Kommentarer (2)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

Mitt hjärta har gått sönder.

Hej. Jag heter Nemo och jag är kär. Jag är upp över öronen hopplöst obotligt förälskad. Jag är detta för första gången i mitt liv just nu. Allt jag tidigare inbillat mig var kärlek bleknar i jämförelse med detta. Alla de gånger jag trott att jag har känslor för någon.. Hah! Jag kan bara fnysa åt det nu när jag sitter här. Detta som jag känner nu bekräftar alla klyschor. Allt som jag tidigare föraktat och skrattat åt. Fjärilar i magen, bara ögon för den personen och hela den där puttinuttiga baletten. Allt som jag alltid hört om kärlek, allt som jag tidigare pissat på och föraktat, det har nu drabbat mig.

Mitt mest lästa blogginlägg någonsin är ett inlägg jag skrev om kändisskap. Det finner ni HÄR! Där beskrev jag kändisskap som den värsta drogen jag provat. Jag hade fel. Kärlek är den värsta drogen jag provat. Och för att göra er rättvisa så tänkte jag berätta hela historien. Ni är så många som mailat, frågat och brytt er på sociala medier. Och jag känner att det är min skyldighet att berätta faktiskt. Jag förstår att ni är nyfikna så nu tänkte jag berätta alltihop ur mitt perspektiv. Hoppas ni är redo på en historia. 

 

Vi är en umgängeskrets på ungefär 7-8 pers. I vårt lilla "gäng" (ja, vi älskar att referera till oss själva som "gänget") så är vi alla snortajta. Vi är bästa vänner och vet i princip allt om varann. Vi dricker öl, umgås, ställer upp för varann och stöttar varann. Har man problem med nåt ragg så ventilerar man det i gänget och så får man skön feedback och respons. Precis som bästa vänner ska göra. Och detta gäng har varit ett "gäng" i flera år nu. I denna lilla umgängeskrets så finns det en tjej. Låt oss kalla henne L. Jag har alltid tyckt att hon är i princip en komplett människa. Hon har allt jag söker hos en tjej. Både till utseendet och när det kommer till insidan. En liten sprallig impulsiv otroligt vacker kvinna som ständigt bär ett leende på läpparna. Helt omöjlig att inte tycka om. Alla gillar henne. Så varm. Så rolig. Så klok. Iaf.. Åter till historien.

Jag och L har alltid haft ett gott öga för varann. När gänget har umgåtts så har hon alltid suttit i min famn. När vi lekt lekar (ja, moget, jag vet) så har hon alltid pekat ut mig som den attraktivaste i sällskapet osv. På den vägen är det. Det har alltid funnits något där så att säga. Även om jag aldrig i mina vildaste drömmar kunde tro att det skulle bli som det blev.. Det var liksom hon. Hon är WAY out of my league. Det var liksom inte realistisk och jag tänkte aldrig ens tanken faktiskt.. Hon var min bästa tjejkompis och nog var väl det. Jag var bara glad att vi kramades ibland på fyllan och så.

Sen skedde en grej för drygt två månader sedan. Jag och L hamnade i säng. Och det var egentligen inget mer med det. Vi var väldigt berusade och kunde ta det hela med en klackspark dagen efter. Vi skämtade om det i gänget men ja, det hade funkat väl. Jag var rädd, absolut, att jag skulle falla dit. Men det gjorde jag inte. 

I samma veva, alltså för några månader sedan, började vi prata intensivare än någonsin. Vi sms:ade nästan dygnet runt. Vi fanns där för varann i med och motgång. När jag var orolig för något så messade jag alltid henne och hon hjälpte mig ur situationen. När hon lyckats med något hon varit rädd för så messade hon mig direkt. Och jag berättade genast hur stolt jag var. Det föll sig liksom naturligt. Vi blev så nära varann som människor kan bli.

Vi låg igen på nyår, utan några problem eller känslor, men sen kom dagen. Dagen som skulle förändra precis allt. Det var Söndag och jag tog mod till mig. Jag tänkte, vafan, vi är ju så goda vänner nu.. Vi kan väl umgås ensamma, nyktra, och inte bara sms:a konstant? Vi kan väl ta en bio eller liknande? Så jag frågade henne om hon ville gå med och se "Anchorman 2". Sagt och gjort, vi gick och såg den. Väl på bioprafen så märkte jag att jag var nervös. Och jag märkte (och har fått bekräftat i efterhand) att hon var likaså. Under filmen så gled min hand sakta över hennes och jag tog ett fast grepp om den. Vad är det som händer egentligen? 

Fan. Jag märker just nu hur jag börjar gråta när jag skriver om detta. Det är redan nu så starkt. Men jag ska inte förstöra historien. Jag ska berätta vidare. 

När filmen var slut så promenerar vi mot Medborgarplatsen. Hon får ett sms från en KK till henne som undrar om hon är ute. Om hon vill ses. Hon nekar honom. Jag rör inte en min när jag förstår detta men inom mig blir jag så glad och stolt att jag svävar. VILL HON HELLRE UMGÅS MED MIG??!!? ALLTSÅ VA???? Overkligt. Helt overkligt. Varför liksom?! Mig av alla...

Väl på Medborgarplatsen så ser jag att min sista tunnelbana precis ska gå. Jag antar att kvällen är slut, kramar L lite snabbt och springer mot tåget. När jag sitter på tunnelbanan så tänker jag "FAN! Vad gör jag? Jag vill ju inte åka hem. Måste kvällen va slut? Sa L att kvällen var slut?". Så när jag kommer hem till Högdalen, och har laddat telefonen igen, så messar jag henne direkt. Kvällen ska inte vara slut här. Det är vi båda överrens om. Jag åker tillbaka till Södermalm. Hem till henne.

Väl hos henne så pratar vi. Vi pratar i säkert 6 timmar. Vi sitter helt spiknyktra men allt känns ändå så naturligt. Inte en minsta gnutta nervositet längre. Vi pratar om allt mellan himmel och jord och bara skrattar. Vi skrattar så vi gråter. Vi skapar massvis me interna skämt och det hela känns lite som en saga. Som en dröm. Jag förstår inte riktigt att det är sant. Jag förstår inte vad som händer. Vad gör vi? Och ja, kvällen/natten avslutas med att vi har sex. Vi har nyktert sex. Där och då så är jag dock HELT förlorad. Jag känner det så sjukt stark. Det är som en våg som forsar över mig. Innan det hade jag inte haft nyktert sex med någon annan än mina tidigare flickvänner så det blev genast en stark reaktion inom mig. Jag blev kär.

När jag ligger där i sängen med L vilandes på mitt bröst. Då infinner sig en känsla som jag inte känt på många år. Eufori. Jag känner mig för första gången på 3-4 år genuint lycklig. Jag känner ett sådant lugn. En sån trygghet. Där och då behöver jag inte mer. Jag är liksom klar. Jag behöver ingen sprit, ingen fest, inga one night stands, inga kickar.. INGENTING. Jag är klar med att fly. Fly från mig själv och mina känslor. Allt jag någonsin flytt ifrån (och det är mycket) är liksom historia. Man super och trasar ner sin kropp för att fly från sina egna misslyckanden.. Men när L ligger på mitt bröst så behöver jag inte längre fly. Då känns det som "it". Jag har landat. Det här är liksom vad alla har pratat om. Det händer nu. Det är på riktigt. Det är min tur. Jag är så glad att jag nästan vill gråta. Allt känns fullständigt. Två bästa kompisar som finner varann. Overkligt scenario.

