sudda bort skammen från en handling/händelse/ett hälsotillstånd man själv inte rår för.

    Du är så jävla bra!

  • Rebecka
    2012-08-01, 16:19

    Gäst

    Du är så stark Priscilla.
    Blir så tagen av vad du skriver, men ändå så hoppfull.

    Stor kram!

  • Namn
    2012-08-01, 14:19

    Gäst

    Skriv en kommentar

  • Matilda
    2012-08-01, 07:56

    Gäst

  • Lina Axmacher
    2012-08-01, 06:07

    Gäst

    WOW! Tårarna ramlar ned för kinderna när jag läser detta fantastiska inlägg! Jag vet själv hur svårt det kan vara att öppna sig för sina läsare. Vilken stark människa du verkar vara, jag tycker du är grym som berättar om det och du är väldigt duktig på att sätta ord på erfarenheter och känslor. Det är en talang! Har själv kämpat med en lång svår depression och panikångest. Man måste uppleva det för att förstå hur svårt det är att leva normalt över huvudtaget. Bra gjort Priscilla, go getta!!!

    Blogg: finest.se/linaaxmacher

  • P
    2012-08-01, 00:21

    Gäst

    Tenia la misma edad y tanbien alguien cercano a mi. A pesar de que hayan pasado 24 años, recien estoy trabajando conmigo misma.
    Gracias.

  • sara
    2012-08-01, 00:05

    Gäst

    ÅH Herre GUD! Mitt hjärta är krossat! Hoppas detta aldrig händer någon!
    Skulle dö om detta hände min dotter(inte för att jag har en dotter) men endå! Jag skulle vilja leta upp den skiten som gjort dig så illa och strypa honom! människan jag menar odjuret förtjänar inte att leva! hoppas han är djupt olycklig och är ´dödsjuk och lider varje dag av sin smärta!!!!
    Jag är en snäll människa egentligen men jag klarar inte av när barn far illa ut!

    Stoooooooooooooooooooooooooooor kram

  • mathilda
    2012-07-31, 23:15

    Gäst

    tack

  • A.J
    2012-07-31, 21:18

    Gäst

    Åh

  • A.J
    2012-07-31, 21:17

    Gäst

  • Uruguaya
    2012-07-31, 21:12

    Gäst

    Hola hermana, cuando leí tu historia llore... Reconozco todo lo que escribís. A mi me paso lo mismo cuando tenía 10 años y tuve una vida llena de angustia y problemas como los tuyos... Cuando tuve a mi hija en agosto 2010 mi vida cambio totalmente.Nací de nuevo y hoy soy feliz, por favor seguí escribiendo me tocas el alma.

  • annelie
    2012-07-31, 20:50

    Gäst

    Hej! Vill tala om att detta är det mest rörande och jag får rysningar när jag läser vad du har gått igenom, det är så oerhört starkt av dig att dels skriva om det och dels dela med dig av det till oss,så oerhört starkt av dig och jag kan bara torka mina tårar över den lilla tjejen och beundras av kvinnan idag..jag vill också beklaga att du skulle behöva gå igenom det...följer din blogg varje dag och har skrattat och gråtit och beundrat den vackra starka kvinnan som du är idag.Har själv haft och har ångest så jag vet vad du går igenom..vilket helvete du lever i när ångesten tar över...jag hoppas att du har fler bra dagar än dåliga..det är så jag tar mig fram..alla bra dagar är en seger i sig...jag kommer självklart att fortsätta följa din blogg...sköt om dig nu och ta hand om dig själv och din vackra underbara familj...stora kramar till dig!

