Mycket händer och mer kommer att hända. Fyra dagar tillsammans med flickvännen och vänner i älskade Stockholm sedan snabbt hem för att hämta andan. Tvätta, träna, sortera. Planera, ringa samtal, springa ärenden. Nu är det snart dags att packa väskan. Imorgon bär det av mot ytterligare äventyr. 

I situationer som dessa stressens tider är det viktigt att ta sig tid att i lugn och ro få totalt frispel med den närmaste vännen man har. Ungefär som ni ser nedan.

I den sena sommarsolen satt vi och blickade ut över det alltid lika vackra Stockholm. Förtrollad av skratt och hög på liv och kärlek delade vi skratt, djupa känslor, vänskap och trygghetens tystnad. En sällsynt stund som fick mig att minnas min tidiga ungdom och hur simpelt livet tenderade att vara. Ofta fick man höra att man var för ung för att förstå men jag var aldrig rädd för att blunda. På något sätt känns det som om ingenting kommer bli sig likt nu när allt har förändrats och vi bara blir äldre för var dag som går. Ungdomen inom mig vill mest bara vakna upp när allt är över och jag plötsligt har familj och hus. Väntan gör mig rastlös och resan dit känns plågsamt oändlig. Men här och nu har aldrig varit mer underbart så jag vägrar att sluta mina ögon tills dom blir alldeles för trötta, då låta drömmarna vägleda mig genom natten för att sedan öppna ögonen igen, redo att leva, andas, älska.

Skillnaden mellan självkänsla och självförtroende är att självförtroende handlar mer om att tro på sin förmåga att utföra eller kunna saker medan självkänsla innebär att kunna vara trygg i sig själv och se sitt eget värde som person. Jag vet oerhört många som blandar ihop dessa två, så nu har vi klarat ut det i alla fall. Jag personligen har ett enormt självförtroende och strävar alltid efter att bli bättre i allt jag gör. Men under åren har det hänt så otroligt mycket saker och jag har låtit dessa ta över mitt liv och därav har jag mer eller mindre hamnat minus på kontot med självkänsla. Jag har alltid haft svårt att tro på folk som påstår att jag är en bra människa. Jag har fått väldigt få chanser att visa att jag är bra som person. Oftast har jag menat väl men agerat tvärtom och där har så många onödiga missförstånd uppstått.

Så hur gör man då för att få en bra självkänsla? Är det något man föds med redan från början? I vissa fall ja. Andra, som jag exempelvis, måste jobba på att bygga upp en inre trygghet. Precis som att vara lycklig måste man göra val som får en att må bra och känna sig bra. Men vissa har även svårt att göra dessa val. För mig har det tagit väldigt väldigt lång tid att bara komma på pluskanten. Uttrycket "Fake it 'til you make it" får här en helt ny innebörd. Ibland får man helt enkelt intala och hjärntvätta sig själv för att kunna tro på att man faktiskt är bra. 

Självkänslan är precis som kroppen, den behöver motion (tack Mia Törnblom). Den behöver alltså näring och träning för att kunna hålla sig stadig. Så det är precis som med allt annat i livet. Man måste välja om man vill fortsätta vara nere i skiten eller om man faktiskt vill välja bort det som får en att känna sig tung i sinnet. Självklart ska man tillåta sig själv att vara ledsen, besviken eller arg, det är bara mänskligt! Men det gäller att inte låta negativiteten ta över och fokusera på det som är bra i livet. 

Precis som när vi spelar fotboll, går till gymmet eller rider, får kroppen motion, så behöver även självkänslan sin dos av det. Sedan är det oerhört viktigt att komma ihåg att bara för att man har gjort "dåliga" saker innebär det inte att man är en dålig person. Man måste göra skillnad på handling och person. En väldigt klok person (och en enorm inspiration i mitt liv) sa till mig en gång: "Jag hatar det du gör, men jag älskar dig för den du är!". 

"Men vad då, ska jag gå ut och träna självkänslan på gymmet?" Nej inte riktigt så. Det finns några enkla knep för att nå sitt mål. Bara en sådan sak som att stå framför spegeln och se din spegelbild i ögonen medan du säger för dig själv "FA-AN vad jag är bra!"
Eller bara ta på dig dom snyggaste klädesplaggen du har. När självförtroendet är på topp kan även självkänslan få en chans att briljera inom oss. Så det är helt upp till dig nu! Vill du springa i hamsterhjulet, eller vill du växa dig stark inombords? Och kom ihåg; DU är bäst just för att ingen annan är som DU!