Vi går upp på morgonen och dagen fortsätter. Det vackra och helt overkliga fortsätter. Vi går en lång promenad längst hornstull och vattnet. Vi kastar sten i vattnet, kramas och skrattar. Allt känns som en amerikansk film. Allt känns verkligen för bra för att vara sant. Vilket det också skulle visa sig att vara. 

Dagarna går och vi fortsätter att umgås och prata lika mycket som vanligt. Allt rullar på som vanligt egentligen men i mitt huvud är INGET som vanligt. Jag har en planerad Norrlandsresa som stundar. Jag ska åka upp till Norrland för att skriva klart min självbiografi som jag jobbat på ett par år. Innan jag sticker upp så beslutar jag mig för att ta mod till mig. Jag måste berätta för henne att jag känner något. Jag behöver inte slänga ur mig att jag är TOK-KÄR, det är ju bara idiotiskt. Jag vill inte skrämma henne. Men något måste jag säga innan jag åker.

Jag träffar henne på ett fik och lämnar över ett brev och en present. Brevet ska såklart förbli privat eftersom det var en gåva från mig till henne men det stod i huvudsak att jag nu förstår. Att jag nu förstår varför jag tagit så illa vid mig alla gånger L blivit sårad av killar. Att jag nu förstår varför det gjort så satans ont i mig när hon har blivit tvungen att gråta ut på min axel. Varför jag tagit det så himla personligt. Jag ger henne även en Håkan Hellström-biljett då jag vet att hon älskar Håkan. Tillsammans ska vi gå och se honom i Göteborg i Juni. Eller ja, så var planen iaf.. L blir otroligt glad, rörd och chockad. Hon blir nästan arg på mig.

Vi skljs åt på tunnelbaneperrongen och efter jag kysst henne farväl så hugger det till i hjärtat. När jag kliver på tunnelbanan är det första gången jag gråter över L. Det är första gången jag gråter över någon tjej. Jag vill inte lämna henne. Men Norrland är viktigt och planerat sedan länge. Jag har bestämt sedan tidigare att ta några veckor där uppe för att vila kropp och själ från stockholms stökerier samt att färdigställa den där satans boken.

Jag åker till Norrland. Jag ska berätta lite kort för er hur jag levde där. Jag bodde på en bonngård MITT i skogen. Jag fick mat och husrum i utbyte mot att jag hjälpte till med djuren dag och kväll. Så mitt liv såg ut på EXAKT samma sak varje dag där uppe:

- Äta frukost

- Mata djuren

- Skotta snö/Hugga ved

- Laga lunch

- Skriva två timmar på boken

- Långpromenad med en podcast i örat

- Laga middag

- Mata djuren

Så såg mitt schema ut varje dag där uppe. Jag var där uppe i 14 dagar så det blev ju rätt enformigt. Och ensamt. Och det är just ensamheten som ska bli det stora problemet här. Bonden som jag bor hos jobbar på ett annat jobb under helgerna vilket gör att jag är HELT ensam på helgerna. Och nu kanske ni tror att ni vet vad ensamhet är... Det vet ni inte. Ensamhet är när man sitter totalt öde mitt i skogen. Du har ingen dator. Du har inget telefonnät. Du har ingen människa att prata med. Det ENDA du kan göra är att twittra, instagramma, facebooka och sms:a folk som har iPhone (iMessage). Nix, internet funkade inte på min usla dator. Inte ens film funkade på den. BARA skriva funkade. Så ni kan ju gissa rastlösheten. Ensamheten.

Och ja, ni kan ju ungefär tänka er hur mycket jag sms:ade till stackars L. Det är svårt att skylla ifrån sig här men just helgerna blev sjuka där borta. Inte nog med att jag var så bitter och avis på att alla mina vänner här hemma hade kul på helgerna. Där satt jag liksom. Ensam. Frös. Panikslagen. Kär. Och ja, ni kanske förstår att jag sakta men säkert drevs till vansinne liksom. Jag messade L hela tiden och blev exakt en sån människa som jag inte vill vara. Jag blev exakt en sån människa som ingen vill vara. Den osexiga, kontrollerande och svartsjuka killen som gör tvärt om emot hur man ska göra.

För det är ju så. Tyvärr. Magin och kraften i kärlek är så stark. Allt sunt förnuft försvinner. Ingenting funkar i huvudet längre. Du gör tvärt emot vad du borde göra HELA JÄVLA TIDEN! Jag kunde sitta och fila på ett sms i 10 min och tänka för mig själva "Okej Nemo, vad gott kan komma ur detta sms? Kan NÅGOT gott komma ur detta eller kommer hon bara tycka att du är jobbig?" och så kan jag komma fram till att jag VERKLIGEN INTE ska skicka det. Men vips, jag klickade visst på "send" ändå... Förstår ni? Ni som har varit kära förstår. 

Jag förstod inte det här innan. Jag bagatelliserade allas kärleksproblem å de grövsta. Alltid när någon var hjärtekrossad så sa jag "Äh, skärp dig, ta en öl, get over it" eller något liknande. Och jag är så jävla ledsen för det idag. Jag skäms så mycket över det idag. Jag ber om ursäkt till alla som jag inte tagit på allvar när ni varit kära. Oscar. Sara. Lillsyrran. Och jag ber också om ursäkt till alla mina ex. Isabel. Emelie. Amanda. Jag fattar NU hur ont det måste gjort för er när ni var så kära i mig och jag bara var...ingenting. Jag förstår nu. Förlåt.

I alla fall. Tiden går i Norrland och jag skaffar mig två nya jobb i Stockholm. Hurra tänker jag! Nu kan jag åka hem igen! Hem till jobb! Hem till L! LIVET VÄNDER! Boken börjar bli klar, kroppen börjar bli hel och jag är redo att möta storstaden igen. Det är Söndag och jag beslutar mig för att åka på Måndag (alltså nu i Måndags blir det). Det är Söndag eftermiddag och L sms:ar mig. Jag är så himla glad och stolt över mig själv då jag väntat hela morgonen och fram till 15.00. HON FICK SKRIVA FÖRSTA SMS:ET FÖR DAGEN! Fan vad duktig jag är! Hon undrar hur läget är med mig.. Jag säger att allt är finemang och undrar hur det är med henne? Och om hon hade kul på krogen igår?

Hon svarar något i stil med "Det var kul men du kommer nog inte bli så glad när du får veta en sak. Jag vet inte hur mycket detaljer du vill ha.". Jag står i denna stund och lagar köttfärssås. Jag står med stekpannan i handen. Och när jag läser detta sms så kortsluts hjärnan. Jag kastar stekpannan i väggen. Jag börjar panikgråta helt hysteriskt. Jag kan liksom inte andas. Jag sparkar sönder min dator (ja, den som jag skrivit hela 120 sidor långa boken på. Och nej, den har än idag inte startat igen..). Jag blir så chockad över min egen reaktion. Där och då vill jag gå ut i skogen och ta mitt liv. Jag tänkte tanken. På riktigt. Det var över. Det var slut.

Jag blir rädd för mig själv. Jag fattar ingenting. Men jag fattar också där och då hur starka mina känslor för L är. Jag blir så jävla arg, sårad, förnedrad och uppgiven. Och som tidigare sagt... Jag är HELT ensam. Bonden är på sitt andra jobb och där är jag. Mitt i skogen i en liten kall stuga och får mitt livs värsta besked. Panikångest kom som ett brev på posten. Grät. Skakade. Kunde inte andas.

