Agneta Sjödin och Malin Berghagen felciterade i pressen kategori: Press
Det här med skvallerblaskornas sensationsrubriker är ju inget nytt. Även om jag själv aldrig varit lika påpassad som Agneta Sjödin eller Malin Berghagen så vet jag hur det känns att bli felciterad samt att få orden stoppade i munnen på mig. När man intervjuas om sitt privatliv av kvällspressen får man verkligen akta tungan för att det inte ska halka ur något som kan vändas och vridas till något man inte menat säga. Det är omöjligt att gardera sig helt mot att detta ska ske, för saker man säger med en viss ton i ett visst sammanhang kan låta helt annorlunda som lösryckta citat i skrift. Folk som inte varit med om detta själva förstår inte hur svår den balansgången är. 
Jag har märkt att en del av dem som läser skvallerblaskor tror att offentliga personers citat alltid är frivilliga. Så är inte fallet. När jag bloggade om min sorg över min pappas död valde Expressen att skriva en sida om det. Eftersom jag alltid bloggat öppet om mina känslor i livets stormar föll det sig naturligt att även skriva om hur det kändes att förlora min älskade pappa. Äpplet faller ju dessutom inte så långt från päronträdet och jag vet att pappa inte hade några problem med att synas offentligt. Han brydde sig över huvud taget inte om vad kreti och pleti tyckte om någonting han valde att göra. 
Med denna bakgrund tyckte jag inte att det var någon big deal att ge en kommentar när Expressen ringde upp mig och sa att de skulle skriva den där artikeln.
- Vi kommer att skriva en sida om din sorg över att din far gått bort. Vill du vara med att bestämma hur innehållet i artikeln ser ut eller vill du att vi skriver som vi vill? frågade reportern.
- Hmm....jag föredrar att vara med och styra innehållet, svarade jag.
Så här i efterhand har jag dock lärt mig att ta hänsyn till släkten när det gäller uttalanden som har med avlidna familjemedlemmar att göra. En del av pappas familj trodde på allvar att jag kunde stoppa artikeln genom att ringa upp reportern och säga att jag inte ville att den skulle publiceras. Lönlöst försökte jag förklara att de skulle skriva artikeln vare sig jag ville det eller ej. Jag försökte dock att stoppa den men jag fick bara kalla handen av reportern.
Nu skrev han verkligen inget elakt i den där artikeln - snarare tvärt om - så det var inte själva texten som var problemet. Jag kände mig dock väldigt hjälplös när jag inte längre hade makten att respektera min familjs vädjan om att inte publicera den. Jag blev syndabocken helt enkelt och av detta har jag lärt mig en rejäl läxa. Nästa gång någon nära mig dör, kommer jag att tänka till både en, två och tre gånger innan jag skriver om mina känslor för det finns andra människor som kan ta illa vid sig av saker som jag inte ens kan föreställa mig som störande. Så här i retrospekt, kan jag se att mitt psyke inte var på topp efter pappas död och att jag kanske inte alltid agerade så smidigt. Jag är ledsen över att ofrivilligt ha trampat någon nära på tårna och jag hoppas verkligen att vi kan lämna detta bakom oss.
Jag kan förstå Malin Berghagens vädjande tweet om upprättelse för sin far, för jag vet percis hur pressen funkar. Pressen bryr sig inte om att trampa folk på tårna - inte om att amputera tårna heller för den delen. Pressen bryr sig bara om en sak och det är att sälja lösnummer. Så är det. Det finns otroligt mycket bra saker som medial uppmärksamhet kan leda till, men innan man ger sig in i leken får man ta sig en funderare kring om man tål den eller ej. Just i Malins fall tror jag nog att det löser sig ganska snabbt för hennes pappa vet ju onekligen om hur lite en offentlig person har att säga till om när det gäller skriverier om dennes privatliv.
Mina kära kenelkringlor, vi säger så. Läs gärna skvaller men försök att göra det med snällglasögonen på. Döm inte folk för något ni inte har all fakta om. Ett öppet sinne är bland det mest attraktiva karaktärsdrag som finns så det härliga i kråksången är att NI blir bara mer attraktiva själva av att inte döma andra. Win win alltså!
One love.
Inga kommentarer än.