  • Anonym
    2012-07-31, 21:04

    Gäst

    Hej

  • Kwestan
    2012-07-31, 16:07

    Gäst

    Priscilla, tack för att du finns. Du gör ett otroligt jobb bara genom att skriva. Har följt dig sedan ahelyn och genom dig har jag inspirerats. Inspirerats till att älska mig själv och på det viset har jag lärt mig att älska andra. Jag kan inte läsa din blogg utan att bli berörd, oavsett vad du skriver om, du har sådan kraft i dina ord, leker och pyntar med de lite, du lyckas förbrylla oss alla, bara genom att vara dig själv, kanske borde du satsa på att bli författare? Det är nämligen vad jag tänker göra. Precis som du upplever det, är skrivandet terapi för mig. Speciellt om nätterna då allt står stilla och det enda som hörs är klockans tickande ljud och fläktens sus, det är då som mina tankar rör ihop sig till en enda röra som jag sedan dekorerar så fint på tangentbordet. Sluta aldrig skriva Priscilla, du föddes till det här!

  • Namn
    2012-07-31, 15:09

    Gäst

    Du fina människa, jag känner dig egentligen inte men ändå så känner jag att jag gör det ändå ,precis som många andra också förmodligen gör. Vilken glöd du har och framför allt jag förstår inte hur du orkar kvinna. Du verkar ha skapat dig en sån fin familj nu som ser ut att ge dig kärlek i massvis, precis vad du förtjänar. Du ska veta att allting som du skriver berör mig och många stunder känner man att man är med dig. Jag kan inte ana hur svårt det måste vara för dig att gräva i din historia, men alla har en och det gör mig väldigt glad att du vågar dela med dig utav den. Jag kan inte föreställa mig hur det har varit och kan vara att gå i dina steg, men en sak ska du veta att många av dina läsare går med dig överallt! Tack för att du finns och för att du är en sån otrolig inspiration! Och du är en av få kvinnor som jag faktiskt unnar ett fabulous utseende utan att vara bitter och avundsjuk på!

    Kärlek i mängder och tack för att du är du!

  • Namn
    2012-07-31, 14:46

    Gäst

  • Bee
    2012-07-31, 14:31

    Gäst

    Hon gråter inte längre! Nu ler hon stort. Och hon har all rätt att göra det.

  • fanny
    2012-07-31, 14:17

    Gäst

  • Namn
    2012-07-31, 13:34

    Gäst

    Fan priscilla jag befinner mig på ett lunch hak i Göteborg äter min pasta och känner hur mins ögon fylls med tårar, efter detta inlägg . . .
    Nu vet jag varför jag är så rädd när jag går till gynekologen och varför jag fruktar förlossning. . .

  • AL
    2012-07-31, 12:01

    Gäst

    Sitter här med tårar i ögonen... blir så arg när man läser hur sjuka människor det finns. Att ett sånt äckel ska få förstöra för en liten flicka. Har följt dig ett tag och jag har märkt att du bara blir starkare och starkare och jag blir glad för din skull att du tagit tag i ditt liv så du kan få va lycklig. Du av någon förtjänar det.Stora kramar till dig!

  • Gran admiradora
    2012-07-31, 11:20

    Gäst

    Te quiero, me salvastes, gracias

  • Henna
    2012-07-31, 10:11

    Gäst

    Jag finner inga ord. Och vad kan man egentligen säga?

  • Feiia (K)
    2012-07-31, 09:02

    Jag vet inte vad jag ska skriva, men känner att jag måste skriva någonting.
    Vet vad du gått igenom och hur det känns, eller inte riktigt. Jag var inte 4 och det var inte av nån jag hade någon som helst koppling till.
    Du är stark, många kommer aldrig "över" nåt sånt. Kram!

  • Carolina
    2012-07-31, 08:24

    Gäst

  • cilla
    2012-07-31, 07:13

    Gäst

    åh så hemskt att någon kan ta en lycka när man är så liten. men är så glad att du mår bättre nu. och det är sjukt inspirerande att DU tagit dig dit där du är idag!

  • Monica
    2012-07-31, 03:10

    Gäst

    Oh herregud. Här ligger jag och gråter. Tack för att DU delar med dig. Herregud.. vet inte vad jag ska säga. När jag läste såg jag en liten flicka framför mig, allt blev så levande. Det är tur att när våra barn kommer föds vi typ om.
    Önskar ingen fick uppleva det du upplevt, önskar jag bara kunde radera det. Stor kram, fan vad du e STARK!!!

