Ren och skär magi. Vid varje blick upphör tid och rum, som om allt omkring, som om hela universum slutat existera. Kvar finns bara vi i en bubbla, fylld av sprudlande känslor. Ett leende som får mig att tappa andan, en blick som konstant skriker "kyss mig!" En sällsynt skönhet som blygsamt blommar ut till den fagraste av alla. Alla ljuva melodier, fulla av längtan, som ljuder ut ur hennes mjuka läppar och jag ärn som trollbunden. Jag som lovade mig själv "aldrig mer" har nu fastnat igen. Det var aldrig meningen, eller planerat. Det bara hände. Men jag kan inte låta bli att äntligen känna mig hemma medan hon valsar runt i klänning en vårdag där allt känns mer och mer surrealistiskt, som om jag drömmer. Perfektion!

Vart tog den här dagen vägen egentligen? Efter att ha varit vakna i bara några få timmar befann vi oss sedan i en av stans många biosalonger för att se The Great Gatsby. Helt klart en sevärd film, men å andra sidan älskar jag filmer som utspelar sig under det tidiga 1900-talet. 

En välgrillad middag senare sitter vi nu som bänkade framför tv:n och håller tummarna för min vän som förhoppningsvis kommer ta hela Europa med storm! Lycka till min vän!

Fort in för att införskaffa kvällens middag, sedan bar det av till två vänner. Där var grillen igång och matlagningen lika så. Vi skrattade, vi sjöng, diskuterade allt och inget och skålade till sent på natten. Tända ljus, somriga förfriskningar och fantastiska människor. Vad mer kan man begära? En helt klart oförglömlig fredag!

Himlen var stjärnklar och månen kastade långa skuggor över staden. Han stod på balkongen, redlöst berusad av både alkohol och andra substanser i kombination med mediciner. Hans ögon var dimmiga och grå och han kunde inte riktigt fästa blicken vid något. Att hans telefon ringde brydde han sig inte om, han hade varken lust eller ork att konversera med någon. Med ett sviktande siktet inställt mot marken, som blev allt suddigare från sjunde våningen, vinglade han fram och tillbaka med en flaska i ena handen och en böjd cigarett i den andra. Han var helt ensam med tankarna och sina minnen. Fortfarande hemsökt av att han själv förstörde det enda som någonsin betytt något i hans liv. 

 

Plötsligt hördes steg inifrån lägenheten. Han drog en lätt suck och vände sig sakta om. Han kände så väl igen parfymen som fyllde hans lungor. Till hans förvåning stod ett välbekant ansikte framför honom i det svagt belysta vardagsrummet. Det var Hon. De båda stod och stirrade på varandra under total tystnad. Hans ögon fylldes av tårar som strömmade likt floder längs hans kinder. Han skämdes av att Hon kunde se honom så brutalt nedbruten och trasig. Bara anblicken av honom fick även Hennes ögon att glittra likt diamanter av tårar. 

 

- Stanna där du är! utbrast han när Hon långsamt började närma sig honom. 

- Vad gör du här ens? frågade han sedan med darrande röst för att strax därefter ta sig ännu en ordentlig klunk direkt ur flaskan. Att Hon stod där var för honom fullkomligt obegripligt. Hon fortsatte gå försiktigt mot honom när han hastigt drog fram en pistol och pressade den hårt mot tinningen.

- Snälla kom inte närmare. Gå bara härifrån! Jag ber dig, sade han med gråten i halsen.

Hennes första reaktion var panikartad, men Hon samlade sig snabbt igen och fortsatte gå mot honom.

- Kan du bara gå, snälla? Jag vill inte att du ska se mig så här!

- Vad har du gjort med dig själv? frågade Hon. I Hennes röst kunde man urskilja en ton av förtvivlan och längtan. Hon tog hans hand och sänkte pistolen från hans huvud. 

 

Han tappade fattningen helt, släppte flaskan han höll i och föll ned på knä. Hans ben kunde inte längre bära och hur mycket han än kämpade kunde han inte hålla tårarna tillbaka. Smärtan var för enorm för att förtryckas. Hon satte sig ned och omfamnade honom.

- Du är den finaste människan jag vet om, så varför förstör du dig själv så här? sade Hon medan Hon torkade hans mörka tårar. Han kunde knappt andas. Delvis på grund av att han grät hysteriskt men också för att Hennes händer åter igen vidrörde hans kind. Han förstod fortfarande inte varför Hon befann sig hemma hos honom.

 

- När du försvann, försvann även jag. Allt jag var, dog när du gick vidare. Så kan du bara säga vad du gör här för just nu intalar drogerna mig att jag halluscinerar, fick han slutligen fram medan han försökte hämta andan. 

- Inte för att jag inte vill ha dig här, tro mig, det här är både det värsta men också bästa som hänt mig sedan du försvann, fortsatte han.

- Men kära du, förstår du ingenting? Jag är här för dig! Ingen har hört från dig på veckor så jag hade på känn att du skulle vara hemma. Dagen då allt gick fel… Det var vårt största misstag. Så jag är här för att bara… fråga om vi kan börja om på nytt? Du har alltid varit mitt allt! Jag älskar dig och har alltid gjort det! svarade Hon till slut innan deras läppar möttes. De omfamnade varandra hårt och länge.

