Filmar för Helsingborgs baserade PolyVision imorgon. Ska bli kul att agera lite igen. Haft en medveten strategi med att soft ner filmandet detta år.. 2011-12 va galet. Man måste lära sig att välja bort vissa bollar, för att kunna ha andra i luften. Man kan alltid ta fram samma boll vid ett annat bättre tillfälle , trixa och känna på den igen.

Lunch med B på Beach Club! Ett av de bästa haken i stan så här års. Sofforna är bästa platsen.

Känner att det e roligt igen. Roligt och givande att ha viktiga uppgifter. Fotbollslaget, och så det där med att backa upp den som är vingbruten. Att stå vid på den svages sida är givet för mig. Puscha, peppa, försöka lyfta fram det goda. Det e synd att avdelningen jag just nu tjänstgör på har ett så dåligt rykte. Jag hade också en negativ uppfattning. Där hamnar de vars liv ligger som spillror framför deras fötter. Eller de som skadat sig, är gravida eller av någon annan anledning inte vill vara ute.
Välkommen hit!
Eh, tack!

Här stoppad de in lite snyggt, och sen snackas det i raketfart likt Apollo 13. Vad gör den där, shit vad har hänt? Snark! Samtidigt inte så konstigt att det blir så då stället har en dold dimma över sig som stavas special treatment!
För att få upp värdet och prestigen i avdelningen måste någonting göras. Få den attraktiv, göra den meriterande. Göra den till en naturlig del av allas nya polisers utbildning. Jag kan bara säga att mig har det givit massor. Jag är mer allround än någonsin. Och jag står bakom de som inte anses lika coola som alla andra.

En stjärnsmäll! Företaget Unilever uppger på sin hemsida att de har kreativa lösningar när det gäller recept och idéer... Den kreativiteten var ett minne blott då deras fotbollslag FC Unilever mötte stolta PONV United i Korpen idag. Vi hade dock ett Recept åt dem, totalfotboll över hela planen. En man med hästsvans höll låda men tystnade efterhand då bollarna trillade in. Vi kan räkna med att alla inte bara kommer vilja slå oss, utan även kommer försöka störa oss. Tugga, låta luckan glappa. Vi vinner med 12-2. Målen fick tala för oss ikväll.

Stor eloge till 2 kollegor som ingick i en ingripandepatrull i Helsingborg. De gjorde min dag. De gjorde det där som ingen skriver om. Lite snyggt heter det säkert att deras ingripande tillhör den dagliga verksamheten. Om de gjort skillnad? Vad är dagligheten i det? Cheferna borde köpa tårta och hylla dem inför samtlig personal. Att som kollegorna gjorde påverkade, ev stannade upp ett ungdomligt liv på väg in i missbruk? Skapade eftertanke. Det är inget dagligt över det över huvud taget. Ingenting som kan påverka en ungdom borde kallas dagligt. Om kollegorna gör skillnad, om en orolig mor visar en enorm tacksamhet inför kollegornas arbete då skall vi berömma och vara stolta över varandra. Lyfta fram och tala om det för varandra och andra. Vi är så dåliga på att berömma och ge varandra positiv feedback! Jag stör mig på det! Därför denna text idag.

En seger är alltid en seger, en seger mot storebror Malmö rests my case. Första hindret i vår marsch mot slutspelet i PolisSm avklarat efter vår 2-0 vinst mot Kollegorna från Malmö.

Som head Coach är man först in och sist ut från omklädningsrummet. Det är något nytt, att vara ansvarig för ett lag. Vissa e födda ledare. Dock inte jag. Trots att jag aldrig varit en följare heller. Det e skrämmande att vara responsible.
Varje gång något går åt helvete frågar sig folk: - Who is responsible for this??

Jag vill ständigt utvecklas, pröva på nya utmaningar. Life is a risk. Och att vara lagledare ger positiv energi, och i ett bra lag, med god sammanhållning är man aldrig ensam. Jag hade glömt hur najs det e med lagkänslan, att vara ett lag, spela ihop, vinna ihop. Va stolta ihop.

 

 

Minns de stora ekarna i bandomshemmet. Flera 100 år gamla. Hur vackra som helst. Dock släppte de en atombomb av löv till en annans stora förtret. Eftersom det blev vi barns uppgift att kratta upp det. Det va liksom inget snack. Inget gnäll. Visst sög det hårt, lika hårt som att klippa gräset, hugga ved, stå och vakta farsan årliga bål av skräp han samlat ihop.

Att sättas i arbete hemma va en del av vardagen. Men som jag minns det gillade vi att vara ute. Det va skönt och fritt. Och så fanns det inga smartphones eller paddor. Att sätta mina tjejer i arbete innebär mental förberedelse 2 timmar innan. Lite trädgårdsarbete hos extra mor upplevs som jordens undergång. Tonåringen påbörjade krattningen med Iphonen i ena handen!! Lillasyster vill pausa var 5é minut och pappa får servera vatten i parti och minut. Att farsan skulle kom ut med vatten när man slet som mesta var helt uteslutet. Avbröt man för att själv ta förfriskningar var han snabbt framme.
- Vart är du på väg, du har ju hälften kvar?!

Den minsta ser ut som en hängig slavarbetare och frågar utschasad.
- Pappa får jag gå in nu.
- Nej en liten stund till.
- Åhhh, jag vill spela på paddan..