  • A123
    2012-07-31, 01:43

    Gäst

    Fina, underbara otroligt starka Priscilla. 
    Tårarna rinner och rinner. Jag vill bara krama dig hårt, hårt ge dig så mycket kärlek och styrka det är helt sjukt vad du har gått genom. Man förstår varför du har haft ångest. Om jag vore du hade jag aldrig klarar av det, jag hade gett upp. Men du Priscilla, du klarade av allt, du gav aldrig upp helt.

    Du borde vara så himla stolt över dig själv.
    För att du är så otroligt stark och så himla bra!
    Du förtjänat det allra bästa, för att du har så fin personlighet och är så ärlig.
    Jag önskar dig det bästa, vackra du.

    Massor av kramar till dig

  • CarrO
    2012-07-31, 00:51

    Gäst

    Kram tilldig fina du

  • Carro
    2012-07-31, 00:50

    Gäst

  • Anne
    2012-07-31, 00:38

    Gäst

    Jag gråter när jag läser, först för att jag blir ledsen och arg, sedan för att jag blir glad och liksom lite arg på samma gång.

    Fortsätt att skriva och beröra (och uppröra vissa). Du gör det så himla bra!

    Blogg: annerosenqvist.blogg.se

  • Melissa
    2012-07-31, 00:28

    Gäst

    finner inga ord... du är en underbar människa som är så ärlig i dina berättelser. Vill krama dig hårt och länge!! Du har helt och hållet rätt i att ångest framkallas av något. Djupt inom oss har vi en burk fylld av känslor som vi inte orkat hantera. I ett barns liv är höga röster skrämmande, för att inte tala om övergrepp... sådant stoppar vi undan i burken, vissa gör så mer än andra. Ångesten är locket för burken. När vi får ångest försöker känslorna ta sig upp, och ångesten blir som ett sista försvar mot dessa skrämmande känslor som vi som barn trodde skulle döda oss. Jag brukar se min ångest som att min själ/min inre röst försöker säga mig något, kanske är det något jag måste förändra, någon jag behöver prata med. Vad glad jag blir att du tar hand om lilla Priscilla, att du är snäll mot dig själv. Tack för den här berättelsen

  • evelinaandersson (K)
    2012-07-31, 00:46

    Barn kan rädda oss på många sätt, är glad att du kom tillbaka för det förtjänar du! Du verkar vara en underbar person och mamma från det jag läst! När vi kmr till Sthlm skall vi leka med våra fina pojkar! Kram!!!

utvecklingssamtal.

Underbara ni. Ni är bäst. Har inte riktigt läst allt ni skrivit för jag känner så dum. Som att jag fiskar. Typ jaaag går o fiskar u u uuuu, ni fattar. Jag ska läsa allt snart. Så fort jag kan ta till mig lite. Men jag vill att ni ska förstå att jag nu i samband med min diagnos förstår otillräckliga äckliga känslan som jag går runt på är min kroniska ångest. Vissa saker gör jag kanske är tillräckliga men min hjärna fattar inte det. Den senaste tiden har jag verkligen känt av mitt handikapp och jag fattar ju att jag har fuskat, smygit och glidit förbi mitt handikapp i hela mitt liv. Det är jävligt grymt av mig. Jag vill fortfarande göra det, men jag vill hitta en riktigt bra genväg runt och som funkar! Tyvärr vill inte vården hjälpa mig med detta utan det enda de erbjuder är femhundra piller som gör mig till en grönsak. Alltså hjälpen finns ju, men jag måste visa upp ärr som BLÖDER, inte bara gamla ärr. SKITSAMMA! Jag älskar er för att ni älskar mig.

Damian berättade här om dagen att några pojkar gråter på dagis för dom slåss. 
- Slåss du Damian?
- Nääää jag slåss inte! Jag slår bara mammor!
Haha, asså det sammanfattar utvecklingssamtalet med förskolan jävligt bra. De märker inte av något aggresivt eller trotsigt. Han är så duktig, förståndig, snäll och glad. Så jag antar att det här är något personligt han har mot mig. 

min älskade lilla söta pojke. Ibland vill jag bara knäböja inför honom och be om nåd hahaha. 
Skapad:
1 October 2014, 18:09
Läst:
369 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (0)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

Inga kommentarer än.

du magiska ord.