Men det bör tilläggas att L egentligen inte har gjort något fel här. Hon har aldrig lovat mig någonting. Hon har inga plikter gentemot mig och ska rent logiskt inte behöva stå till svars för någonting här. Hon har aldrig sagt att vi är exklusiva. Vi är inte ihop. MEN, vad hon dock har sagt är att hon känner saker för mig. När vi pratat om den där Söndagkvällen (då vi låg för första gången nyktra) i efterhand så har hon pratat om den på så sätt som "kvällen då jag började se dig som något annat än bara vän" och såna saker.. Och det här vet jag (och minns) väldigt väl då jag läst just det sms:et varje kväll uppe i Norrland som god natt-saga för mig själv. Som bensin för att orka med denna norrlands-vistelse. Hon tycker om mig. Hon har känslor för mig. Just därför känns det extra bisarrt att hon ligger med någon annan.

MEN! Detta är och andra sidan något jag själv skapat. Tjejer fungerar på ett sätt. Visst, killar likaså men tjejer är nog ÄNNU mer så. Och L är EXTREM när det gäller just detta. Är man på, så blir hon avtänd. Kontrollerar du henne eller bestämmer du över henne - Så gör hon tvärt om. Så detta ligg kunde/kan lika gärna vara en protest bara. Håll inte fast mig, jag är en fågel, jag behöver kunna flyga, blockera inte mina vingar, jag får göra som jag vill. Ett bevis på att hon gör vad hon vill. Hon ska få göra vad hon vill. Jag kvävde henne. Och jag har bara mig själv att skylla för det.

Men samtidigt, ni som varit kära. Ni vet ju exakt hur det är. Det är HELT omöjligt att inte vara på. Iaf för mig och många jag pratat med. Man vill ju höra av sig EXAKT hela tiden. Man vill ju skrika ut till hela världen att JAG ÄR KÄR!!! Alla trötta jävla klyschor stämmer ju! Så jävla patetiskt men sant. Man överanalyserar varje minst grej hon gör. Om hon lägger en like på en viss bild. Om hon kommenterar någon annan. ALLT blir liksom SÅ viktigt för en. Känslor är inget man kan bestämma över. Just därför det är så satans läskigt och frusterande. INGENTING FUNGERAR LÄNGRE I SKALLEN!

Jag menar, nästan allt i livet kan du påverka. Du kan påverka jobb, boende-situationer eller om din kropp är ful. Men kärlek och någon annans känslor är liksom inget man kan bestämma över. Det går inte att tvinga fram något. Därför det är så läskigt. Man står helt handfallen. Så maktlös. Helt plötsligt är man inte själv viktigast i sitt eget liv. En annan människa är det. Man tappar fokus på allt det viktiga. Som jag i detta nu tex, jag borde lägga ALL min fokus på att fixa boende och lite andra grejor som VERKLIGEN MÅSTE LÖSAS i mitt liv.. Istället ligger 110% av min fokus och vakna tid på något helt annat. PÅ NÅGOT SOM JAG INTE ENS KAN PÅVERKA!!!! förstår ni hur orimligt och idiotiskt det är? Ja, precis så orimligt och idiotiskt som kärleken är.

Nåväl, det blir Måndag och jag åker mot Sthlm. Redan nu inser jag att detta kommer bli kaos. Hur ska detta gå? Vad ska jag göra? Jag träffar L på söder. Vi ska försöka prata och bestämma något. Vi hinner sitta ner i 1 minut innan jag börjar gråta inför henne. Hon blir frustrerad och ber mig att sluta men jag kan inte. Jag säger att jag måste bryta med henne och att jag måste lämna henne. Det enda hon då upprepar är att hon "inte kan förlora mig" och "gå inte". Några andra ord får hon inte fram. Jag måste gå. Jag bara gråter. Den kvällen blir fruktansvärd. Jag bara gråter. Och jag tackar Oscar och Dennis för att ni fanns där då. För annars kunde jag mycket väl gjort något jävligt dumt.

Det blir Tisdag. Jag sover inte. Jag äter inte. Jag bara gråter. Jag sitter helt apatisk i Dennis säng och bara stirrar in i väggen. Jag har rådfrågat alla jag känner och folk är ganska överrens om att VILL DU KOMMA ÖVER NÅN? BRYT HELT MED HENNE! Och jag gör det. Jag blockar/tar bort L från samtliga sociala medier och sådant. Det tar emot så in i helvete. Det gör så ont att jag inte ens kan sätta ord på skiten. Min bästa fina lilla L som varit min närmsta anhörig under vintern.. Vafan liksom? 

Det blir Onsdag. En annan tjejkompis säger till mig att det viktigaste är såklart att bryta med henne, absolut. Men det NÄST viktigaste är att DÖDA DET LILLA HOPP SOM FINNS KVAR. Det är så jävla kloka ord. För jag funderar själv en stund.. Hur i hela fridens namn ska jag kunna gå vidare om hon inte säger till mig att det inte finns nån chans för oss? Att hon inte ser oss som ett par? För det har hon faktiskt aldrig sagt. Inte till mig. Inte till någon. Hon har aldrig sagt "nej". Hon har sagt "kanske" och "jag vet inte" och "jag är så förvirrad" och allt sånt. Men aldrig "nej" och då går det upp för mig. Jag måste ha ett "nej" för att kunna gå vidare. Annars kommer jag aldrig kunna gå vidare.

Jag messar henne. Jag kräver att hon ska ge mig ett svar. Återigen, nu gör jag det där osexiga osnygga igen. Ingen gillar en kille som håller på såhär. Jag fattar ju själv hur jävla osexigt och oattraktivt det är att fråga en tjej såhär.. Men detta är något jag MÅSTE veta. Jag MÅSTE vara sjävisk här och jag ber till henne att hon ska vara osjälvisk och ge mig ett svar. Hon måste berätta om hon ser en framtid mellan oss eller inte. Och OM hon säger "ja" till detta så ska det INTE vara för att hon så desperat inte vill förlora mig som vän...För så kan det ju lätt bli. Hon ska ju mena det. Hon måste vara osjälvisk här. Hon måste tänka på mig. Så jag kan få en CLOSURE. Hon kan inte svara via sms. Vi bestämmer oss för att ses på Torsdagen och försöka få lite klarhet. Ett sista försök.

Det blir Torsdag, alltså igår. Vi ses på Södermalm. Hon är vackrare än någonsin. När hon kommer in på baren så ser jag först och främst den vackraste jävla kvinnan i hela världen. Men jag ser även mina egna misslyckanden. Jag menar, när hon låg på mitt bröst. Då var ju ALLT så glasklart...för mig! Det fanns inga tvivel. Det var liksom en done deal. Jag var så glad, lugn, harmonisk, lycklig och tillfreds med ALLT. Jag kunde dö där och då och jag hade varit nöjd med livet. När man känner så... Och tjejen uppenbarligen inte känner samma sak. Det är fan nästan det läskigaste som finns. Så konstigt. Då tror man ju att man är dum i huvudet. Alltså vafan? När jag väl blir kär så är det inte samma sak från henne? Hur kan det stämma? Det här går ju inte ihop? Skojar någon med mig? Är jag sinnessjuk? Jag lämnar ut min kropp, själ och hjärta för henne.. Och hon tvekar. Kortslutning.