Jag är där jag aldrig har varit förr. Outforskad mark och jag tar mig varsamt fram. Allting är ändå så välbekant men samtidigt så främmande. Samma människor passerar förbi på gatorna, hustaken är sig lika ja till och med luften jag andas är sig lik. Men den har en lätt doft av hopp. Jag är på samma plats som jag började, fast ändå har jag kommit så långt. Jag kom till en vändpunkt där jag var tvungen att offra mitt liv för att kunna behålla mig själv. Jag tappade kontrollen helt. Tomhet var allt jag hade kvar och jag frågade mig själv i min sömnlöshet; "Vad fan håller jag på med?"
Temporärt blev permanent och min resa var redan i full gång. Vilsen i mig själv stod jag plötsligt öga mot öga med alla dom inre demoner jag så hårt kämpat emot under alla dessa år. Orädd och nyfiken. Vad var det egentligen jag har låst inom mig? I mitt sökande spillde jag ut allt jag var. Man kan inte fylla en kopp med vakuum.

Plötsligt blev mitt liv så uppenbart. Alla mina svar låg precis framför mina ögon och för första gången i mitt liv förstod jag mig på frågan: "Varför?". Min livslånga ensamhet, alla missförstånd, ilskan och alla stormiga tankar blev tillsammans ett enda svar. Där och då försvann den jag en gång var, den jag alltid brukade vara. Jag trotsade allt jag någonsin var och började om på nytt.

Här sitter jag nu medan regnet slår mot fönstret och resten av världen blir alltmer svart-vit, med vetskapen om att det här bara är början. Stadig! Trygg! Stark! Stolt och tacksam! Lycklig över att vara den jag är, den jag föddes till att bli och inte längre bära en mask så fort jag visar mig utanför dessa väggar. Jag har valt att acceptera mig för den jag är istället för masken alla känner mig som. Jag har mina ärr som påminner mig om dom hårda läxor jag tvingats lära mig, men jag bär dom med enorm stolthet! För utan felsteg hade jag aldrig kunnat växa och bli det bästa jag som jag kan vara!

06.00 och solen lyste redan starkt in genom fönstret. Det var alldeles för tidigt för att ta sig ur sängen så jag tvingade mig själv att somna om. 08.30 ringde alarmet och jag flög upp, om än mer likt en zombie än något annat. Min hjärna kändes helt mosig för att jag ens skulle kunna tänka klart. Så en väldigt långsam morgoncigg senare och jag var på banan igen. Jag tryckte i mig lite frukost, slängde på mig kläderna och här är jag nu igen. Ännu en gång för att slita hårt för det mål jag vill uppnå med mitt yttre. Vad hände med mig egentligen? Jag som brukade träna bara för motionens skull har nu gått och blivit en träningsnarkoman och gymmar två gånger om dagen... Men jag ska väl inte klaga över något som känns förbannat bra, antar jag, och istället vara tacksam att jag har en redig självdisciplin!

Jag tror att vara lycklig är mer ett val än något som bara händer. Självklart kan man bli glatt överraskad men det är bara temporärt. Med lite tur kanske till och med minnesvärt, men sällan långvarigt. Vi klänger oss fast vid en massa negativa känslor och bär omkring med dom likt tunga stenar i en ryggsäck. Och till vilken nytta? Det hela är ganska simpelt egentligen. Åtminstone när man väl har insett vad som faktiskt krävs, eller behövs kanske jag borde säga, för att verkligen vara i harmoni. För när man väl har listat ut hemligheten bakom lycka, blir allting plötsligt så uppenbart och lätt. Tyvärr är det inte alla som har förstått att man faktiskt kan välja lycka före allt annat, oavsett omständigheterna. Det tog mig nästan 10 år att hitta svaret. 

En god vän till mig är en av dom mest ödmjuka och godhjärtade människorna jag har äran att ha i mitt liv. Han har alltid funnits vid min sida men trots att han har guidat mig genom livet har det ändå alltid varit han som kommit till mig när han behöver lite vägledning i livet. Den här människan har en enorm självkänsla, men hans brist på självförtroende lyser igenom. Han är så beroende av vad andra tycker att han har glömt bort sig själv tyvärr. Så gång på gång har jag fått påminna honom att alltid sätta sig själv i första hand. 