Ett ord som hamnat i mun sååå många gånger då jag försökt förklara min frustation mot livet och framför allt mig själv. Ett ord som jag i princip skulle kunna kombinera med alla adjektiv i beskrivningen av mig själv. Visst är det en negativ klang om ordet men ändå en viss befrielse. För människor som mig så är det skönt att hitta ett ord, en förklaring, en tröst till varför all detta hat gentemot mig själv. Redan som liten flicka har jag aldrig känt mig tillräcklig söt, duktig, glad, tuff, lugn, osv osv.  Jag är både söt, duktig, glad, tuff, lugn osv osv. Men aldrig tillräcklig. Aldrig så att det räcker hela vägen fram. 
Jag är inte heller en tillräckligt duktig bloggare, ironiskt nog. Och en normal människa kanske tycker att det är helt okej. Men jag känner mig bara SÄMST. Och ni ska veta att jag känner så varje gång jag bloggar. Men jag gör det ändå. Nu var detta bara en av tio tusen saker som jag dagligen misslyckas med. Det räcker liksom aldrig hela vägen fram.  
Därför vill jag bara tacka ER som läser, lämnar kommentarer här inne, ni som kommer fram och ger mig en kram, ni som konstigt nog ser mig med andra ögon. Ögon där jag kan spegla mig i och slippa min egna hårt kritiserande blick. 
Tack för att ni finns.
jag vet att Gud gör inga misstag och att varje individ är en avbild av honom. men några skruvar måste han fan tappat bort. 
Skapad:
29 September 2014, 22:36
Läst:
2171 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (12)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

  • malin
    2014-10-01, 14:23

    Gäst

    Hej. Följer din blogg. Du e grym.

    Titta gärna in min instagram 4yourkidz

    Syr vänbara mössor till barn. Vore kul om du hitta nån

  • Fanny
    2014-10-01, 11:31

    Gäst

    Priscilla, du är så fantastisk, så på riktig! Om du jämnför dig med andra bloggare, neeeej, alla andra är så fejk och förfinar allt! När jag läser andra bloggar, jag känner bara bla bla bla jaja whatever. Din blogg är som livet, de går upp och ner, det är på riktigt! Älskar dig och din blogg, men inte på ett creepy sätt Haha just nu är jag gravid, 2veckor kvar, väntar o väntar, går in och läser på din gamla blogg ibland. Lär mig saker du är bara bäst! Vill inte att du ska må dåligt av bloggen, men vill inte att du ska sluta heller. Hoppas bara du inser hur fantastisk du är!!

  • Micaela
    2014-09-30, 23:47

    Gäst

    Pri; du har en felaktig bild av dig själv. Du måste lita på mig, du är MER än tillräcklig! Din godhet, din humor, din skicklighet på flera plan visar att du är en MYCKET BRA MÄNNISKA!
    Försök att visualisera din onda tanke och kasta bort den! Stor kram till dig och börja lita på dig själv; du är bland dom bästa här på jorden!! No desconfies, tenga fé, ama a ti misma, tu eres una muy buena persona! Abrazos para ti

  • Jolie
    2014-09-30, 22:52

    Gäst

    Du är snygg, rolig (!), smart & helt fantastisk. Jag är typ kär i dig (inte sån haram kär men aa du fattar haha). Skickar en bamsekram till dig ❤

  • BRM
    2014-09-30, 20:46

    Gäst

    Hej fina
    Du ska veta att du inte är ensam med att känna så. Vissa döljer det otroligt bra men "ingen" vet hur de mår. Vi alla har sådana sidor.
    Det viktiga som vi inte får glömma är att VÅR GUD ger oss ALDRIG prövningar som inte vi klarar av. Han skulle aldrig ge dig en prövning som han vet att du inte klarar av. Alla dessa prövningar som vi tycker är helt orimliga ger han endast till "dig" för han vet att just du ja DU Priscilla klarar av detta mer än någon annan där ute! Vi andra får också prövningar kanske värre än dina i "våra" ögon men anledning till att han gör det är för att stärka oss och dig.
    Vi får bara inte glömma att tacka honom varje morgon vi vaknar med familjen å ett tak över huvudet å till sist det finns alltid någon där ute som har det värre.
    Må Gud ge dig all styrka vännen