Iaf. Hon kommer in på baren. Hon sätter sig ner och det dröjer inte många sekunder innan jag börjar gråta igen.. Dock under mer kontrollerade former denna gång. Bestämmer mig för att låta henne få försöka prata. Det blir inget vettigt sagt egentligen. Och jag klandrar henne inte. Det är sinnessjukt svårt för henne det här med men men jag bara önskar att det fanns en lösning. Jag sitter där och jag blir bara ledsnare och ledsnare.. Det går så långt att jag bönar och ber om att få sova med henne. Bara en sista natt så att jag kan få känna lycka igen innan jag bryter med henne helt. Ja, så patetisk och ynklig var jag där i stunden. Och jag gråter när jag tänker på det nu. Hur jävla sorglig och desperat syn det måste varit. Men som sagt... Kärlek gör en desperat. 

Vi kommer inte fram till någonting. Vi skiljs åt. Och när jag sitter här nu och skriver så är jag helt tom i skallen. Munnen är full av salt smak från alla tårar och jag önskar bara att det fanns någon lösning på detta. Vi kan inte vara ihop, vi kan inte vara isär. Vi kan inte vara vänner. Vi kan inte vara KK längre. Hon tycker om mig. Mer än som vän. Det har hon sagt så många gånger. Känslor finns där. Men jag är kär. Jag är på en helt annan nivå än henne. Men man tycker ju samtidigt, vad mer krävs? Hon har ju känslor för mig? Borde inte det räcka för att testa liksom? Alla mina tidigare flickvänner har det ju varit så med. Jag har haft känslor för dom men inte varit kära i dom. Medans dom har varit svinkära i mig. Men och andra sidan, hur bra har mina tidigare realtioner gått? 

Det är en helt hopplös situation det här. Och det som gör denna situation så pass mycket krångligare än ett vanlig brustet hjärta-scenario är att vi är så jävla nära vänner. Det går inte att komma ifrån. Gänget är nu splittrat (eller ja, en rejäl spricka i det iaf). Det som kunde och BORDE ha varit de bästa med denna flirt (att vi var bästa vänner innan, grymma förutsättningar kan tyckas?) utvecklades till att vara det VÄRSTA TÄNKBARA.. Vi vet allt om varann. Jag kan omöjligt spela henne på något sätt. Hon ser rakt igenom mig. Jag kan inte spela stark. Och hon uttryckte det så bra igår.. Hon hade gjort något på jobbet som hon innan varit lite nervös för. Hennes första tanke då var att hon ville sms:a mig och berätta för att hon visste att jag skulle bli stolt och tycka hon var duktig. EXAKT SÅ. Hur ska jag kunna gå vidare från detta? Hur ska jag kunna radera henne ur mitt liv? Vem ska fylla tomrummet?

Men samtidigt.. Om vi skulle försöka fortsätta vara polare liksom. Tänk då scenariot att vi går ut "gänget" typ nästa helg och dricker öl.. Sen vid 12-tiden viker hon av för att möta upp någon snubbe. Det skulle ju liksom inte funka. Jag skulle ju bryta ihop då.. Om jag liksom bryter ihop nu när vi bara ses?! Jag måste vara realist här. Jag måste bryta med henne. Eller? Måste jag det? SNÄLLA BERÄTTA FÖR MIG! HJÄLP MIG! Jag vill inte vara realist. Jag vill inte förlora min bästa fina tjej. Jag behöver henne så jävla mycket. Hon förstår mig så väl. 

Ni vet, tex sånt här med paranoia, orolig kropp eller panikångest. Sånt har jag haft en del problem med och väldigt få av mina vänner har det. Så det är omöjligt att förklara för dom hur det känns. Dom bagatelliserar det då liksom. "Äh, Nemo, det är inte så farligt, försök bara att tänka på något annat". Men L vet. Hon vet exakt hur man mår då. Hon förstår mig som ingen annan. Jag är så jävla trygg hos henne. Hon dömer mig inte för någonting. Vi är liksom the same, jag och hon. Och jag kan inte leva utan henne.

Jag trodde verkligen inte att det skulle vara såhär första gången jag blev kär. Jag trodde att när det väl skedde, då var det glasklart. Jag känner mig så sinnessjukt otillräcklig och usel. Jag överanalyserar ALLA gamla händelser och SMS just nu. Tänker i olika ologiska banor.. "Om" eller "Vad hade hänt?" och så. Jag tänker så om ALLT jag skrivit. Vad gjorde jag fel? Varför gjorde jag så? Och sen inser jag alla mina fel och vänder frågorna till "HUR I HELVETE KUNDE DU TRO ATT DU ENS SKULLA KUNNA HA EN CHANS HOS EN SÅN SOM HENNE?! DIN PATETISKA FULA JÄVLA SOPA!". Typ.

Det går att överanalysera sig till vansinne. Det går att bli arg på L för att hon lät mig bli kär i henne. För att hon låg med mig nykter flera gånger trots att hon visste att jag tyckte hon var PERFEKT. Jag har tänkt så mycket på det. Varför stoppade hon inte allt? Varför backade hon inte när hon fattade vad som höll på att hända? Jag har frågat henne detta och hon säger "För att jag inte visste vad jag kände. Jag hade ju också känslor. Jag gillade det" och då kan man ju faktiskt inte klandra henne längre.. Hon kanske trodde att hon skulle bli kär. Då har hon ju heller inte gjort något fel liksom. Dock så låg hon med honom när hon visste hur såld jag var på henne. Och med en sån handling visste hon också hur mycket hon skulle såra mig. Det kommer ta tid att smälta.

Kärlek SKA ju vara det vackraste som finns. Det säger alla. Men är det verkligen det? Om man bryter ner det lite. Hur ofta är kärlek vackert? När båda parterna är på EXAKT samma nivå. Och hur ofta sker det? Egentligen? Oftast är ju någon mer kär än den andre och då blir det mer...plågsamt. Kärlek alltså. Jävla gift. Vi borde bojkotta det. Komma på något nytt åt folket. Tänk så många hjärtan det skulle rädda...

Och folk säger åt mig att jag borde ligga med andra. Dejta andra. Enda sättet att komma över någon heter det tydligen. Men problemet med rebound-sex är att man inte vill ligga med någon annan. Man vill ju bara ligga med den man håller kär. Och sex som man inte ens vill ha, hur bra kan det bli? EGENTLIGEN?

Vill dock verkligen poängtera att jag inte är arg på L. Jag kan inte vara arg på henne. Och ni får inte heller vara arga på henne. Lova det. För hon är faktiskt bäst. Vet att detta är sjukt kämpigt för henne med.. Och hon har gjort så mycket för mig. Ställt upp så mycket för mig. Och även om jag låter upprörd i denna text så kan jag inte vara arg på henne.. För faktum kvarstår, hon har inte gjort något egentligt fel. Hon har aldrig ljugit för mig. Visst, hon gjorde mig ledsnare än vad någon annan gjort mig någonsin i och med de där ligget... Men återigen, vi hade aldrig lovat varann någonting. Vi var inte exklusiva. Jag är bara så extremt jävla ledsen, uppgiven, arg och förvirrad. Varför kunde jag inte bara varit glad för det vi hade? Jag hade liksom i princip en KK relation med mina drömmars tjej. Varför var jag tvungen att gå iväg och bli så mkt...Nemo? Is i magen människa. Spela cool. Lugn. Men som sagt, känslor. Man kan fan inte bete sig.

