Just som jag slutade leta, när jag gav upp allt, hände det otänkbara.Det var ingenting planerat, och precis när singellivet började kännas trivsamt kom hon och förändrade allt. Hon fann mig när jag var som mest sårbar, i mitt allra mest nakna tillstånd. Där stod jag, utan skydd, försvar eller mask att gömma mig bakom. Fullkomligt fast redan vid första blicken. Men trots mina allt för många brister och annat obearbetat kom hon till mig som ett ensamt ljus i en annars ytterst mörk tillvaro. Förvirringen blev total. Jag kunde förstås inte motstå att hålla mig borta och drogs mot hennes ljus likt en mal dras till lågan. Något så oförklarligt och sällsynt vackert tindrade i hennes blå ögon. Men jag hade redan fallit, och jag föll hårt!

Jag som redan hade gett upp hoppet om mig själv två gånger om. Men tredje gången gilt! Det här kanske ändå är min tredje chans att få ordning på min annars dekadenta existens. För hon är med mig i varje andetag, varje tår jag fäller, varje steg jag tar. Jag kanske aldrig riktigt kommer uppnå det jag vill, men jag försöker åtminstone. Så ha tålamod, hjärtat mitt! Jag är snart på fötter igen ska du se. Tid är allt vi har, även om det är just tiden som motarbetar oss så ofta. Men redan från första början visste jag att mitt hjärta hade hittat hem. Plötsligt har världen blivit full av färger och löften. 

Tiden står stilla när du vidrör mig. Det är nästan som att jag tappar andan när våra läppar möts. Du får mig helt ur balans och samtidigt finna styrka att orka kämpa i dom mest absurda situationer. Jag vet att jag är en ren katastrof, men låt mig bli ditt perfekta kaos och jag gör dig till min värld. Jag skulle ge upp allt för att få ha dig hos mig just nu! Du känner mig bättre än det gift som sprider sig i mina ådror. Kom ihåg mig när alla andra glömmer, är du snäll. Kära du, ha tålamod! Jag är snart hemma i dina armar!

Tänkte bara påminna er att det är sista chansen nu att nominera till VeckoRevyns Blog Awards 2013. Om ni tycker att jag är värdig att ta hem årets Guldpenna så skulle jag bli obeskrivligt tacksam och överlycklig om ni kunde hjälpa mig plocka hem priset! KLICKA HÄR för att nominera.

Jag vet inte varför men på något sätt känns det bara så fullkomligt obekvämt och stelt när man befinner sig i herrarnas omklädningsrum på gymmet. Oavsett om det är två eller 20 karlar som står och byter om, det är alltid så pinsamt tyst! Ni vet så där så att man nästan kan ta på det i luften? Den där pressade, otrivsamma tystnaden. Sedan finns det alltid den lilla skaran män som i samlad trupp ska gå på något arobicspass som alltid samtalar högt och tydligt så det nästan ekar mellan väggarna. Det är dom karlarna som vi andra egentligen smått stör oss på i tystnad. Och så får vi inte glömma den mest pumpade snubben av alla, som gärna flexar och spänner sig och som får oss andra att känna oss värdelösa. Men frågan består: varför ska det vara så förbannat jävla stelt?

Jag vet inte hur det är för er av det kvinnliga könet, om ni kan hipp som happ börja prata med främligen intill utan problem eller om ni är minst lika stela som oss ibland trångsynta män? Kan det bero på att vi fortfarande präglas av att homosexualitet är något negativt och är rädda för att dömas av alla andra? Eller är beror det på det där äckliga manliga egot om vem som är mest välhängd? Vad spelar det för roll vad man har för läggning eller hur liten, stor, tjock eller smal man har? All är olika! Är det inte dags för oss män att sluta vara så trångsynta och faktiskt acceptera varandra istället för att undermedvetet tävla i allt? Jag menar man är väl ändå på gymmet för att förbättra sin egen kropp och tävla mot sig sälv, inte mot resterande av alla träningsnarkomaner? Eller är det också lite av den svenska mentaliteten? Men det kanske bara är jag, jag vet inte. Så till alla er karlar där ute, sluta vara så förbannat tråkiga! 

Jag vet inte hur eller varför, men dessa förbannade drömmar! Inga mardrömmar, men bara fantasi, en illusion av att saker inte står rätt till. Jag blir lika förvånad varje gång jag öppnar ögonen och en ny dag har tagit sin början. Och den här onsdagen är nog den mörkaste och mest grå jag sett på väldigt länge. Något säger mig bara att det är lite som lugnet före stormen. Eller det kanske bara är jag som hemsöks av mina högst förvirrade drömmar?

Nu har jag sprungit på möten hela dagen. Jag kan inte nog beskriva hur fullkomligt dränerad jag känner mig. Den här dagen har verkligen suget musten ur mig helt! Men som om inte det vore nog behövs det fortfarande fixas i lägenheten. Never ending story. Bokstavligen. Så innan jag tar itu med röran tänker jag ligga kvar här en stund och hämta andan.

Efter ett kort men ack så givande möte var det bara att bege sig tillbaka hem. Hungern har satt sina klor i mig och jag måste nu snabbt få i mig något innan jag sätter mig och förbereder inför nästa möte! Dock är matlagning inte direkt min starka sida så oturligt försöker jag undvika att laga mat när jag spenderar tid med dejten. Men idag lyckades jag faktiskt någorlunda bra måste jag erkänna.

Upp med tuppen, smått förvirrad av diverse surrealistiska drömmar och sedan snabbt mot gymmet. Nu, så här en timme senare, är jag klar i skallen och med nyfunnen motivation och energi ska jag ta mig en hastig dusch innan jag måste bege mig till dagens första möte. Nu tycker jag vi kör igång den här tisdagen och gör det bästa vi kan!

Det blev en fullbokad måndag och idag ser det ut att bli en minst lika fullbokad tisdag. Men som tur är har jag mitt första möte först 11.00, alltså är det hög tid att slänga i sig frukosten och snart infinna sig på gymmet! Jag vet inte vad det är med den här dagen men känner mig tämligen förvirrad.