  • Anna Octavia
    2014-09-30, 11:54

    Gäst

    Du är en gudinna min fina priscilla

  • a
    2014-09-30, 09:31

    Gäst

    Blir ledsen när jag läser att du känner dig otillräcklig. Jag har läst din blogg i några månader nu och jag ser fan upp till dig för du verkar vara en sån stark underbar genuin människa. Vacker också som få. Ibland önskar jag att ja hade dig som vän (obehagligt att säga så men jag är inte konstig jag lovar)

  • Helena
    2014-09-30, 08:48

    Gäst

    Du måste ändå vara tillräcklig för din man för han älskar marken du går på ser du ut som på hans instagram. Fortsätt vara du gumman du berör många av oss

  • Namn
    2014-09-30, 02:36

    Gäst

    Den bästa bloggaren är du! Och otroligt vacker

  • H
    2014-09-30, 02:34

    Gäst

    Skriv en kommentar

  • Namn
    2014-09-29, 23:06

    Gäst

    Vi älskar dig

  • B
    2014-09-29, 22:45

    Gäst

    Du är så vacker, på insidan & utsidan vad jag läst på bloggen. Har suttit och bläddrat bland inlägg då det är första gången jag kikar in, fanatiskt kul att läsa något ÄKTA för engångsskull så man slipper läsa om fitness, naglar, fransförlängningar & bullshit. Kämpa på vackra

min helg.

Håll i er för nu blir det lite bildbomb här från helgen då jag inte uppdaterat så flitigt. Fredag var efterlängtad även om jag bara hann jobba två dagar så var hela Turkiet resan i släptåg. Damian och jag hade vårt traditionella fredagsmys då vi går och äter pizza och köper hem lite gott till filmen som han väljer. Det är vår grej. Pizzabagarna känner igenn oss och är så trevliga och bjuder på läsk och sånt. Martin säger att det beror på att de tror att jag är en ensam mamma söker. 
När Damian la sig smet jag iväg på middag då en väldigt nära kollega byter kontor. Det var faktiskt första gången jag följer med på någon typ av aktivitet med jobbet. Det var jättetrevligt. Vi åt på den libanesiska restaurangen Tabouleh, 
Brukar äta deras Meze men nu tog jag en huvudrätt och fyfasen vad god den var. Tigerräkor. Lätt min sista måltid om jag fick välja. 
Efter middagen gled jag iväg i en taxi hem till min kära vän Tove som bjöd på en födelsedagskväll. Det var också jättetrevligt och verkligen en bra avslutning på kvällen.  Hon bjöd bland annat på den här goda tårtan. 
Lördagmorgon väckte den här plutten mig och vi gick ut och spelade fotboll i höstsolen. Mysigt tills vi började bråka, som vanligt. Hemma lagade jag korvstroganoff med ris. 
Lördagkvällen låg jag i min soffan och Dami sov hos sin farmor. Fast innan dess gick Pamy och jag runt i Kista centrum och kikade runt lite. Hittade en jättefin kappa som jag vill ha och fick ! Jätteskönt med sovmorgon idag och att bara få ta det lungt. Saknar ihjäl mig efter Dami fast vi tjaffsar så mycket. Söndagen spenderades på leklandet med våra vänner A och Leo. Ett kärt återsende. <3 
sov gott bebisar. imorgon börjar vi vårt nya liv. 
Skapad:
28 September 2014, 23:32
Läst:
3054 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (1)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

back to basic.

