Ja det verkar ju inte bättre än att vi börjar bli stammisar... Börjar bli ruggigt trött på att springa där vecka och o vecka in.

Det började väl för 3 veckor sen då vår 1 åring drack Ajax medans jag stod och skurade golvet i köket efter morgonens griseri fasoner. Jag och äldsta sonen skule åka till mormor över helgen men så långt kom vi aldrig. Klockan var runt 17.00 tiden, och jag hade idiotiskt nog ställt ajax flaskan utan kork (!) på golvet i hallen, vänder ryggen till ett par sekunder sen hör jag bara hur han står och hulkar i sig ajax allrengöring med citrondoft. Han luktade i varje fall rent! Ringde vårdguiden som bad oss åka in direkt. Dock var det inte några frätande ämnen i det, men ändå så hade han börjat bli hes, hostig och andfådd. Så det tog ca 1 ½ timme in till KS i solna, Astrid lindgrens barnsjuk. Med tanke på att det var en Fredag och klockan var runt 17.00 tiden. Väl inne så blev vi inlagda ett dygn. 2 dagar senare så åkte vi in igen för då hade han blivit sämre, och dom bad oss komma tillbaka om han fick feber.. Då upptäckte dom öroninflammation på båda öronen, den 4:e i raden av öroninflammationer! Nu 3 veckor senare har han fått det igen vilket var för 3 dagar sen. och Igår, IGEN besökte vi vårdcentralen för då hade ungen lyckats bränna sig på min plattång, Trots att jag vidtagit åtgärden o hängt ut den varma tången på ytterdörren. Så idag var vi där o dom la om brännskadan.

Man skulle kunna säga att han är vår lilla otursfågel...

Är det bara våra barn som lyckas eller?

Hej igen! Ska bli kul att börja skriva igen efter många månaders avbrott. Mycket har hänt sedan sist, Bla. har barnen hunnit bli 5 respektive 1 år! Roliga åldrar, men även väldigt tålamodsprövande. Och tålamod är inget jag direkt har med på cv:t..

Jag har äntligen börjat jobba efter mammaledigheten, det passar inte mig alls att vara hemma. Jag avskyr det. Många älskar det säkert att vara hemma o lalla runt med småbarn. Men jag kan erkänna att jag inte tycker det är speciellt givande eller roligt. Det enda man gör är att gå upp tidigt, byta stinkande blöjor, koka välling, ligga och krypa runt på golvet och gå runt i sunkiga kläder och lukta sur välling eller kräka. Sen lägger du bebisen så den får sova middag, men om du tror att du själv hinner vila under tiden så har du ju käpp rätt åt helsikes fel.. Det är DÅ ditt arbetspass på riktigt börjar, Tvätta, hänga tvätt, skura badrummet och resten av huser skinande, för det gäller ju att det är rent med tanke på att du kryper runt på golvet hela dagarna..Sen ska det tillagas lunch, sen kanske det är dags för en välbehövlig dusch, för det har du säkert glömt att göra hela veckan så det är inte konstigt att din man kollar på dig med knepiga ögon när han kommer hem från jobbet och möts av drakula med flottstripor till hår, en stinkande sur slashase till sambo i slitna mjukisar och nått nerspytt linne...Jag säger bara det. Det är fan inte konstigt att männen är otrogna under småbarnsåren. För vem fan har lust att ställa sig o sminka sig på morgonen när du ändå inte ser en människa? Nog för att min man aldrig skulle våga vara det men man hör ju om andra... =)

Nu har jag iaf börjar fräscha till mig och ser ut som den tjej som min man en gång blev kär i så nu är det andra bullar här hemma. Båda barnen till dagis och sen sticker man till jobbet.. Det är sån sjuk skillnad. Jag känner mig friare, gladare och mer attraktiv när jag slipper vara hemma.. Det är fantastiskt!

