Giovanni tolkar, som jag skrivit många gånger tidigare, saker och ting på ett lite annorlunda sätt. Ofta börjar det med en känsla som han inte riktigt känner igen och för att konkret kunna sätta fingret på den så tolkar han den på sitt alldeles eget lilla vis och han sammankopplar ofta det han känner inuti med en specifik händelse även om händelsen i sej egentligen inte har med saken att göra.

ALLT måste ha en anledning och det måste ALLTID finnas en orsak eller vara någons fel. För om det är någons fel så borde ju även denna någon kunna ställas till svars och helt logiskt vara kapabel till att lösa (<--- eller ställa till rätta) det som Giovanni upplever som mer eller mindre kaosartat i sin värld.

Fast nu vet ju både du och jag (<--- som har en fullständig hjärnbalk...) att det inte alltid går att lösa allt och att allt inte alltid är som det brukar vara. Livet innehåller förändringar och ibland finns det "problem" som är omöjliga att lösa. Som till exempel när 1 maj inföll på en onsdag och att det bara därför inte blev något luftgevärsskytte som vanligt. Vems fel tror ni Giovanni tyckte det var? Och vem skulle då lösa detta, tror ni? Jo, jag så klart. Kunde jag det? Nope! (<--- Men jag försökte genom att ge mej in i en totalt lönlös förklaring om hur det var söndag fast det var onsdag...)

För hur gärna jag än skulle vilja så kan inte ens jag rå på arbetarrörelsen och dess traditioner, lika lite som jag har makten att bestämma över årets röda dagar (<--- men jag måste erkänna att det känns trevligt att Giovanni fortfarande tror att hans mamma är en superhjältinna som "makes the world spin" och att det är jag som är störst och starkast av alla föräldrar i världen...) så istället blev jag tvungen att toppa den uteblivna (<--- och varje vecka återkommande) aktiviteten med något bättre och det gjorde jag på det HÄR viset (<--- Röd text betyder ALLTID länk till mer detaljerad förklaring).

Nu har det dykt upp en ny känsla i Giovanni's liv som han har lite svårt att hantera och som snurrar rundor i hans huvud. Han har fått ett pirr i magen som kommer och går... Inte för att han är nervös och spänd över något tråkigt som ska hända, utan det pirrar av en bra anledning. Men som så ofta drar Giovanni omedelbart slutsatsen att det han känner är något negativt eftersom det är något okänt för honom. Som ett slags undermedvetet och i ryggmärgen sedan tidernas begynnelse väl rotat "bättre fly än illa fäkta". Rent instinktivt så förutsätter han att det där som känns annorlunda är farligt och det är min uppgift att försöka hjälpa honom sortera dom där rädslorna och förvandla dom från något hemskt och dåligt till något som i själva verket är mysigt och bra. Jag ska dessutom försöka få honom att förstå skillnaden mellan bra och dålig magkänsla. Som att städa bland känslorna och lägga dom i rätt fack. Och DET är banne mej inte det enklaste när en och samma känsla kan vara både bra och dålig.

Fast ibland hjälper Giovanni mej på traven genom att på sitt eget vis sätta ord på det han känner och då är det lika bra att strunta i en massa förklaringar och i stället bara hålla truten, konstatera och hålla med. Som igår när han kom hem från skolan och sa: "Mamma... Jag har pirr i magen och dom (<--- Giovanni refererar för det mesta till en person med ett "dom", "han" eller "hon" i stället för att använda namnet på personen i fråga och man måste känna honom för att förstå vem det är han menar...) säger att jag är förälskad, men det är jag inte för det tycker jag är onödigt".

Och så var det med det. End of story! Att vara förälskad är för Giovanni något negativt. Att vara kär innebär automatiskt en flickvän (<--- för det har andra talat om för honom) och en sådan vill Giovanni inte ha. Därför har vi kommit överens om att han inte alls är kär. Han är "bara" förtjust. Och det får man vara i vem som helst och när som helst. Att vara det innebär inga krav eller större förändringar av det som redan är eller det som brukar vara. Det är inget mer än något som kompletterar. En bra sak som inte betyder något mer än att mitt hjärta har ett behagligt, positivt och glatt pirr i magen.