Allt jag vet är att jag inte klarar av det här just nu. Jag har VERKLIGEN inte tid med denna hjärtekross. Så fel i tiden! Om man nu kan säga så ens. Jag kan inte äta. Jag kan inte sova. Jag kan inte fungera som människa. Jag har TVÅ nya jobb som börjar i dagarna och dom MÅSTE liksom funka. Jag har dessutom skärt ner på ALLT festande rejält (fri från fest i 21 dagar nu) så kroppen är i konstig obalans HELA tiden... Och jag har just nu inget boende heller och borde leta som en galning.. Gör jag det tror ni? Nej. Jag sitter istället med händerna i kors och frågar mig själv, hur fan blev det såhär?

Nu blir det paus med L på obestämd tid. Ett break. Just nu har jag blockat henne på alla sociala medier plus att jag tog bort hennes mobilnummer igår. Allt som påminner om henne måste bort. För jag måste väl göra så? Det är väl enda sättet? Eller? Det är här ni kommer in i bilden. Ni får MER än gärna berätta om era egna erfarenheter av detta. ALLT uppskattas. För jag själv blir verkligen inte klok på skiten. Jag VET att jag måste bryta med henne för att få ett fungerande liv. Få en fungerande skalle. Men jag KAN typ inte bryta med henne. Eller jag vill ju inte iaf.. Hon är för viktig i min tillvaro. Hennes stöd. Hennes sms. Hennes vänskap. Hennes kramar. Hennes rena uppenbarelse. 

FAAAAAAAN VAD JAG ÄR TRÖTT PÅ DETTA! Hur fan blev det såhär? Vad hände liksom? Och nu gråter jag igen. Dags att runda av. Hoppas ni orkade läsa allt och pallar lämna en kommentar. Ni hjälper mig att hålla huvudet över ytan. Än så länge iaf.. Tack.

Kram.

Skapad:
31 January 2014, 10:45
Läst:
53284 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (82)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

Tills vidare stänger vi bloggen.

Ni finner mig på Twitter. Återkommer när tid, lust, motivation och måendet som krävs för längre skrivande infinner sig igen.

Skapad:
18 September 2013, 15:28
Läst:
76010 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (5)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

  • Sofia
    2014-01-18, 09:20

    Gäst

    Nemo! Om du ska skriva en självbiografi måste du sluta skriva "dom" finns inget svenskt ord som heter DOM! De/dem inga genvägar.

  • Anonym
    2013-12-11, 23:04

    Gäst

    Du var min absolut favoritperson i Kungarna av Tylösand. Du är väldigt förändras, utseendemässigt, men på ett possitivt sätt. Avgudar dig. Puss

  • Namn
    2013-10-10, 10:02

    Gäst

    Alkis

  • Isa
    2013-09-20, 22:29

    Gäst

    Jag väntar Kom tillbaka när det känns rätt

  • my
    2013-09-19, 09:30

    Gäst

    Kom tillbaka till bloggen när du VILL och KÄNNER för de, vi finns här för dig!
    Läsare - inte haters.. Puss & kram
    Fin bild btw

Jag lever. Om än knappt.

Hej. Här får ni en lång text om vart jag befinner mig just nu samt massa bilder som alla är tagna under veckan som var. Texten skrev jag med sinnessjukt glöd i handen så jag har inte rättat den någonting.. Skrev allt i ett vansinnigt tempo väldigt spontant och implusivt.. Så jag ber redan på förhand om ursäkt ang alla stavfel och gramatiska missöden. Så. Läs nu.

Jag kände när jag vaknade idag att jag är skyldig er en förklaring. Varför jag inte skrivit här längre. Varför jag bara försvinner. Folk som känner mig vet varför jag försvinner. När jag försvinner så gör jag det in i dimmor av dekadens. Jag försvinner in i alkohol, kvinnor, vänner och fest. Jag bedövar mig själv. Jag flyr. När jag flyr in i denna dimma så försvinner jag från sociala medier. Då kommer inte Twitter och bloggen i varken första, andra eller tredje hand. Snarare hamnar dessa sociala medier längst ner i prioriteringen.

Men jag har och andra sidan ingen skyldighet gentemot er. Jag behöver inte be om ursäkt. Detta är min blogg och som vi kommit överrens om tidigare så ska jag bara skriva här när jag vill och behöver. Men det blir samtidigt så genomskinligt. Särskilt för alla de människor som känner mig på riktigt. Dom vet att jag fallit in i en "sån där period" när jag längre inte är synbar på sociala medier. Alla som känner mig IRL vet det. Dom behöver inte ens fundera på saken. Dom bara suckar djupt för sig själva, tänker "aah, det är classic nemo" och går sen vidare med sina respektive liv.

Det går inte bra för mig just nu. Och jag tänker inte ens sticka under stol med det. Jag är inte en sån som skriver om att allt går skitbra när det sedan går åt helvete. Jag är en överärlig människa. Har alltid varit och kommer alltid att vara. Mamma har alltid sagt det om mig "Din ärlighet kommer ta dig långt Nemo". Långt vet jag inte.. Bara den får mig att överleva så blir jag glad. Jag tycker det är patetiskt med människor som försöker verka lyckliga och glada utåt men som sedan går sönder på insidan.. Varför gör dom detta? Vad är dom rädda för? Varför vågar dom inte visa vilka dom verkligen är? Skäms dom så mycket över att vara mänskliga? Skäms dom så mycket över att inte må helt perfekt? DET ÄR OKEJ ATT INTE MÅ BRA IBLAND!

Jag var på god väg för några veckor sedan. Jag har arbeten på gång, gymmade varje dag och levde efter ett kostschema. Jag höll det i några veckor och trodde verkligen på det... MEN! Då gjorde jag en classic Nemo. Jag tog allt för givet. Jag blev högmodig. Jag tror då att allt är löst och jag glömmer bort vem jag är. Jag glömmer bort vart jag kommer ifrån och jag glömmer bort vad jag ska göra. Jag kan inte ta saker för givet. Jag måste jobba stenhårt för minsta jävla framgång. Jag får inte glömma det. Livet är en uppförsbacke och jag kan inte tro att jag är kung bara för att en liten liten ljusglimt visar sig. Att jag inte lärt mig det ännu. Det är inte okej Nemo.

Jag är verkligen en klassisk missbrukarpersonlighet. Och jag vet inte hur många gånger jag förnekat detta för mig själv bara för att jag lyckats hålla uppe några veckor från typ alkoholen. "Jag har lurat mig själv så många gånger nu" som Håkan sa. Dricker vi ska jag dricka mest. Köper jag en 200 g chokladkaka ska jag äta upp hela. ALDRIG sparat en ruta ens. Jagar vi tjejer så ska jag knulla flest och snyggast tjejer. Och på den vägen är det. Alltid mest. Aldrig lagom. Det är otroligt frustrerande att vara på detta sättet ska jag be om att få tala om. Det jagar mig jämnt och ständigt. 

Så det spelar liksom ingen roll att jag var nära på att ändra upp allt. Allt var på god väg att lösas lite iaf... Då tror jag helt plötsligt att ALLT är okej, unnar mig en bira, helt plötsligt festar vi i 48 timmar och sen är allt förstört igen. Pang boom. Så lätt.

Förmodligen är det pga mina föräldrar. Mina föräldrar besitter båda missbrukspersonligheter ut i fingerspetsarna. Visserligen har dessa två individer tillfrisknat från sina missbruk med det tar icke bort vad det är. Jag har fått stora delar av deras personligheter. Deras trasiga självkänslor. Deras maniska beteenden i relationer. Deras sjukliga bekräftelsebehov. Deras "LAGOM ÄR SÄMST".

