Idag har jag suttit och finslipat en del projekt jag planerar att dra igång. Men efter X antal timmar av redigering, skriverier och dylikt fick jag nog. Så jag plockade fram gitarren och fastnade i timmar. För att inleda den här helgen har mina syskon, min kusin och jag lutat oss tillbaka med varsitt glas vin, tänt en cigg (förutom lillebror såklart) och dragit igång grillen i kvällssolen. Nu mår man!

För tredje och sista gången gick jag upp så där omänskligt tidigt igen, ty idag är det bara ett rum kvar som tapetseraren ska fixa. Så jag passade på att unna mig en brakfrukost, en skön serie och ännu ett mördarpass på gymmet. Så här sitter jag nu och ska snart ta mig en dusch och göra mig fräsch, redo att möta helgen! 

Hon må inte säga speciellt mycket, dock har hon ett skrik som kan spräcka glas! Men trots det är hon den mest fantastiska och underbara lilla dam i hela världen! Det är som om mitt hjärta slår ett extra slag varje gång jag träffar henne. Och tydligen föredrar hon att suga på isbitar, smaskandes. En liten kräsen men helt underbar diva. 

I och med att min syster har ett specialuppdrag på sitt jobb blev det jag som fick ta hand om hennes best. Men istället för att jag ska flacka mellan lägenheten och hennes lya tog jag med mig kalven hem till min kära kusin. Här sitter vi som två tonåringar på sommarlov, kedjeröker och har det allmänt skönt. För första gången på jag vet inte hur länge har jag en dag då jag inte gör ett skit utan bara njuter av att få vara. Det där med att stanna upp och hämta andan är jag förbannat skönt att inte behöva ha något att göra som omväxling. 

Andra veckan börja lida mot sitt slut, men än är det inte över. Däremot har jag redan börjat se resultat efter träningen. Dock måste jag erkänna att det var förbannat tungt idag. Under slutet av vintern och mer eller mindre hela våren lät jag min kropp falla ihop och bli ett tanigt skal av skinn och ben. Aldrig mer! Det känns så förbannat jävla bra att stå på egna ben igen och att ha hittat tillbaka till mig själv! I'm back for real, mathafackas!

Livet skall råda. Så länge solen går upp och solen går ned kommer mitt hjärta att slå och jag kommer att överleva. Jag kommer aldrig mer vara ensam. Det kommer en dag då vi alla behöver göra valet. Ska vi ligga kvar eller resa oss och slåss? Skaka av dig allt tvivel. Det kallas livet, det är inte alltid rättvist. Men så länge du kastar upp dom så fortsätter jag att svinga. Kan du känna hur solen går ned, hur värmen tynar bort, framför dina ögon? Vi begravde våra hjärtan alldeles för djupt. Jag hatar att säga det, men du har förlorat dig själv för många gånger och jag tänker inte vara din tröst när det passar dig. Jag är inte ensam! Jag är starkare än någonsin varit.

Om vi blundar och håller andan, kan vi få tiden att stanna? Jag vet att allt kommer bli bra, jag vet att det finns hopp! Vi är generationen som trodde på att våra dagar aldrig skulle ta slut. Det finns en brand inom oss alla! Men just nu är vi på väg mot ett säkert nederlag för här finns ingenting annat än förintelse! Idag är inte tiden kommen för att slåss! Idag är tiden för att lägga ned vapen och öppna andras ögon! Om vi så tystar hela världen!

En ny dag nalkas! Fortsätt hålla ut! En bättre morgondag kommer att ske! Jag är klokare än jag någonsin varit med någon annan. Så när jag blickar upp mot den stjärnklara himlen inatt, vet jag varför jag lever! Tack vare andras kärlek har jag fått en ny chans! Så jag sträcker ut en hand till den som vill ha och behöver! Jag kommer aldrig mer vara ensam!

Just som jag slutade leta, när jag gav upp allt, hände det otänkbara.Det var ingenting planerat, och precis när singellivet började kännas trivsamt kom hon och förändrade allt. Hon fann mig när jag var som mest sårbar, i mitt allra mest nakna tillstånd. Där stod jag, utan skydd, försvar eller mask att gömma mig bakom. Fullkomligt fast redan vid första blicken. Men trots mina allt för många brister och annat obearbetat kom hon till mig som ett ensamt ljus i en annars ytterst mörk tillvaro. Förvirringen blev total. Jag kunde förstås inte motstå att hålla mig borta och drogs mot hennes ljus likt en mal dras till lågan. Något så oförklarligt och sällsynt vackert tindrade i hennes blå ögon. Men jag hade redan fallit, och jag föll hårt!

Jag som redan hade gett upp hoppet om mig själv två gånger om. Men tredje gången gilt! Det här kanske ändå är min tredje chans att få ordning på min annars dekadenta existens. För hon är med mig i varje andetag, varje tår jag fäller, varje steg jag tar. Jag kanske aldrig riktigt kommer uppnå det jag vill, men jag försöker åtminstone. Så ha tålamod, hjärtat mitt! Jag är snart på fötter igen ska du se. Tid är allt vi har, även om det är just tiden som motarbetar oss så ofta. Men redan från första början visste jag att mitt hjärta hade hittat hem. Plötsligt har världen blivit full av färger och löften. 

Tiden står stilla när du vidrör mig. Det är nästan som att jag tappar andan när våra läppar möts. Du får mig helt ur balans och samtidigt finna styrka att orka kämpa i dom mest absurda situationer. Jag vet att jag är en ren katastrof, men låt mig bli ditt perfekta kaos och jag gör dig till min värld. Jag skulle ge upp allt för att få ha dig hos mig just nu! Du känner mig bättre än det gift som sprider sig i mina ådror. Kom ihåg mig när alla andra glömmer, är du snäll. Kära du, ha tålamod! Jag är snart hemma i dina armar!

Tänkte bara påminna er att det är sista chansen nu att nominera till VeckoRevyns Blog Awards 2013. Om ni tycker att jag är värdig att ta hem årets Guldpenna så skulle jag bli obeskrivligt tacksam och överlycklig om ni kunde hjälpa mig plocka hem priset! KLICKA HÄR för att nominera.