När Regina Lund hjular in med råttsvansar och overall förstår man att det kommer att bli en annorlunda West Side Story. Här har pojkflickan Anybodys, som så gärna vill accepteras av Jets tuffa gäng, förvandlats till en sierska med vilda ögon, som spår ofärd över kvällens kontrahenter.
Fyller hon körens roll i en antik tragedi? Är hon kanske en av häxorna i Macbeth? Eller teaterråttan Emma, hon som i Tove Janssons Farlig midsommar mässar i kulissen: ”Ödesnatten! Ödesnatten!” 
Den udda Lund-rollen säger något både om ambitionerna och komplikationerna med kvällens föreställning. Regissören Oskar Bly, som gjorde Jesus Christ Superstar på Maximteatern förra året, ägnar sig åt ett vågspel när han samlar en 
ojämn ensemble kring en blandning av det helt traditionella och en del nya grepp. 
De gallerstängsel som utgör den enkla men effektiva scenografin kunde lika väl vara en nergången förort i dag som ruffiga kvarter på 50-talets Manhattan. Egentligen är det inte mycket mer än rockmusiken på Doc”s Bar som förankrar stycket i sin ursprungliga epok. Kläderna gör det inte - West Side Story är samtida med jeansens genombrott och det enda som hänt sedan dess är att de har fått klädsamt trasiga revor.

I Romeo och Julia låter Shakespeare oenigheten mellan två familjer räcka som hinder på de älskandes väg. I musikalversionen West Side Story är även etnicitet en grund för konflikten. Möjligen har Bly velat ta upp det temat, när han låter medlemmarna i Jets kalla Sharks mörkhåriga gäng för ”blattar” och ”negrer”. Men han har inte laborerat med språkliga skillnader och puertoricanernas ledare Bernardo talar den mest klassiska stockholmska. Han spelas av Mathias Singh, en av de mest profilerade i ensemblen, som bildar 
en fin konstellation med Malena Laszlos intensiva Anita. De är betydligt intressantare än kärleksparet det hela egentligen ska kretsa kring. Det är svårt att bli berörd av Myrra Malmbergs tindrande Maria i mörklockig peruk, och Oskar Blys vackra stämma ger inget liv alls åt hans frånvarande Tony. Bägge verkar mer förälskade i sina egna röster än i varandra.
I West Side Story hänger mycket på gängmedlemmarna i ensemblen. Här har man inte funnit kompletta musikalartister till alla roller, men de har en hel del charm. De flesta dansar bättre än de sjunger, och ibland kommer de rätt nära den manliga energi som Jerome Robbins originalkoreografi var så fylld av. Bäst är det när det blir riktig action som när stackars Konstapel Krupke ska hånas - ”Krup you!”. I det klassiska Cool-numret med sina fingerknäppningar tränger modernare rörelser från streetdansen fram; Thomas Benstern gör Diesel både originellt och coolt.

Även om syntstråkarna låter lite Ålandsbåt ibland är det ändå en härligt rejäl orkester som 
hörs från diket i Mats Nilssons musikaliska bearbetning. Peter Nordahl leder den i stundom aningen långsamt tempo men dansant och nervigt.
Från SVD skrivet av Bo Löfvendahl