jag vet inte varför just jag skulle behöva känna sådär en dag. ja tackar för allt du lärt mig, för varje tanke och tro, ja tackar för var dag du tillät mig att gro. Ja e nu redo att bli fri. Slutet är , jagnära, känner det intill. Farväl nu min kära, nu gör jag som jag vill. 

 

Det är på vardagarna de inte finns för att på helgen vara de som ingen minns. Det är i denna värld man tror att dra en lina endast är för de fina. Det är där skönhet och champagne flödar för att dagen efter vara det som dödar. Det är där det gäller att känna vakten, det får en att hålla takten. Att sätta upp ett rep är ett väldigt bra knep, det är det som kallas för vippen eller snarare tippen. Innanför repet är allt tillåtet och såväl även förlåtet. Det är där man blundar för sånt som inte borde ske istället går det bra att bara le. 

Så nära som ingen annan tidigare, så långt borta för att aldrig kunna nå fram. Omsvept men ändå fri. Min bästa vän trots allt förakt. Saknad får en ny innebörd, en saknad av det som var även om det fortfarande finns. Förlorad trots en vinst. När ska man någonsin bli nöjd?

 

 

Det finns ett ordspråk som lyder "det krävs hundra avramlingar innan man är en bra ryttare", jag har med all säkerhet gått över den gränsen för länge sen och skulle kalla mig själv en bra ryttare. Efter 24 år i sadeln vore det väl häpnadsväckande om man fortfarande var kvar på samma stadie som när man började rida. Dock är ridningen, precis som med allt annat, man slutar aldrig att lära sig nya saker. Man kommer aldrig att bli en ryttre som kan allt. En rutinerad ryttare har dock lättare att hålla sig kvar på hästen om något skulle hända pågrund av erfarenhet och balans. Men när ska man då anse sig så rutinerad att man förenar sin tid i sadeln med livsfara? Att ridsporten tillhör en av de absolut farligaste sporten (tätt efter ishokeyn) är vi alla medvetna om, men vi har utrustning som i de bästa och flesta fall kan lindra skadorna betydligt. Jag tillhörde en av de ryttare, precis som många andra, som ansåg mig själv tillräckligt rutinerad för att undvika den absolut billigaste livförsäkringen man kan hitta - nämligen ridhjälmen. Det var ungefär 10 år sen jag la ridhjälmen på hyllan och skyllde ständigt på att jag fick migrän av att ha något åtsittande på huvudet och som till råga på allt skulle förtöra min frisyr (!!!). Vid enstaka tillfällen, förutom på tävling (där hjälm är obligatoriskt), satte jag på mig hjälmen men var mest irriterad över att ha den på huvudet, För snart 4 år sen ramlade jag av (första gången utan hjälm) min häst Wille och slog mig ordentligt, framförallt huvudet. Hästar är flyktdjur och händer det något som de förenar med fara så är sannolikheten stor att hästen kommer att reagera. Jag då som rutinerad ryttare, borde ju alltså då ha suttit kvar på hästen eftersom jag hade så mycket erfarenhet och mina hundra avramlingar mer eller mindre var en garanti för mina goda kunskaper. I just den sekunden var jag ouppmärksam och ramlade alltså av min häst som "jag kände så väl och visste preciiiis hur han regareade på allt". Det vart snabba ryck in till sjukhuset med blålysen på där ett helt akutteam stod redo att ta emot mig, min kompis som var med blev bortförd och placerad i ett anhörig rum medans läkarna tog hand om mig. I många långa timmar låg jag med nackkrage och i en vakummadrass för att inte kunna röra mig och ovanför mig hängde en droppställning med morfin som pumpade på fint in i armen. Resultatet var dock glädjande - inga brutna ben och framförallt ingen bruten rygg. Huvudet hade fått sig en rejäl hjärnskakning och några diskar i ryggen hade fått sig en smäll så ordinationen blev vila. Jag vart sjukskriven i 5 veckor och red inte alls. När jag kände mig redo igen hoppade jag upp i sadeln, utan hjälm, red nere på ridbanan där det blåste vilket skrämde min häst och återigen låg jag på backen...Denna gång reste jag mig dock upp och kunde gå för egen maskin. 

I september i år fick jag diagnosen epilepsi, anledningen till min epilepsi menar läkarna kommer från det slag på huvudet och hjärnan jag, som rutinerad och duktig ryttare, fick den dagen då jag ramlade av. Nu har jag turen att "enbart" ha en fokal vilket innebär att endast en del av hjärnan är inblandad, jag får alltså inga anfall men kan i vissa stunder "tappa tråden".         Den dagen då jag och min läkare gick igenom min epilepsi och orsak ville jag sjunka genom jorden, aldrig förr har jag känt mig så korkad som när jag berättade om den gången då jag föll av utan hjälm. Inte ens den avramlingen gjorde att jag började använda hjälm utan det var först jag fick min diagnos som jag insåg att mitt liv och mitt välmående är betydligt viktigare än min frisyr..

Kanske, kanske hade det sett annorlunda ut om det varit en annan tid och en annan plats då vi möttes. Kanske senare i livet eller tidigare, vem vet.. Ibland undrar jag hur det hade varit då, hade det varit annorlunda eller var det såhär det var meningen att det skulle vara? Rädslan och det krampaktiga taget över att inte falla för frestelsen är borta för länge sen, det är ett minne blott och kanske hade det sett annorlunda ut om jag hållit fast vid det. Men det spelar ingen roll, för mig är du den finaste någon kan få.