Det blir bara en massa ögonblicksinlägg från mitt håll idag. Dom djupare funderingarna spar jag till "a rainy day" för idag har jag en ordentlig "carpe punctum"-dag. Jag njuter av att vara "in the moment" och det gör uppenbarligen Tyson också. Vem skulle inte vilja ha den svansföringen liksom...

Tydligen så åskar det på somliga håll, men inte här... Däremot så far snilleblixtarna kors och tvärs och jag har fullt sjå med att fånga dom i farten. Det är mycket som händer nu. Trots att jag bara sitter på rumpan och gör i stort sett ingenting. Sån't gillar vi. Mesta möjliga resultat med minsta möjliga insats.

...klippa gräset. Men det går ju inte när det ligger en hund i vägen. 

Ja, här sitter jag och jobbar på kontoret. Trevligt, eller hur?

Det som dessutom gör det hela ännu trevligare är att det är nära till after worken när det är dags för den. Bästa läget, med andra ord. När jag tänker efter kanske en kickoff vore på sin plats. Som för att fira att uteserveringen har öppnat för säsongen.

Jag ägnar mej åt trädgårdsarbete på mitt sätt. Jag pysslar om mina rosor... Och det tror jag att jag fortsätter med resten av dagen. Välkommen sommar!

Ni som undrade vart fyllehunden tog vägen i det HÄR inlägget... Han föll liksom bort när jag SMS-bloggade, men här är han. Till slut... Min Agge. Bättre sent än aldrig.

Vad är en relationsstatus på Facebook? Egentligen...

För mej är den inget mer än svart text och ett blått hjärta på en vit bakgrund. No more, no less! Eller... I mitt fall är den faktiskt något mer. Den är en markering. Ett statement. För på Facebook är jag i ett förhållande. För det anser jag att jag är. Jag har en relation med mej själv.

Anledningen till att jag skriver det här är egentligen både trivial och larvig, men men... I alla fall... Det har dykt upp en ändring av min civilstatus på min tidslinje på fejjan som fått en del av er att reagera utan att det egentligen skett någon förändring öht och att det därmed inte heller finns något att reagera över, för jag har varit i ett förhållande i flera år. På Facebook...

Min relationsstatus på världens i särklass största sociala nätverk är i själva verket inget annat än en slags STOPP-skylt (<--- samtidigt som det är ett, något obegripligt, sätt att försöka bibehålla lite av min personliga integritet...) och en signal till alla er som använder denna sida som en gratis dejtingsajt (<--- Något som är fullkomligt uppenbart för den som tar sej tiden att läsa min profilinfo där det står: "Don't press that ADD-button if you're looking for a date!! For that you might as well use a datingsite... And PLEASE delete yourself BEFORE you make a rude or crude comment about me or any of the ppl in my friendlist.") eller till att hysta ur er skamliga förslag utan filter... Och vet ni vad? Det funkar utmärkt.

Att vara "upptagen" är också mitt eget lilla ironiska sätt att protestera mot alla er som utger er för att vara singlar när ni i själva verket inte är det. Ni som är "lediga" trots att ni har någon. Jag har alltid varit lite motvals och bakvänd och därför ljuger jag, så att säga, åt rätt håll. För så'n är jag...

Nu har mina fossingar fått sej en liten uppdatering...

Ni som hängt här med mej på bloggen ett tag kanske kan dra er till minnes att jag varje år vid den här tiden, när solen börjar kika fram och det är dags att visa tårna i ett par peeptoes, gnäller över den enda kroppsdel som jag egentligen har komplex för... Mina fötter. Eller... Komplex och komplex... Jag gillar dom helt enkelt inte och min uppfattning är att Gud måste ha varit på ett sjuhelsikes dåligt humör den dagen han skapade denna (enligt mej) vedervärdigt fula del av kroppen (<--- så en bild på mina kan ni bara glömma...) Eller så är det bara jag som är lite allmänt störd, för alla fotfetischister i världen kan väl inte ha fel... Eller?

Nåväl... Nog om detta. Jag har i alla fall ansträngt mej å det yttersta och gett mina vintertrötta fötter en rundsmörjning med en av mina favoriter. Burt's Bees Coconut Foot Creme som inte bara utför underverk på spruckna hälar utan också fixar till trasiga nagelband (på fingrarna).

Tånaglarna har dessutom fått färg på sej. Svarta (<--- för det är tydligen det nya röda...) Och jag hade precis hunnit måla färdigt dom när Giovanni kom hem från skolan. Väldigt upprörd. Anledningen till detta var något som hänt i skolan och det var, som så ofta, en tolkningsfråga som han fastnat i och det krävdes 5 mg Theralen och en timmes vila för att få honom att lugnt och sansat lyssna på vad jag hade att säga i stället för att fråga samma fråga igen och igen och igen och igen. Utan att varken vänta på eller höra svaret.

På torsdag ska vi träffa hans nya habiliteringsläkare för första gången (<--- den förra är avpolletterad eftersom det bland annat var på grund av hennes dåliga engagemang och bristfälliga kontroller som shunten blev ett akut tillstånd...) och vi får åka ända till Falkenberg för att göra det eftersom det råder en stor brist på habiliteringsläkare i Halland. Jag tror det finns tre stycken allt som allt...

En av dom saker jag kommer att ta upp med henne är hur splittrad, stressad och ologiskt orolig Giovanni har blivit efter sina fyra senaste neurokirurgiska ingrepp för jag vill veta vad det kan bero på. Kan operationerna och det faktum att någon varit inne och rotat runt i hans hjärna ha ställt till det för honom eller är det något som är att förvänta utifrån själva upplevelsen av sjukhusvistelsen i kombination med hans hjärnskada? Finns det något man kan göra och i så fall VAD? För så här ska han inte behöva ha det.