Fan vad jag är KASS.... Jag köpte ett dyrt gymkort men nyttjar dewt inte längre... Och jag skyller på att jag inte har tid.. ! Jag har ju nästan all tid i världen.. KAN gymma förmiddagarna när Anton är på dagis 3 ggr i veckan för då ligger iaf Leevi däckad i bilstolen men nejdå..då åker man hem och gör nått annat istället. Och på kvällarna finns alltid tid, det märkte vi ju näör jag började träna, Man tränar i skift när alex slutat jobbet. När han kommer hem börjar han med maten och jag sticker och tränar eller tvärtom, Funkade ju kanon.

Jag är ju tillbaka på den kroppen jag hade innan barnen nu men man kan ju alltid finputsa på den och träna är ju bra för både hälsan och psyket så nog skulle man behöva iväg. Jag ljuger om jag säger:

- IDAG ska jag bannemig iväg, Jag lovar!

För det tror jag inte kommer ske, Jag kommer hälsa min fina man välkommen hem från jobbet efter att jag och barnen hämtat honom, sen kommer man hamna i soffan med resten av familjen och busa som vi alltid gör när alla e samlade sen kommer vi fastna där!

Fan vad jag önskar att jag var mer diciplinerad som tex katrin Zytomierska. Alltså.. VIlken kvinna! Stark, stresstålig, driven kvinna. Önskar jag hade lite utav hennes egenskaper. Då hade man ju kunnat åstakomma en hel del.

Föresten så la jag upp en status på Facebook igår där jag manade folk som är eller känner någon funktionsnedsatt person skulle höra av sig till mig. Jag har haft en affärside nu i ett par år, som handlar om att göra snyggare och modernare kläder till just handdikappade, Som många gånger inte kan använda "vanliga" kläder. Utan som behöver specialdesignade med olika sorters öppningar. Det skulle vara skitkul, och på dagens marknad finns det inte stort utbud av just såna kläder. Tänkt hur många barn och undomar som är funktionshindrade som också vill känns sig iaf lite som dom andra barnen och ungdomarna.

Så är du det eller känner du någon som är det så hör gärna av dig! Jag vill veta hur stor efterfrågan det är på det, Är det stor efterfrågan som kommer jag göra slag i saken.

Igår var jag och barnen på Bvc för att väga Leevi, och han vägde nu hela 8010 g. Stor kille men han ligger över på både längd och vikt så ingen fara. Han blev även 4 månader i Lördags, men det firade vi inte.. Kom på det när det var läggdags. 6 månader kan jag tycka är värt att "fira" med någon fin liten leksak kanske.

När vi skulle gå ifrån Bvc så frågade barnmorskan mig om det vat något mer jag undrade, och det är en sak jag hållit inne på allt för länge nu, och det är att jag är så sjukt deprimerad, trött och arg dygnet runt! 4 långa månader har jag hållt tyst om det.

Leevi har haft kolik, men har blivit mycket mycket bättre, men jag blir inte bättre. Jag blir irriterad på allt. Självklart är jag lycklig och stolt över mina barn. Dom är ju helt underbara men det var jobbigare än jag trodde att vara tvåbarnsmamma, speciellt till ett kolikbarn. Anton var en otroligt snäll bebis, som bara sov hela tiden, ch skrek bara om det var nått riktigt fel. Medans Leevi skrikigt för ingenting (magont, Jag vet...) men konstant. Och jag var inte riktigt beredd eller inställd på att det skulle bli så. Och visst har jag en man som ställer upp, men han upplever det inte lika illa som mig antagligen med tanke på att han sticker till jobbet kl. 05.30 och är hemma efter kl. 17. Då är Leevi vaken ca 1 timme sen sover han. Men i natt varje vecka får jag sova ut i lugn och ro, men jag känner att jag hade behövt ännu mera avlastning. Men då bådas våra familjer bor långt bort 65 mil respektive 17 så är det inte så lätt.

