Som ni säkert fattat vid det här laget så var det en ordentlig roadtrip som jag och Giovanni gav oss ut på. Närmare bestämt lite dryga 140 mil enkel resa.

Vi avverkade inte hela vår resa på en och samma dag, utan delade upp den i etapper och första natten sov vi hos brorsan i Örebro. Efter att jag kört dom 75 milen mellan Örebro och Umeå så mötte Matthias upp och tog över "rodret" dom sista 20 milen till Piteå och nu hänger vi mest hela dagarna och gör inte många knop.

Vi hade absolut kunnat flyga, men jag ville återuppleva min barndoms bilsemestrar och se en del av vårt avlånga land så därför fick det bli bilen. Har ni förresten tänkt på hur det är nu för tiden? Ni vet... Hur alla på olika sätt försöker ta sej så fort som möjligt från punkt A till punkt B. Varför är det så? Varför måste vi ha så bråttom att ta oss fram till målet att vi missar själva charmen med resan dit?

Fast... Charm i alla ära...  Ibland blir det nästan lite för charmigt... Som när vi kom till Höga Kusten, till exempel... Där höll jag på att vända och köra tillbaka till Halland igen... Visst... Det var precis så vackert som alla hade sagt, MEN... Jag är höjdrädd och ingen hade talat om för mej att jag skulle behöva köra över den här hemska saken som utan förvarning tornade upp sej mot den svenska sommarhimlen och under tiden som jag rattade bilen över till andra sidan så ringde jag Matthias och skrek åt honom i luren hur jag avskydde honom för att han inte förberett mej på det som komma skulle, att det gjorde ont i mina armbågar och ringde i mina öron... Om jag hade panik? Ni skojar inte!! Jag var skräckslagen.

Tack och lov så är Matthias lugnare än lugnast och tog inte min "utskällning" på särskilt stort allvar utan pratade med en så'n där pedagogisk, nästan bedövande, röst och vi tog oss över bron utan att något katastrofalt hände. Så nu har jag övervunnit ännu en av mina rädslor. Eller... Kanske inte... Jag har liksom ingen större lust att göra om färden över bron i brådrasket... Fast om jag blundar och trampar gasen i bott nästa gång så kanske det går bättre... Eller vad tror ni?

Jag har varit i Malmö största delen av dagen för att fixa till mina stötdämpare på bilen och under tiden som Roland svor över min bil så passade jag på att föreviga hans garage så som jag ser det och jag tänkte ta med er på en liten rundtur inne på RA Bilservice på Kopparbergsgatan i Malmö där bilar behandlas med "a whole lot of love" även om mekanikern i fråga ibland låter mer burdus än vad han egentligen är...

Välkomna till min lilla vardagsvernissage. För att få rätt känsla: STARTA KLIPPET.

Foto & copyright: MirAnna La More

Alla Giovanni's fritidsaktiviteter har tagit sommaruppehåll och då gäller det att fylla ut tomrummet med andra roliga saker. Onsdagar brukar i vanliga fall betyda luftgevärsskytte, men istället blev vi (<--- tillsammans med resten av skyttegänget) inbjudna till en annan tradition... Sommarfika (<--- Eller lite AW på jobbet. Klura på den ett tag... Hur kan det vara på det viset?) hemma hos Giovanni's favorit Nimmi som bjöd på världens godaste jordgubbstårta.

Annars har det mest varit "another day @ the office" eftersom kommunen ännu inte kommit med något nytt beslut om beviljade insatser för Giovanni även om jag ansökt om utökning i god tid och trots att det gamla beslutet går ut nu på fredag...

Just nu hankar vi oss fram på insatser om så kallad "hjälp i hemmet" via SoL (<--- socialtjänstlagen) som beviljas under en kortare period (<--- hitintills i stort sett månadsvis) och det är ett tillvägagångssätt som rimmar dåligt om man ser till att det i alla utredningar som någonsin gjorts av Laholms Kommun klart och tydligt står att Giovanni behöver struktur och kontinuitet i sin vardag för att må bra.

Det som dessutom är lite lustigt i kråksången är att jag fortfarande är anställd (<--- och därmed jobbar) som personlig assistent (<--- som i normala fall är en insats via en annan lag. Nämligen LSS). Visserligen timanställd och inte via F-kassan eller assistansanordnaren Brukarkoopertivet JAG som tidigare, utan av Laholms Kommun... Med andra ord så är det liksom bara "same name but different shit"... Men håll med om att det är lite underligt bakvänt hur det vrängs och vrids med befattningar och lagar... Om jag är anställd som personlig assistent... Har då Giovanni inte egentligen personlig assistans via LSS och inte "hjälp i hemmet" via SoL?

I alla fall... Där är vi nu och jag har, efter lite påtryckningar, blivit lovad besked under morgondagen och det återstår att se vad kommunen har att komma med, men det skulle inte förvåna mej det minsta om jag måste överklaga. Igen... Fast oavsett vad beskedet blir så kommer det att bli fullkomligt omöjligt för mej att skaffa tillräckligt med personal för att tillgodose Giovanni's behov under sommarlovet (<--- något som aldrig varit ett problem så länge han hade ett fortlöpande beslut om personlig assistans från F-kassan) för hur lätt är det att hitta någon som kan hoppa in med två dagars varsel?

Visst... Jag är van att trolla med knäna, men varför ska jag "bend over backwards" och tillmötesgå behovet hos en myndighet när dom inte gör samma sak tillbaka utan i stället gör ALLT för att göra situationen omöjlig... Nähä! No can do! Med dom förutsättningarna så dyker "Fröken Obstinat" upp som ett brev på posten och jag tänker minsann visa att deras sätt att se på vår vardag inte har något att göra med hur det egentligen fungerar i praktiken. I vår verklighet.