Men hur kunde jag säga åt honom att göra något när jag själv aldrig har gjort det? Hyckleri på hög nivå! Idag vet jag bättre. ÅR av träning och inre resor har äntligen givit resultat. Först när man accepterar sig själv som man är, med både dåliga och bra egenskaper, där börjar det hända grejer! Först när du kan se dig i spegeln och känna "Fan, jag är ändå helt ok" eller nej, ännu bättre - "Jag är så jävla bra, för ingen är som jag!" och ärligt stå för det! Inte inför någon annan, utan för dig själv! Det är när vi gör oss beroende av andra och andras åsikter som vi tappar vår självstandighet! Självklart ska man lyssna på sin omgivning och respektera dom, men så länge man inte skadar sig själv eller andra i valen man gör så kan ingenting ont hända! För vem är den enda du ska "stå ut med" för resten av ditt liv? Visserligen din fru/man men framför allt DIG SJÄLV! Så varför inte sluta utkämpa det där inre kriget mot dig själv och sluta fred så att du kan vara det bästa du som du är kapabel till?

Lycka är ett val mer än något annat. Jag gav upp ett helt liv för inte allt så länge sedan och mår idag bättre än jag någonsin gjort i mitt liv. Det spelar ingen roll hur gropig min väg är, jag vet att jag aldrig kommer att falla igen! Det är det som är min största drivkraft just nu! Det är lite som att vara pånyttfödd och jag vet att ett nyfött hjärta är alltid det modigaste och starkaste! Jag kan ta vad jag vill. För valen vi gör är för oss själva och vår framtid! 

Så jämför dig inte med någon annan, det är bara ett slöseri med den du är och dina känslor! Välj dig själv och ditt välmående före allt annat! Om en vän kommer och behöver få prata ut men du känner att du innerst inne inte har kraft nog att ens lyssna så säg ifrån! Om det verkligen är en vän förstår hen! Att vara lycklig handlar helt enkelt om att välja det man mår bra av och även dela med sig av lyckan till andra. Ett leende smittar väldigt väldigt lätt. Så bli den du vill och vänta inte! För när du har gjort ditt val uppenbarar sig en värld full av färger, melodier, känslor och liv!

Ilska kan ibland vara en ytterst otrevlig känsla att bära omkring. Vissa håller det inne tills det bokstavligen kokar inombords och sedan exploderar, medan andra agerar direkt och släpper ut sina frustrationer på en gång! Jag vet inte om det hade med tonåren och hormonerna att göra men redan tidigt i tonåren uppenbarade sig mina aggressionsproblem. Det krävdes otroligt lite för att trigga igång min ilska och som en blixt från blå himmel slängde jag knynäven i väggar, bord, skåp, dörrar ja allt omkring mig. jag förstod aldrig riktigt varför jag alltid var så fruktansvärt arg hela tiden. Eller ok, nu ska jag inte ljuga, det fanns såklart saker som gjorde mig redigt förbannad och diverse slagsmål inträffade titt som tätt.

Jag har spräckt och slagit sönder mina knogar så ofta att jag har tappat räkningen. Det tog många många år innan jag lärde mig hantera min ilska. Jag var trött på att gå omkring med en konstant ilska som bubblade inom mig. Lyckligtvis började jag intressera mig för verbala slagsmål än aggressiva förhandlingar, men det gjorde nästan saker värre då jag ibland har en förmåga att vara rätt hård mot den som försöker köra över mig. 

Musiken jag lyssnar på speglar mitt känsloregister rätt hårt. Svartnar det för ögonen märks det direkt på den musik jag lyssnar på. Och just för att jag oftast bara blev arg och aggressiv har jag lyssnat och lyssnar, väldigt mycket på tung och destruktiv metal. Band som bland annat Emmure, Breakdown of Sanity, Bring me the Horizon och Slipknot. Musik är väl det enda universella språk där ingen dömer dig, pratar illa om dig eller stänger ute någon! I väldigt många år har jag, preics som många andra, funnit tröst och trygghet i musiken. Men ilskan fanns alltid kvar.

Idag är jag 23 år och mår bättre än någonsin! Jag har hittat så många sätt att kanalisera min ilska och min frustration. Bland annat och också något uppenbart kanske, men gymmet är min lilla fristad! En plats där alla mina känslor går på högvarv oavsett om jag är ledsen, glad eller arg. Tidigare använde jag mig av musik för att lätta på trycket när känslorna blev för mycket. 

Men det bästa av allt är att jag har lärt mig acceptera varje liten känsla som dyker upp, oavsett vad det är. Det är ok att skrika när du är arg. Det är ok att gråta när du är ledsen. Det är ok att ljuda ut i ett enormt glädjeskri och dansa när du mår så där obeskrivligt bra! ALLA känslor är ok, det gäller bara att hitta ett sätt och inte låta känslan hålla i för länge. Få utlopp för det för en kort stund, skaka av dig det som hänt, ta ett djupt andetag och gå vidare! Man kan lära sig hantera och kontrollera både tankar och känslor, dock tar det mycket tid att lära sig. Men det är verkligen värt det!

...