Alltaå måste bara inleda med att fråga er om ni märker hur mycket mina ögonbryn lever ett eget liv och förändras heeela tiden. Alltså ta en tid på mina bilder på instagram det senaste året. De har haft alla olika slags former och storlekar. De borde fan få en egen Instagram. Kul att jag kan förändra de så mycket men ett evigt jävla plockande. 
Nåväl. Vi är tillbaka i Sverige. Och det regnar som fan. Det var riktigt stanna hemma väder men det var fint att vara tillbaka på jobbet också. Tack för att jag har ett jobb jag kan gå till varje morgon, så tänkte jag imorse när jag gick i regnet. 
Efter jobbet sprang jag hem till min kille som blev hämtad av Pamy idg så att han skulle slippa vara där så länge. Jag hade lovat att vi skulle baka kanelbullar, så det gjorde vi. Trött som fan var jag men vad gör man inte för sitt barn. Åt utan att skämta 5 stycken. Så mjuka fluffiga och med mycket kanel och socker. 
Skapad:
25 September 2014, 22:54
Läst:
5239 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (3)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

  • priscilla (K)
    2014-09-29, 22:58

    Åh underbara duuuuu!! som skriver så fina ord till mig och gillar min deppiga skit. Tack till dig som känner igen dig i mig. Du får mig att känna mig mindre ensam. Du får jättegärna mejla mig

  • Namn
    2014-09-28, 01:31

    Gäst

    Åh TACK för att du finns fina vackra medmänniska! Hitta till din blogg idag och jag är förtrollad känns som jag hittat min tvilling som jag väntat på hela mitt liv? Suttit och gråtit som ett barn nu på natten av dina inlägg jag VET hur det känns!!! Jag vill få tag på dig fyfan känns som om det skulle få bli en lättnad att äntligen kunna prata med någon som jag vet sitter i samma situation som mig då jag aldrig har fått chansen att göra de vare sig de vart vänner soc eller rättpsykiatri sjukhus el va fan man nu ska rabbla upp. Stå på dig och jag hoppas att komma i kontakt me dig snart vackra varelse STÅ PÅ DIG!!!

  • Namn
    2014-09-28, 01:25

    Gäst

    Skriv en kommentar

istanbul.

Det var inte alls meningen att vi skulle hamna här men nu är vi i Istanbul. Vi bor på ett jättefint hotell och har upplevt staden nu under två dagar. Vilken puls det är här. Ingen stad jag tidigare besökt kan jämföras med detta. Så mycket människor, så mycket ljud och så många intryck. Det är verkligen en vacker stad med mycket historia. Idag var vi på den asiatiska sidan av Istanbul vi paserade bron som skiljer den asiatistiska och europieska sidorna av Istanbul. Helt sjukt att det bor typ 15 miljoner människor, bara i Istanbul. Vi passade även på att bli blåsta av en taxi -chaufför men sånt hör väl till. 
Damian driver oss till vansinne tyvärr. Man inser nog inte hur jobbigt man har det fram till någon annan får uppleva det och ba Omg vad jobbig han är just nu. Man undrar ju om det är hans personlighet som formas och om ens uppfostran är bajs. Det är liksom fighter var femte minut. Vi blir på så sjukt dåligt humör både Martin och jag. Idag gick vi en bit framför honom och han gick och grät bakom oss. Varje gång vi stannade för att vänta in honom så stannade han också. Och om vi gick tillbaka för att hämta honom så sprang han iväg. PSYKOS. Ingenting skrämmer honom och alla samtal med honom går in genom ett öra och ut ur det andra. Nu ligger han och sover och jag får så sjukt dåligt samvete för att jag är arg på honom 95 % av vår vakna tid. Men asså inte ens Påven skulle palla med honom just nu. Bara att rida ut det här I guess.  
Skapad:
21 September 2014, 20:08
Läst:
8429 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (1)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

Kommentarer (2)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

lyx på hotell.