 

- Jag vill bara säga en sak först, viskade han i Hennes öra med sårbar röst.

- Du har och kommer för all framtid att vara mitt allt, fortsatte han med en djup suck av lättnad. Strax därpå hördes ett lätt klick och en ordentlig smäll gick av.

 

Han hade fått som han ville. Hon kom tillbaka, inte bara för att hälsa på, Hon hade kommit för att stanna. Men han visste att han aldrig skulle klara av att bli lämnad igen. Ingen vet om det var drogerna eller hans förtvivlan som drev honom till deras brutala slut, men Hon hade kommit för att stanna hos honom. För evigt. 

Kolla tvätttid, gå med sopor och fixa disk. Verkligen en höjdare till morgon va? Inte riktigt. Att jag dessutom går omkring med en omänskligt helvetisk träningsvärk gör det hela inte bättre. Så nu ropar diskmaskinen på mig sen får jag väl duscha av mig den här skiten och börja om!

Jag höjer mitt huvud och blickar ut genom fönstret. Promenerande människor passerar medan ljudet av färdmedel ekar mellan höghusen. Här möts konservatism med modernt. Ensam med tankarna reser jag mig från den slitna fåtöljen, går ut genom dörren och tänder en cigarett innan mina ben börjar vandra. Längs bondegatan, uppför Folkungagatan sedan har jag upphört att existera. Kvar finns bara melodierna som spelas från min telefon som vilar bekvämt i mina slitna jeans. Tänk att bakom varje fönster utspelas en scen, alltid så olika från fönster till fönster. 

 

Jag fortsätter min vandring utan att vara medveten om vart jag är på väg. Inte för att det spelar någon roll då jag inte har någon tid att anpassa mig till. Frihet i ett fängslat tillstånd. En sval bris smeker mitt hår medan jag andas in längtan efter något annat, något annat än just det här. Platsen jag befinner mig på bär på så många historier. Varje gata visar tysta minnen medan jag letar efter svar. 

 

Jag har inte längre något försvar, ingen mask att dölja mig bakom. Välkommen min vän, här är jag i mitt mest sårbara och nakna tillstånd. Än slickar jag mina sår men jag är inte längre fast bland suddiga fragment av något jag en gång kallade minnen. Mitt liv är inte längre ett undantag, jag är född till att vara en tänkare. Mina ord är mitt enda vapen i min kamp mot mig själv. Men för henne är jag maktlös. Hennes blick. Hennes leende. Hennes sätt att få mig fullkomligt ur balans. Totalt fast i dialogen vi hade sent på natten efter alldeles för mycket alkohol.

 

När jag höjer blicken har jag plötsligt hamnat vid tågstationen utan att veta hur länge jag varit borta eller hur långt jag har gått. Jag köper min biljett och lutar mig tillbaka vid en fönsterplats. Bara sekunder senare börjar jag långsamt rulla mot en ny destination. Väl framme tar jag tag om min portfölj och börjar åter igen spatsera, fortfarande med melankoli i öronen och tankar som aldrig tar slut. Frågor som aldrig blir besvarade. Men den här gången är allt annorlunda. 

 

Varför bryr jag mig ens om framtiden? Och varför ägnar jag för mycket tid åt att tänka "tänk om..." när jag innerst inne ändå vet att jag aldrig kommer få något ogjort. Trots att jag aldrig varit så svag som nu har jag samtidigt aldrig varit så stark. Mycket tack vare henne. Men för första gången slåss jag för mig själv, även om det är just mig själv jag även kämpar emot. Jag är den jag är och det är helt ok att vara jag just nu. För det enda som spelar roll är här och nu. Och just nu är jag det bästa jag som jag kan vara!

Jag vet inte om det är tack vare sömnen, träningen eller bara den här dagen, men min motivation är verkligen på topp idag! Efter en fullspäckad morgon och förmiddag har jag hunnit med det viktigaste för dagen. Några telefonsamtal behöver ringas annars är jag så gott som klar. Så jag tog mig en väldigt lång busstur och med ljuva akustiska harmonier såg jag hur höghus efter höghus, gata efter gata, passerade medan jag fortsatte med att filosofera om allt och ingenting. 

Nu, en stillsam lunch senare, har jag slagit mig ned vid ett fönster för att låta inspirationen flöda. Här ska det skrivas tills tangenterna glöder! När vi ändå har skrivandet på tal, vad vill ni läsa mer om? Maila, twittra eller kommentera. Eller om ni vill fråga något, KLICKA HÄR.

Duschad och klar, portföljen är packad och snart bär det av mot nya äventyr. Några få ärenden och telefonmöten står på agendan. Det känns så obeskrivligt skönt att för första gången på en längre tid vara utvilad, fräsch och peppad! Av någon anledning känner jag mig lite som en tonåring igen! Skate-punken dunkar högt ur högtalarna. Jag känner mig äntligen levande igen!