konsten att växa kategori: Texter
Jag är och har alltid varit av den melankoliska sorten. Dömd till att älta i tillbakablickar och eftertänksamhet. Evigt fast i livets bittra stunder och fångad i det mörker jag själv skapat. Ändå ständigt på flykt från vad jag tror är mig själv. Att kalla det något annat än melankoli? Nej. Det är både min förbannelse men också min största styrka. Det får mig att konstant vilja bli bättre i allt jag gör, lära mig av de felsteg jag gjort och växa som människa. Dock hindrar det mig samtidigt att gå vidare från diverse mindre ljusa situationer under min väg i livet. En tydlig men abstrakt paradox.
Så i min mörkaste stund lämnade jag allt bakom mig i hopp om att ”börja om på nytt” om det nu finns något sådant. Jag har hela tiden snubblat vid mållinjen. För ett år sen påbörjade jag något som blommade ut till något mer vackert än jag någonsin vågat drömma om. En romantisk saga och det fanns många nätter jag låg vaken enbart för att behålla fötterna på jorden och att allt faktiskt var verklighet och ingen dröm. Men i min melankoli förlorade jag det enda jag höll kärt och det är inte utan ånger jag idag faktiskt kan påstå att jag äntligen är människa igen.
Tidigare kändes ett år som en livstid och numera har jag ingen tid kvar. Jag har lämnat mycket bakom mig. Mitt nya liv har krävt sina uppoffringar. Gamla vänner, vanor. Under en tid hade jag knappt tid för min egen familj. Men det har också visat vilka mina sanna vänner faktiskt är. Att växa ifrån sina medmänniskor är bara en naturlig del av en lång saga. Ibland delar sig den stora vägen och två människor blir tvungna att gå skilda vägar. Med tiden glömmer man till slut bort alla de människor som man en gång kallade vänner. Men mitt största misstag var att glömma bort vem jag faktiskt hade vid min sida och idag finns denna obeskrivligt underbara människa inte längre vid min sida. En bitter klassiker.
Det tog sin tid innan jag kunde landa, men det har lärt mig mer än något annat att leva i nuet. Att ta vara på vad som faktiskt finns omkring mig. Jag har en lång väg kvar men har kommit en bra bit närmare till att bli men egen bästa vän. Det är oftast de små sakerna i livet som leder till de största förbättringarna i livet. Jag har förändrat mycket i mina år. Men att saker förändras innebär inte att det är något negativt. Det blir bara annorlunda.
Idag vet jag bättre än att låta mig själv fastna i livets melankoli och älta i bitterhet. Idag kan jag njuta av att promenera i ensamhet längs Stockholms gator eller slå mig ner på en uteservering med endast klassisk musik och en bra bok till sällskap. Numera tillåter jag mig själv att insupa ljuset från alla situationer. Allt har en mening vill jag gärna tro, och det finns inte något ont som inte har något gott i sig. Jag har möjligheten att välja mitt liv, mina tankar och mina känslor. Det är inte alltid lätt, men för varje dag som går växer jag som människa. Varje dag, varje minut, varje sekund.
Inga kommentarer än.