Jag förstår bara inte vart jag ska börja? Vad jag ska ta mig till? Jag överdriver inte när jag säger att 90% av min umgängeskrets här i Stockholm har problem med något slags missbruk.. Sen om det handlar om alkohol, droger eller något annat låter jag vara osagt. Men det är SJUKT. Vår krets är ganska bisarr om man säger så. Och hur ska jag kunna ta tag i saker och ting då? Nu låter detta som ett påhopp på mina vänner. Det är det verkligen inte. Men jag är också säker på att dom förstår hur jag menar. Dom kan få sina liv att fungera med missbruk. Jag kan det inte. Det är nog den väsentliga skillnaden.

Jag funderar ofta på att dra iväg. Dra upp till jämtland kanske i några månader och bo på en bondgård. Göra något sånt där bisarrt. Stänga mig ute från internet och alkohol fullständigt. Gömma mig från allt vad twitter, facebook, vänner, brudar, alkohol och fest innebär. Typ några månader. Tror ni det skulle vara bra för mig? Skulle det funka? Men sen skulle man ju ändå behöva komma tillbaka till Stockholm lite senare... Och då är förmodligen allt still the same liksom. Läget här lär ju vara oförändrat då.. Och vad är det egentligen som talar för att man DÅ skulle kunna klara sig bättre? Inget... Eller skulle en paus göra allt för mig?

Det blir så himla lätt att man självömkar när man skriver såna här saker men tro mig, detta är inget självömkande. Offerkoftan är inte på. Ni behöver inte tycka att jag tycker synd om mig själv. Jag gör verkligen inte det. Tro mig. Det är inte synd om mig för fem öre då jag satt mig själv i denna situation. Jag skriver detta inlägg för att jag vill att folk ska veta. Jag vill att folk ska veta att jag lever (om än knappt). Och jag vill att folk ska veta vart jag befinner mig. Ni förtjänar att veta vad som sker med mig. För jag vet att många av er trots allt bryr er.

Ni får mer än gärna maila mig om ni har tips och råd. nemonemo87@hotmail.com finns jag på och jag läser alla mail.. Även om jag pga lathet och glömska ofta glömmer att svara på dom. Jag är väldigt tacksam för mail. Tips och råd kan man aldrig få för många av. Så har ni erfarenhet av bekräftelsekåta osäkra missbrukar-idioter med självkänsle-berg o dal banor i min ålder så hör gärna av er. Jag börjar bli desperat.

Fram tills bara för nån månad sen så hade jag aldrig funderat på självmord. Tanken hade aldrig ens slagit mig. Nu har den det. Men ta det lugnt. Jag tänker inte göra något sådant, såklart. Det är det mest själviska man kan göra på denna planet. Men tanken har verkligen slagit mig under de senaste veckorna. När du känner att du endast är en börda för din omgivning så blir det otroligt tungt att gå upp på morgonen. Du ser liksom inget ljus. Och att din blotta frånvaro skulle underlätta för din omgivning... När du tänker så. Vad återstår då liksom? Ta det dock med en nypa salt. Jag tror jag är för feg för något sånt. Men bara själva grejen att tanken har börjat slå mig. DET skrämmer mig något fruktansvärt alltså.

Jag önskar att jag kunde säga till er att jag har en plan. Jag önskar att jag kunde säga till er att en lösning är nära. Jag kan inte ge er ett skit. Jag kan bara ge er denna uppdatering. Och detta kan väl ses som vatten på sin kvarn för alla Nemo-antagonister där ute. Vill ni spy skit över mig så go nuts, have fun. Här och nu har ni öppet mål. Åhhh vilken patetiskt omogen missbrukar-26åring som inte kommit nåntstans i sitt liv. Väx upp! Skaffa ett liv! Du är pinsam. JAG VET ALLT DETTA. Håll käft eller kom med något konstuktivt och vettigt era jävla nötter.

Och till er andra som faktsikt bryr er - Jag älskar er. 

Skapad:
17 September 2013, 13:00
Läst:
76832 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (15)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

  • Hejhopp
    2014-04-05, 17:02

    Gäst

    Hej,

    Du har ett känsligt nervsystem. Som mig.

    Ju tidigare du inser att alkohol och nikotin är nervgifter, desto bättre.

    Rehabiliteringsprocess:
    1. Var i naturen så mycket du kan
    2. Var helt nykter
    3. Låt tiden gå

    Ge det ett-två år. Tar månader för nervsystemet att återhämta sig.
    Kanske finns det även en del att lära sig här:
    http://www.hsperson.se/

    Klart ☺

    Tja

    Blogg: nej

  • Fröken Utberg
    2013-12-07, 21:47

    Gäst

    Känner så igen mig i dig Nemo, man vill att saker ska hända NU NU NU annars lessnar man å helt plötsligt försvinner man, bort från alla, sig själv, ja allt blir plötsligt jobbigt. Sen är man där igen söker... Vad söker man? Vad vill man ha ut i livet? Är det så här det ska va? Varför är alla lyckliga å har allt medans en själv är en vilsen själ?!

  • Din brors kusin
    2013-10-02, 08:41

    Gäst

    Nemo, tar du bort de kommentar som svider om den verklighet du lever i? Sprit, knulla och Magaluf kommer inte ge dig mycket i livet.....

  • Sophie
    2013-09-28, 23:04

    Gäst

    du är så fin nemo! kämpa,du klarar allt!

  • natten
    2013-09-23, 12:58

    Gäst

    Asså... det här kanske låter konstigt och superfel, men jag tycker att du ska prova lsd och typ svamp om du inte har gjort det än. Jag drack själv för mycket förut (antagligen inte lika mycket som du men mer än jag ville liksom), men sen experimenterade jag lite (lite!) med hallucinogener (nu tar jag ingenting, det är inte beroendeframkallande) och man ser sig själv utifrån och allt det där du säkert har hört 100 ggr. Vad är det jag verkligen vill här i livet? Vad har jag för problem? Hur ska jag lösa dem?

    Sen valde jag att bara börja fokusera på det som var positivt alltid. Om jag mår dåligt av att titta på nyheter så kollar jag inte på nyheter. Till och med Bajen som jag älskar slutade jag att följa för att jag mådde för dåligt av det. Nu är jag hur lycklig som helst. Jag kan sitta ensam hemma och bara vara glad. Alkohol är en så jävla destruktiv och fruktansvärd drog. Som det låter på dig är det den som förstör mest för dig.
    Hoppas allt löser sig!

    http://thesocietypages.org/socimages/files/2010/11/201011

  • my
    2013-09-19, 09:21

    Gäst

    Jag älskar dig!
    De blir bättre me tiden
    Kämpa kämpa! Kram

  • Lisa
    2013-09-18, 22:01

    Gäst

    Du är så jävla bra.

    Blogg: liisanyman.blogg.se

  • Gila
    2013-09-18, 21:00

    Gäst

    Snälla ta emot hjälpen /

  • Sarah
    2013-09-18, 20:58

    Gäst

    Tror att bloggen är bra för dig / terapi mm / du har kunskap i skrivandet / ha det gott o fortsätt blogga

  • Tilde
    2013-09-18, 18:06

    Gäst

    Jag tror på dig!

