Ikväll tittade jag på Melodifestivalen bara för att få höra Björn Ranelid sjunga. Sjöng han? Nej, han predikade om "kärlek". Och sket fullständigt i alla andra som faktiskt gjorde låten. Sara Li försökte krama om Björn när något av resultaten kom fram, han gick ifrån och gick direkt mot kamerorna och journalisterna istället. När de gick direkt till final - samma sak, han tittade inte ens på henne när han nu väl tvingades lägga armen om henne. Sen fick man se henne pissförbannad gå därifrån när de skulle framföra sin låt. Jag hoppades nästan att hon skulle sticka därifrån och låta resten ligga i Ranelids händer. Tänk själva hur det hade låtit.

Aldrig gillat Björn Ranelid. Han är en egocentrisk och mediakåt typ (för första gången kan jag hålla med Jan Guillou!), och det blir ju inte bättre av att folk röstar på honom. Visst, det är säkert bara för att folk vill jävlas, se hur han kommer att lyckas översätta sin text till engelska inför Eurovision... men det är ju bara att hälla vatten på hans kvarn. Han ser redan sig själv som någon slags gud, det räcker väl? Tyckte att han gått alldeles för långt när han tackade ja till Let's Dance, och sedan Melodifestivalen... vad för slags desperata handlingar kan han tänkas ta till härnäst?

Jag skäms för er, Sverige. Och jag är glad att jag flyttar ifrån Sverige år 2013!

Hej!

Jag ska nog inte ens börja rabbla om hur jag vet att jag inte är en bra bloggare. Så jag skippar det, ursäktar mig och går direkt på ämnet istället. Jag har funderat i ett par månader på vad jag ska göra efter gymnasiet. Ett definitivt steg är att plugga på högskolan och jag funderar på Södertörn. Men jag vill inte börja plugga där direkt efter gymnasiet, så jag funderade lite på språkstudier istället. Jag har bloggat om det förut, om hur jag tänkte plugga mer advancerad engelska i Storbritannien. Vilket ju hade varit fantastiskt kul om det inte varit för att enbart kursavgiften låg på 109.900 kr. Jag är inte rik, men jag är inte fattig heller. Och jag undviker helst att ta lån.

Så. Det sket sig, vid mer noggrann eftertanke. Inga engelskakurser för mig i Storbritannien, med andra ord. Så började jag intressera mig för ett helt annat språk, kollade olika webbsidor som hade övningar i både att läsa och skriva. Jag har även köpt en app via Android Market som är lysande när det kommer till tal, och jag har ungefär fattat grejen med språket som är japanska. Japp. Fantastiskt kul språk. Det enda jag inte ser fram emot är de där supersvåra bokstäverna som kallas kanji. Det finns ju några tusen sådana, så... ja, det blir nog minst sagt en utmaning. Men bättre med en språkutmaning istället för matematiken, som jag alltid haft problem med...

Jag menar, om man jämför ひらがな (hiragana) och カタカナ (katakana) med 漢字 (kanji)... så ser ju de två första alfabeten superenkla ut. Och det kan jag faktiskt säga om det första i alla fall. Väldigt lätt att lära sig om man som jag är van vid konstiga tecken (hallå, jag är ju halvthai). Hittills har jag bara lärt mig en enda kanji, som är "yama" och står för, samt ser ut som, "skelettet" av ett berg, och betyder just berg.

--

Hur som helst! Det här är vad jag vill syssla med och det jag säkerligen kommer att göra om drygt ett år. Sitta på ett plan till Japan och förbereda mig för ett eller två års studier där. Sjukt skrämmande, ännu mer spännande!