...Vilket inte alltid är något positivt. Det ska gudarna veta. Ytterst sällan tom skulle jag vilja sträcka mig till.
Jag snöar in på gamla bilder med låtar som hör till dessa bilder. Jag börjar tänka. Jag blir blödig. Jag har så otroligt mycket guldkorn på minnesbanken. Minnen från alla dessa resor, land, äventyr som man ändå mäktat med under åren.
Problemet är att jag så lätt börja sakna dessa händelser, tappar fokus och därmed glömmer bort nutiden... Tar bort nutiden. Jag kan gå genom ett gammalt fotoalbum på facebook och sätta på de låtar som jag lyssnade på just då. Och jag blir helt knäckt av det. Sådär överdrivet nostalgisk, känslig och helt sänkt. Jag blir rent ut sagt ledsen. Det är vackert men så satans vemodigt. Man saknar det. Man påminns om hur snabbt tiden går. Man grämer sig att man inte uppskaffade det hela DÅ, när det skedde! Man vill tillbaka på något jävla sätt... Men samtidigt vet man att:
Det blir aldrig samma sak om man gör det igen.
Det gäller dessvärre alla riktiga bra minnen man har. Det vet ju alla. Oavsett hur fett någonting är så är det aldrig lika ballt andra gången man gör det. Om man åker tillbaka typ... Det kan bli kul, absolut. Men den där riktiga nya fantastiska magin, den skapas bara en gång.
Jag har varit otroligt blödig på senare tid. Det blir kanske så när man bor ensam. Man får så mycket egen tid att fundera över livet. Funderar mycket på saker och ting. Senaste veckan har jag gråtit till Bonde Söker Fru, Så mycket bättre och ja.. Ni fattar. Haha. Jag har en sådan period. En period där man känner sig inte bara nostalgisk utan även väldigt låg, sorgsen, ensam och blödig.
Allt är ju så jävla osäkert just nu. Både min lägenhet och mitt jobb kan tas ur mina händer när som helst. Anyday. Inget är permanent. Och det gör mig illa till mods. Jag vill ha ett plan. En struktur. Mål. Ambitioner. Varför ska det vara så svårt att vilja någonting? Att drömma om någonting? Självklart har jag drömmar men inga av dom är realistiska. Jag har nog för höga krav på livet helt enkelt. På min tillvaro. Jag har svårt att vara nöjd med någonting egentligen. Tacksamheten och ödmjukheten lyser med sin frånvaro... SKÄRP DIG NEMO!
Det brukar ju sägas som så att vi ska vara glada över välmöjligheten vi har i detta land. Ska vi verkligen det? Ibland önskar jag att vi inte hade något val. Att vi från start hade ett bestämt syfte var och en. Du SKA leva så här. Detta är DITT liv. Att någon bestämde allt från start. Fan så det hade underlättat ändå...
Men istället så fastnar man i någon slags tragiskt strutsbeteende. Man doppar huvudet i sanden och ignorerar allt det verkliga. Man låter bara tiden gå och man blir inte direkt yngre. Alla vet att tiden går snabbare (eller ja så känns de iaf) ju äldre man blir.
Precis som Filip & Fredrik säger i sin podcast - MAN MÅSTE TA VARA PÅ LIVET! En annan version på det tröttaste uttrycket i världen - Carpe Diem! För så är det väl ändå på något sätt! Man måste fan ta vara på sin lilla tid här på jorden.
Men vad är defintionen av "Ta vara på" då? Är det någon lagom uppdelning av kul och allvar? Uppleva saker men OCKSÅ hinna fixa bra jobb, familj och allt sånt? Hur ska man hinna det? Vad är facit?
Gräset är ju grönare på andra sidan, oavsett vad man än gör. Oavsett vad det än gäller. Är man här och skaffar lägenhet, jobb och sånt som man LÄNGTAT efter. Lite lugn, normalt liv och stabilitet... Ja, då vill man istället bara fly bort. Göra galna saker. Resa. Se annat. INTE sitta fast.
Om man skaffar tjej... Ja, då vill man vara singel. Varför är hjärnan skapad så? Att man aldrig ska vara nöjd? Att man alltid ska sträva efter det man inte har? Att man alltid ska INBILLA sig att gräset är så mkt grönare på andra sidan? Fastän man vet att det inte är så egentligen? Trött på att bli rövknullad av min egen hjärna.
Är ni nöjda? På riktigt? Med era liv? Eller accepterar ni det bara? Lär ni er att leva med det? Inser ni att det inte går att få allt och nöjer er med det ni åstadkommit istället? Jag kan inte nöja mig. Jag tänker för mycket. Jag är en tänkare. En grubblare.
Skulle jag sticka någonstans nu så skulle alla mina nära och kära förmodligen sucka... Men borde jag bry mig? Är det deras liv? Är de inte mitt? Är man någonsin för gammal för att dra iväg en sväng? Visserligen så BLIR det ju deras problem när jag kommer hem sen. Trasig. Efter ännu en vända kring planeten. Ett år äldre, utan jobb, utan bostad, utan pengar... Då blir det ju deras problem.
Jag har även börjat grubbla något oerhört på folk jag sårat genom åren. Jag tänker så de knackar på tjejer jag behandlat illa eller folk jag utnyttjat eller liknande. Jag försöker liksom reparera gamla relationer med människor jag VET det är OMÖJLIGT att reparera med... För mitt eget samvetes skull. Det är ju själviskt i de långa loppet. Det är jag själv som är så extremt kass på att ha konflikter med människor.
Jag måste börja släppa saker. Vill inte folk ha med mig att göra så får det vara så. Det beror förmodligen på någonting och då är det så. Man kan inte vara älskad av alla, herregud, det borde jag väl fattat vid det här laget. Pinsamt beteende.
Vad är lycka? Vad är meningen med livet? Alla människor har olika defintioner av det. Olika meningar i frågan. Är det att hinna med så mycket som möjligt? Är det att sina nära och kära är lyckliga och mår bra? Är det en bra karriär och stor familj? Är det att resa, fucka ur och uppleva så galna saker som möjligt? Finns det något svar på det?
Jag är en orolig sökande själ som ständigt söker svar. Svar som jag börja tvivla på om de ens finns.
Fan.
En annan sjuk sak. Jag har ovanligt mycket damer i min närvaro kring dessa tider faktiskt. Eller det där lät ju helt sjukt... Men det finns ett intresse om man säger så. En handfull kvinnor som intresserar sig av mig. Dom hör av sig. Dom vill träffa mig om än bara för sex... Men ändå! Dom vill ha med mig att göra. Dom attraheras av mig av någon skum jävla anledning... Men jag? Jag är helt ointresserad. Jag vill inte ha sex. Jag vill inte "mysa". Jag vill sova ensam. Jag har mindre sex än någonsin, ja, det är sant. Vad fan är det för fel på mig? Otacksamt jävla as, jo tack.
Får hoppas allt detta skumma med mig bara är en fas.
När jag läser genom detta blogginlägg som jag just skrivit så suckar jag bara djupt. Det här är en skadad människa som skrivit detta. Hur inkonsekvent kan man vara som människa? Vem ska få ordning på det här vraket? Haha, jösses. Suck.
Avslutningsvis. Grattis till min två år äldre syster som gifter sig imorgon och väntar sitt första barn och till Calle Schulman som fyller 33 år idag. Grattis gamle gosse.
Inga kommentarer än.