Så avslutades då fotbolls-EM igår kväll. Mina hjältar i blått hade inte en chans och dom sista 20 minutrarna gjorde ont att titta på. Jag har ingen mer koppling till Italien än att jag älskar landet, älskar maten, älskar vinet. Och språket så klart, som jag lite smått har fått in i mitt huvud nu med hjälp av språkkursen jag matade in i min telefon och lyssnar på så fort jag är på väg. Det finns givetvis en massa vidriga delar av Italien också. Korruption, korta killar med mindervärdeskomplex och rasism. Männen bor hemma hos mamma tills dom är runt 35 och flyttar då in hos en ny kvinna. En fru. En ny mamma.

Jag är ingen expert på ämnet men jag vet ändå att saker och ting är under förändring i Italien. Kvinnorna har sedan länge gått om männen när det gäller utbildning, allmänbildning och karriär. Männen som under så lång tid kommit undan med myten om sig själva som någon sorts romantiska sexpaket har halkat långt efter. Och måste väl nu komma in i matchen. Bra.

Man kan älska utan att tycka om alla sidor, det är väl lite det som är grejen. Oavsett om det är ett fotbollslag eller ett land eller en människa. Finns det en eller två sidor av honom eller henne som får det att bubbla inom dig? Bra. För det händer inte med alla och det är nog bäst att njuta av det när det väl uppstår. Lite så känner jag med Italiens landslag i fotboll. Jag är lite kär i dom. Pirlo i synnerhet. Jag har en romantisk bild av den italienska fotbollen. Den får det att bubbla i mig och jag klär mig lite extra fint när jag ska gå och se den. Visst, den gör mig besviken ibland. Ibland till och med oftare än ibland. Men damn it, ingen annan får mitt hjärta att slå så.