    Blogg: dumildetilde.blogg.se

  • Kalle
    2013-09-18, 04:35

    Gäst

    Mitt råd till dig är att du i morgon ringer och bokar tid med din husläkare. Gör det I MORGON!!!!! Skjut inte upp det!! Berätta sedan allt för läkaren så kommer du att få hjälp. Berätta om dina självmordstankar och om ditt missbruk!

    Om någon av Nemos släktingar eller vänner läser detta så uppmanar jag dem att se till att han bokar tiden med husläkaren och ser till att han går dit.

    Kom ihåg att det enda som du kan ändra på är framtiden!!

  • m
    2013-09-17, 22:05

    Gäst

    Det är råa texter likt dessa som gör mig bombsäker på att bakom din fasad som synts utåt finns en fabulös människa. En jordnära & sympatisk människa med något otroligt vettigt bakom pannbenet. Detta låter möjligen som en klen tröst i en hård värld å antagligen inte vad du vill höra. Men utifrån det lilla jag sett av dig (har kikat in på din blogg emellanåt sedan jag fick höra ditt namn på TV första gången) kan jag se att du är en fantastisk människa.
    Du måste bara våga tro på det själv.
    Släpp alla normer & andra människors regler på hur du ska vara och var dig själv, en ocensurerad version.
    Har tyvärr inga vettiga råd ang. den problematik du nämner här då jag dessvärre inte besitter den livserfarenheten riktigt ännu (är endast 21 år ung), men det finns många människor ute i vida världen som tror på dig.
    Åtminstone en.

    Och det är jag.

  • Namn
    2013-09-17, 17:52

    Gäst

    Skriv en kommentar

  • Namn
    2013-09-17, 14:01

    Gäst

    Kontakta din kontaktperson/psyk/Socialtjänsten eller vilken kontakt som känns bäst.

    Sök sedan till Behandlingshemmet Jälla utanför Uppsala.

    http://www.namndemansgarden.se/vara-enheter/jalla

    De arbetar efter den tolvstegsbaserade Minnesotabehandlingen och de är mycket bra.

    Du är ung och behöver hjälp snabbt, Lycka till!!!

  • ...
    2013-09-17, 13:44

    Gäst

    fan alltså..
    om du bara lät folk hjälpa till ändå..

Missed you so!

Välkommen till Sverige bästa Chrille! Att du orkade Rhodos ända tills idag är FAAN anmärkningsvärt! Idag ska vi MYSA!

Skapad:
9 September 2013, 21:41
Läst:
79220 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (0)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

Inga kommentarer än.

Jag - Idag!

Gått ner 6 kg sen Rhodos. Det ni! Träningen och kostschemat ger resultat!

Skapad:
8 September 2013, 21:47
Läst:
79667 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (1)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

Hur jag ska blogga. Bajen. Snuten. Brorsan. Och Göteborg?

Ni har så rätt mina kloka kära läsare. Klart som fan att jag inte behöver uppdatera varje dag. Jag KAN ju faktiskt bara skriva exakt när jag känner för det. När jag vill och behöver berätta något. På så sätt blir kvalitén också bättre. Kvalité före kvantitet i bloggen. Hellre få jävligt bra inlägg än massvis med halvdana inlägg där bara 1 av 10 kanske håller hög kvalité...

Men det är hos mig problemet ligger. Varje gång jag drivit en blogg så har jag känt mig tvungen att skriva minst en gång varje dag. Jag har känt att jag annars svikit mina läsare. Att det varit min skyldighet. Att ni annars kanske glömmer bort bloggen. Eller att ni blir sura på mig. Att ni inte kikar in nå mer då... Men det är bara jag kanske. Typiskt nojjiga onödiga idiotiska tankar signerat Nemo Hedén. Hehe.

Såååååååååååååååååååååå... Hej på er! Det var ett tag sedan jag skrev av mig på allvar. Hade ni en bra helg? I know i had! Helgen spenderades i goda vänners sällskap. Skärgårn, grilla, mys, sked, kärlek, vänner... JA! Jag tänker inte gå in mer ingående på helgen för det är lite privaaaat men det var väldigt mysigt. Såna här helger får det gärna bli mer utav! Tack alla inblandade! 

Var på Bajen - Brage igår. Egentligen är det helt sinnessjukt att det ska behöva bli spännande när vi möter seriejumbon på hemmaplan. OCH dom får en man utvisad. ÄNDÅ kan vi inte släcka matchen tidigare. Det är så sorgligt och frustrerande att jag inte ens kan sätta ord på eländet. Jag älskar mitt lag men det gör verkligen ont.. Deep inside. Vi vinner med 2-0 men det kunde lika gärna ha blivit 1-1. Och det säger väl det mesta känner jag. Sorgligt.

Det kryllar av poliser i centrala Stockholm idag. Varför? Förmodligen pga Obamas stundande besök. Han kommer väl idag va? Ikväll? Jag hatar polisen. Dom är dessutom i princip aldrig trevliga. Jag fattar inte. Jag försöker alltid säga "Hej" i en glad trevlig ton när jag ser en polis. I princip ALDRIG får man ett glatt svar tillbaka. Dom bara mumlar något. Polisen ska sprida ut känslor av trygghet. Dom ska få folk att känna sig trygga, lugna och tillfreds med situationen. Ändå sä känner man sig mest bara orolig, rädd och obekväm när man ser en snut. Och jag vet att många andra känner så också. Varför är det så? Nej vet ni vad. Snuten får nog jobba på sin utstrålning och vänlighet lite. Jag vill ha poliser som utstrålar trygghet, medmänsklighet och glädje. Fint!

Jag har förmodligen fått ett jobb i Göteborg om jag vill. Usch. Kluven till det alltså. Jag både vill och inte. Men som jag sagt tidigare - Jag tänker inte prata något om jobb i denna blogg. Det är inte vad denna blogg är till för. Denna blogg är till för att ventilera känslor, tankar och sådana saker. Inte prata om trivialiteter som jobb och träning och sånt grått trams.

Idag flyttar min lillebror till Berlin. Det känns lite konstigt. Nu bor alltså två av mina syskon i Berlin. Ett bor i Göteborg. Vi är alltså bara tre st kvar i Stockholm från syskonskaran varav en jag aldrig har kontakt med. Vi var sex stycken snortajta syskon förut. Nu är skaran mindre än någonsin. Vi växer upp. Vi glider isär. Det vilar en slags sorg över detta i min värld. Men men, guess that´s life.

Jag vill verkligen spela in en podcast! På riktigt. Jag undrar.. Ni som är insatta. Vad behöver man för utrustning för det? Behöver man bara en Mac och en mic liksom? Är man hemma sen? Och vilket program är bäst att använda? 

Tacksam för svar!

Skapad:
3 September 2013, 15:06
Läst:
81893 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (5)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)


  • 2013-09-17, 01:26

    Gäst

    Jag är sååå kär i dig, har älskat dig sen kungarna av tylösand

  • Namn
    2013-09-05, 20:59

    Gäst

    Du har då aldrig vart i Ryssland, där kan man börja snacka om dåliga och otrevliga poliser, vi har tur här i sverige!

  • Namn
    2013-09-05, 14:25

    Gäst

    Är du seriös när du kallar dig själv känd haha? Du va b-kändis för 3 år sen, nu är du ingen #kändmöterkänd asså de va de fulaste

  • Fia
    2013-09-03, 22:06

    Gäst

    Lätt att du ska ta jobbet i göteborg! Testa nåt nytt. Va har du att förlora? Trivs du inte så e det ju bara att dra tillbaka!! Inte svårare än så egentligen. Och boendet fixar sig alltid! puss fina nemo

  • Lillgård (K)
    2013-09-03, 19:35

    Jooooo allt ståhej är för att Obama kommer ;P

Påminns.