Vi har det mysigt vi. Vi bor på hotell och det har ju sina fördelar. Jag slipper att städa, tvätta och lags mat. Renbäddat varje dag och fräscha vita handdukar som fylls på. Vi var en sväng i stan idag och besökte lite butiker. Jag blir på fett dåligt humör då jag känner att alla tittar på oss och inne i butiker kan man inte ens kolla på någon utan att fem pers rusar fram med 8 olika storlekar i 150 olika färger. Vet att det är deras sätt att vara hjälpsamma samt att de vill sälja men jag blir så avtänd och trött. Försökte gå en powerwalk igår också men det gick inte heller bra då jag känner mig som en stor rosa elefant. Damian är jättejobbig kaxig och trotsig. Han pratar non stop, gnäller, tjatar och tramsar. Jag bara skrattar när Martin nästan drar av sig dreadsen i frustation. Typ, ja välkommen till min vardag broshan!

Skapad:
18 September 2014, 15:42
Läst:
10846 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (2)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

  • priscilla (K)
    2014-09-21, 20:39

    tack till dig! Du ger samma styrka till mig

  • BabyMama
    2014-09-18, 18:32

    Gäst

    Älskar din jäkla ärlighet!!!!
    Min lilla korv på snart 4 testar varenda nervtråd i kropp och knopp på mig genom trots, skrik och utbrott 24/7!
    Bara att höra nån annan säga detsamma gör att jag pustar ut innan matchen börjar igen!
    Mitt hjärta!

    Du är styrka, fortsätt!!!

on earth with you. kategori: adam och jag.

Jag har tänkt på dig så mycket det senaste tiden. Sagt ditt namn högt. Framför människor. Det låter ju så konstigt. Overkligt. Ditt namn låter konstigt i min mun. Och det känns verkligen inte bra. Det kommer fan aldrig göra det. Du var ett infekterat varande sår som aldrig någonsin läkte ihop, men jag hittade ett sätt att plåstra om det så jag inte behöver se det. Men det räcker med att jag pillar på dig för att se allt det där gula bubbla upp. Jag skrattade åt vår kärlekshistoria. Sa att jag var en fis i rymden för dig. Hur ställd du blev när jag visade allt blod. Hur allt kändes så äkta fast det var ju inte det. Hur kan man ha så jävla fel undrar jag. Det där kommer jag nog aldrig över. När jag tänker tillbaka tvivlar jag på att jag verkligen finns till. Jag får bita mig i kinden för att jag förstå att jag faktiskt ställde mig upp. Du pekade ut min gravsten så många gånger att det inte ens gjorde ont. 

Jag var i flemingsberg för inte så länge sen. Gick runt i högsskolan där. Tittade ut från fönster där jag så många gånger stod. Tittade ner i asfalten försökte hitta spår. En otrolig fantastisk känsla av nostalgi och jag omfamnade den hjärtligt. Det känns ändå så himla bra. Att jag kan röra mig där trots att jag vet att det var där jag dog. Det ritades med en vit krita runt mig och en svart filt var det sista jag såg. Det var ju inte speciellt många som grät, vi skrattade åt det, du och jag. Det spelar ingen roll, min kropp blev aldrig funnen och gravstenen står tom. Vad jag menar är att det känns bra att tänka tillbaka på att jag la mig raklång på motorvägen i väntan på lugn och ro. Det är liksom okej nu. Jag förstår nu varför jag gjorde så. Allt är förlåtet nu. Det gör inget älskling att jag aldrig läker ihop. Jag har vant mig nu. 

 

 

 

 

Skapad:
17 September 2014, 14:34
Läst:
11585 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (5)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

  • Namn
    2014-09-19, 18:09

    Gäst

    Vad jag har saknat detta. Du sätter ord på allt som jag känner men inte kan få ut.

  • Micaela
    2014-09-19, 16:11

    Gäst

    Du knäcker alla författare jag har läst! Du är äkta Pri! Du är sann, du är på riktigt! Du skriver så det känns i min mage och i mitt hjärta, det gör ont och jag älskar det. Varför älskar jag det, för att jag känner igen mig så väl......

  • d
    2014-09-18, 21:07

    Gäst

    de här texterna asså .. bästa som finns. du är min favorit författare!

  • d
    2014-09-18, 21:07

    Gäst

    de här texterna asså .. bästa som finns. du är min favorit författare!

  • Hoda
    2014-09-18, 11:57

    Gäst

    Åhhhhhhhhh