Kör ett sista utkast innan sammanställning av 40 sidor skall vidare för bedömning

Familjen Dé La Pena kom till Sverige i januari 1979. Pappa Eduardo, mamma Michelle, Santiagos två år äldre storebror César och Santiago, då två år gammal. Familjen hamnade på en flyktingförläggning i Skillingaryd i mörkaste Småland. Santiago mindes inte mycket av den där platsen. Förutom de stora höga granarna. Som skyskrapor, skräckinjagande. Pappa Eduardo hade kusiner i Göteborg. De hade spårat upp familjen och började ringa till förläggningen flera gånger i veckan. Michelle var den som fick sitta i förläggningens telefonrum. Kusinerna, ville väl. Sa till Michelle, - ”Vi jobbar med bostad, där uppe skall ni inte behöva bo”. Med oro i rösten berättade Michelle för kusinerna att Eduardo gått in i sig själv. Han gick inte att nå. Eduardo, bara flöt omkring. Kunde gå av och an på den välkrattade grusgången utanför förläggningen. Som en grå skugga. Umgicks inte med familjen. Han deltog inte när de andra landsmännen livligt diskuterade politiken i hemlandet, spelade kort eller kollade på Tv. Eduardo hade låst sig. Låst sig i besvikelse och ilska över hur regimen i hans älskade Chile behandlat honom. Djävulen Pinochet, ett ständigt blödande sår i hans huvud. Mannen som tvingat Eduardo att fly som en brottsling. Dömd att bli ett lowlife i Suecia. Han skämdes som en hund. En man som förlorat sin manlighet, sina ”cajones”, en familjefar utan stolthet. Förnedrad. Han hatade den svenska kylan och den mörka grå vardagen.

I samband med Pinochets militärkupp 1973 kastades han i fängelse. Han va ett så kallat, ”problema politico”. Ett sånt där. ”Vi vet inte vad vi skall göra med fanskapet så vi låser in honom”. Flera av hans gamla polare som inte stödde regimen följde Eduardos öde. Många mördades. Eduardo låstes in i Colina fängelset i huvudstaden Santiago tillsammans med mördare och galna narkomaner. Santiago hade ofta funderat. "Hur hade gubben pallat liksom?" Familjen var övertygade om att Eduardo torterats i Colina. Han rygg såg ut som ett slagfält. Spår av brännmärken. Inbuktningar och färgskillnader i huden. Sår som läkt ihop för flera år sedan. Men Eduardo sa aldrig halv sju. Mamma Michelle ställde aldrig några frågor.

Det var först i tidiga tonår som Santiago skulle börja ställa frågor till sin far om Colina,

- Hörru, kan du inte berätta om tiden på Colina? Du satt ju inne i 3 bast. Vad hände där inne egentigen?

Men Santiago skulle få samma reaktion varje gång. Samma svar. Som ett mantra. År efter år. Först skulle hans far se bedrövad ut. Sen skulle det återkommande svaret komma,

– No No, ¡Qué va, aldrig i livet.

De där orden "Förbannade Policia" som Eduardo skulle säga så fort han såg bengen. De orden fattade inte Santiago som liten. I Chile hade den paramilitära polisen Carabineros mosat Eduardo och hans vänner sönder och samman vid ett flertal förbjudna politiska möten. Då en ung revolutionär. Nu, nedbruten och förstörd. Efter 3 år i Colina 1 skulle cellerna på Eduardos våningsplan inspekteras. Diego, en gammal kurskamrat till Eduardo från universitetstiden fick syn på honom under inspektionen. Diego blev stillastående. De bägge kurskamraterna såg på varandra. Enligt Michelle som pratat med Diego över telefon hade Diego frågat fängelsedirektören

– Vad gör den här mannen här?

Fängelsedirektören hade svarat

– Alla män som sitter på detta våningsplan är ett hot mot vår stat. Denne man likaså.

Diego hade då sagt.

– Jag känner denne man personligen, vi läste på universitet tillsammans. Han är inget hot mot vare sig staten Chile eller mot något annat heller för den delen.

Eduardo fattade ingenting när fängelsevakterna några dagar senare öppnade hans cell nr 1623. Utan ett ord tog vakterna honom med sig. Genom hela Colina, öppnade en liten dörr varpå de brutalt knuffade ut honom. Utan att på 3 år ha delgivits misstanke om brott. Eller genomgått en rättegångsförhandling så låg Eduardo på gatan utanför murarna som en fri man. ”Shit vilken flax gubben hade”, brukade Santiago tänka. Medan  tankarna alltid skulle mala kring den mystiske Diego.

Kusinerna i Göteborg gav upp. Eduardo upplevdes som likgiltig inför deras uppoffringar. Framåt vårkanten slutade kusinerna att ringa. Ytterligare några månader flöt stilla förbi den ensliga förläggningen mitt i ingenstans. Förutom de där skräckinjagande granarna mindes Santiago den dag familjen De lá Péna fick sitt besked. Att Huddinge kommun utanför Stockholm kunde ta emot familjen. Ändå ovetandes om. Att familjens nya hem Vårby Gård. Fet getto style. Trasiga staket, spruckna fasader och förstörda lekplatser. Från den dagen skulle bli en del av honom.