Påminns om varför jag en gång slutade att blogga. Två grejor. 1. Jag har så svårt för att uppdatera regelbundet. Jag vill bara skriva när jag känner mig manad och motiverad. När jag har något specifikt att skriva om eller berätta. Men känner en skyldighet till er att skriva varje dag när jag har en blogg. Lite knas. 2. Anonyma negativa kommentarer är verkligen röv. Det fegaste som finns. Och på bloggar hänger dom sorgliga idioterna mest. De anonyma näthatarna. Därför jag gillar Twitter mer. Svårare att vara anonym där. Men fan.. Ska försöka uppdatera mer här men kan inte lova något. Har verkligen förvandlats till en fullfjädrad Twitterkille.

Nu sitter jag på tunnelbanan på väg mot nya Söderstadion.. Även kallad tele2 arena. 14.000 biljetter sålda idag när vi möter seriejumbon Brage. Hur många va på plats på de allsvenska toppmatcherna igår sa ni? FORZA älskade Bajen! Passion oavsett division. Vi må ha sämst lag men INGEN kan ta ifrån oss att vi har Sveriges i särklass bästa publik!

Skapad:
2 September 2013, 18:19
Läst:
82357 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (5)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

  • Emily
    2014-09-09, 02:15

    Gäst

    Ta dig tid att läsa min KORT VITTNESBÖRD som kan vara användbara FÖR DIG ELLER EN PERSON NÄRA DIG.
    Hej
    Mitt namn är fru Emily. Jag vill dela denna korta vittnesbörd med de goda människorna i den här världen. Det kan vara användbart för dig på ett eller annat sätt. Det här är min historia.
    Min man tycker att månggifte är inte fel, har han sett en annan tjej för det gångna 1 år nu, och jag sa till honom att han måste sluta, men han säger att han är kär i henne, de har till och med talat om varit tillsammans "FOREVER" och även
    henne flytta in hos oss. min man älskar mig fortfarande, han ångrar att få in detta i första hand, men inte villig att bryta upp med henne, säger han, om han så break-up, kommer det inte finnas någon annan relation utanför deras matrimony.One dag som jag var går via internet på jakt efter jobb, jag såg olika vittnesbörd om om hur en profet hjälpt dem med deras problem. En av dem sa att han hjälpte honom botade sina sjukdomar, den andra sa att han hjälpte henne blev gravid efter 11 år av att vara barnlös och jag såg en annan som sa att han hjälpte henne räddade hennes äktenskap och få ett bra jobb, hon tappade E i denna stora man, så jag bestämde att ge mannen en rättegång och jag kontaktade honom på hans e-post: drokosu01@gmail.com denne store man berättade för mig att min man var under damens förtrollning. Men han kunde bryta förtrollningen och min man slutade relationen med damen inom 48 timmar och han kom tillbaka till mig att be om ursäkt för allt han gjorde och bad om min förlåtelse. Vänner inte kvar i tystnad eftersom de säger "ETT PROBLEM DELAD ÄR ETT PROBLEM HALF LÖST" Men jag säger ett problem som delas med denna stora man är "ETT PROBLEM PERMANENT LÖST" eftersom någon gillar DR OKOSU har en lösning på alla dina problem oavsett problemet bara att kontakta honom på hans e-post: drokosu01@gmail.com jag lever lyckligt nu med min man och min 2 underbara kids.DR OKOSU berättade jag kunde också kontakta honom på något av följande problem:

    (1) vill att ditt ex tillbaka.
    (2) Du har alltid mardrömmar.
    (3) För att främjas på kontoret
    (4) Vill ett barn.
    (5) Vill du bli rik.
    (6) vill hålla din man / fru att bli din ensam för evigt.
    (7) behöver ekonomiskt stöd.
    8) Vill du ha kontroll över er äktenskap
    9) Vill du bli attraherad av människor
    10) Barnlöshet
    11) BEHÖVER make / maka
    12) Cure för någon sjukdom.
    Kontakta DR OKOSU idag och du kommer inte att ångra dig. E-post: drokosu01@gmail.com
    Tack för din tid .....

    Blogg: vera4sure1000@gmail.com

  • my
    2013-09-03, 20:34

    Gäst

    Haha kuul att ni vann! Grattis!! :D

  • Tina
    2013-09-03, 07:37

    Gäst

    Man ska aldrig känna att man måste blogga för då blir det bara ett måste och då är det inte lika roligt
    Och skit i dom anonyma. Det är bara sådana som är avundsjuka på dig.

    Du verkar ha mognat till dig och nu blivit en snäll och fin man

    Kram på dig

  • Tina
    2013-09-03, 07:35

    Gäst

    Skriv en kommentar

  • vendela
    2013-09-02, 22:50

    Gäst

    Du behöver inte uppdatera ofta, uppdatera bara när faaaaaan du känner för't . Ost

    Blogg: www.vendelan.blogg.se

En ursäkt från en avdankad sliten d-kändis..

..Om man ens betraktas som det längre? Hehe. Nej men skämt åsido! Ber om ursäkt för uteblivet bloggande i helgen. Har varken funnits tid eller lust för det. Ungefär som varje helg med andra ord! Man vill ju inte blogga på helgen. Man vill ju ha kul då! Göra saker som inte innebär hänga vid en skärm.. Plus att folk ändå inte hänger på sociala medier på helger så... Tänkte dock posta ett längre inlägg nu ikväll men jag har inte tillgång till nån dator nu. Sur Nemo! Dock lovar jag att posta ett längre inlägg imorgon där jag berättar allt om helgen samt mycket annat trevligt! Bifogar avslutningsvis en bild från tidigare idag. En bild där jag visar hur sur och sexig jag kan vara. Så det så. Hörs imorgon mina sötnosar. Pözz!

Skapad:
1 September 2013, 22:04
Läst:
82811 ggr
Dela:
  Dela med Messenger
Anmäl

Kommentarer (1)

1024 tecken

(Kommentarer loggas med IP-nummer, datum och tid.)

  • blessing
    2014-05-08, 02:05

    Gäst

    vilken underbar värld vi lever , jag fortfarande tvivlar på detta spell caster hur han gjorde det !
    Min mun är full av vittnesmål , Am välsignar min man lämnade hemmet för två år till Sydafrika för en turist , menade han en prostituerad och han förhäxa av flickan min man vägrar att komma hem igen , jag gråta dag och natt ser för vem kan hjälpa mig , jag läste en nyhets papper om en kraftfull spell caster heter Dr okojie och jag kontaktade spell caster för att hjälpa mig att få min älskare tillbaka till mig , och han ber mig att inte oroa sig för att de gudar som vi slåss för mig .. han sa till mig i mitten av natten när allt anden är i vila som han kommer att kasta en trollformel för att återförena min älskare tillbaka till mig . och han gjorde på mindre än 3 dagar min man kom tillbaka till mig och började gråta som jag skulle för att förlåta honom , jag , så glad för vad denna spell caster gjorde för
    mig och min man .. kontakt på sin e-post drokojiehealinghome@gmail.com är den bästa spell caster i hela vilda

    Blogg: drokojiehealinghome@gma