Så här såg min övre 1/3 ut igår och jag tycker i alla fall som sagt att jag var ganska beige och intetsägande. Fast på ett festligt sätt...

Nu ska jag leverera överklagningar och förbereda för nya anmälningar av förfarandet vid Giovanni's sjukhusvistelse genom att inhämta information som jag så här långt inte lyckats få tag på eftersom den verkar ha försvunnit på vägen. Hmm... Är inte det lite underligt, så säg? Ungefär lika konstigt som att sjukhuset (<--- som dom själva uttryckt det) "glömt" rapportera oegentligheter under flera vårdtillfällen...

Idag var det så äntligen dags för Axel (<--- som varit Giovanni's personliga assistent i flera år och som därför kommit att bli en väldigt betydelsefull person och nära vän) att få sin Therese och vigseln hölls i den supermysiga Villa Aster (<--- kolla gärna in deras hemsida för fler och bättre bilder) strax utanför Laholm.

Jag hade inte en aning om att det fanns en så trevlig festlokal i närheten och OM jag någonsin får för mej att gifta mej igen så kan jag absolut tänka mej att ändra mina planer och flytta mitt eventuella bröllop från en cheezy drive-in vigsel i Las Vegas till Genevad enbart på grund av den höga mysfaktorn. Eller så får jag väl fira min 50-årsdag där när det blir dags för den... Om jag nu inte gifter mej igen innan dess, menar jag.

Några bilder av mej finns inte. I alla fall inte i helfigur. Eftersom Giovanni inte ville ställa upp på bild ihop med morsan så fick det helt enkelt vara. För att säga något så hade jag i alla fall gjort ett tappert försök att tona ner mej själv med en i mina ögon ordinär beige klänning som jag inte tyckte stack ut åt något håll, men när brudens far kommer fram och säger att "You are outstanding! Very original..." Ja... Då förstod jag att jag misslyckats. Vad fan, liksom?! Jag var ju beige, för guds skull. Beige! HUR kan man sticka ut och vara outstanding om man är BEIGE?! Dessutom i en klänning med lite ärm och som slutar nedför knäna. För mej är det totalt obegripligt. Men, men... Jag tar mitt misslyckande som en riktigt kvinna och inser mitt nederlag. Jag ger upp! Jag abdikerar som grå mus. För jag verkar, trots hårda ansträngningar, inte vara särskilt bra på att vara det...

Fast oavsett vad jag eller andra tycker om mej... Giovanni var i allra högsta grad en riktigt skarping och snygg som få i sin nya kostym. En riktig "fine figure of a young man" som gick hem hos damerna.

Och här är brudparet. Två helt fantastiska personer.
Thanks Axel and Therese for letting Giovanni and me share your special day in a very special way!
To me YOU are outstanding and what you have is very original. As a matter of fact: It's UNIQUE!

Det blir bara en massa ögonblicksinlägg från mitt håll idag. Dom djupare funderingarna spar jag till "a rainy day" för idag har jag en ordentlig "carpe punctum"-dag. Jag njuter av att vara "in the moment" och det gör uppenbarligen Tyson också. Vem skulle inte vilja ha den svansföringen liksom...

Tydligen så åskar det på somliga håll, men inte här... Däremot så far snilleblixtarna kors och tvärs och jag har fullt sjå med att fånga dom i farten. Det är mycket som händer nu. Trots att jag bara sitter på rumpan och gör i stort sett ingenting. Sån't gillar vi. Mesta möjliga resultat med minsta möjliga insats.

...klippa gräset. Men det går ju inte när det ligger en hund i vägen. 

Ja, här sitter jag och jobbar på kontoret. Trevligt, eller hur?

Det som dessutom gör det hela ännu trevligare är att det är nära till after worken när det är dags för den. Bästa läget, med andra ord. När jag tänker efter kanske en kickoff vore på sin plats. Som för att fira att uteserveringen har öppnat för säsongen.

Jag ägnar mej åt trädgårdsarbete på mitt sätt. Jag pysslar om mina rosor... Och det tror jag att jag fortsätter med resten av dagen. Välkommen sommar!

Ni som undrade vart fyllehunden tog vägen i det HÄR inlägget... Han föll liksom bort när jag SMS-bloggade, men här är han. Till slut... Min Agge. Bättre sent än aldrig.