Så igår på bvc så tog jag steget att berätta för våran Barnmorska att jag mådde skit och behövde hjälp, då fick jag en remiss till ett par specialister på förlossningsdeprission. Och det känns så skönt och veta att det snart kommer att bli bättre, Att mina barn kommer få en gladare mamma och min sambo en gladare flickvän. För det kan inte vara lätt för någon inblandad att leva tillsammans med en människa som inte mår bra, som bara är ledsen. Blev så ledsen när jag skulle förklara för bm om hur jag mådde, hur börjar man egentligen?

En sak till jag tänkt på som ligger bakom mitt "misslyckande" som jag valt o kalla det är att Leevi aldrig var nöjd med amningen. Det kändes så hemkst att inte kunan ge sitt barn det bästa. Jag ville verkligen amma! Så efter att ja plågat mig själv med att försöka amma i 1 månad så gick jag över till ersättning och han blev så nöjd med det, Inge tjaffs alls om att ta flaskan. Så egentligen kanske det var bra att det blev ersättning?!

Hittade en gammalbild på mina pojkar som är tagen när Leevi var 4 dagar gammal.

Min pappa gick bort för 3 år sen helt oväntat. Och det blir bara svårare och svårare för var dag som går. Den som säger att det blir lättare med tiden ljuger.

Fredagen den 3 Augusti 2007 året jag hade fyllt 18 år så kom mamma och pappa hem till mig och Anton i vår lägenhet, dom hade med sig Kinamat till Lunch, klockan var runt 11-12 tiden och Anton låg och sov middag. Allt var precis som vanligt förutom att pappa tidigare på morgonen då jag var hemma hos dom hade klagat på nackont, men det hade han åtgärdat med lite Värk Gel. När vi hade ätit upp så var pappa så snus sugen och hade glömt dosan hemma så vi viskade hej då till varandra och jag sa att jag kommer över när Anton vaknat och tjatade på Pappa att han skulle sätta på barnsitsen på min nya cykel.

På några minuter var dom hemma igen och pappa satte på den där jäkla sittsen som jag tjatat om och la sig på soffan för o vila middag. Och för första gången så la jag mig också o somnade middag hemma hos mig.

Mamma satt vid datorn och kollade runt lite när hon plötsligt började höra pappa snarka konstigt (han snarkade mycket i vanliga fall) så hon gick ut i vardagsrummet och gick fram till pappa som hon trodde skojjade med henne men när han började bli blå i ansiktet så fattade hon att nått var fel så hon slängde sig på telefonen och ringde 112 som bad henne börja med hjärtmassage. Sagt och gjort så höll mamma på med det i 5 minuter tills ambulanserna kom. Dom skickade 2 för o se vilken som kom fortast fram.

Ambulanspersonalen tog över och höll på i 40 minuter hemma i vardagsrummet och gav massa olika mediciner, bla adrenalin. Men ingenting hände på hjärtmaskinen. Dom tog mamma i en ambulans för att hon skulle slippa se allt och pappa i en annan.

Runt 2 tiden kommer min Kusin och plingar på min dörr och säger att vi måste skynda till sjukhuset för nånting har hänt min pappa, Skyndade o packa saker till Anton som vi skulle behöva och sen ut i bilen, tur att han hade barn i samma ålder så ner med Anton i bilstolen och min kusin körde långt ifrån lagligt in till Akuten.

Väl framme så mötte vi upp min Moster och hennes man. I bilen hade inte riktigt chocken kommit så vi pratade på en massa. men när jag såg min moster bröt jag ihop och fattade att nått riktigt hemskt måste ha hänt. Vi började gå i korridoren till Akutmottagningen och min mosters man fick ett samtal från min bror som berättade att Pappa redan var död. Men just då valde han att inte säga något till mig utan vänta tills vi mötte dom andra.

Någon minut senare kommer min bror emot mig och säger...

- Han är död! Gubben är död!

Jag började rusa bort till traumamottagningen där mamma satt med alla läkarna och ambulanspersonalen och jag skakade som aldrig förr!

För bara några timmar sen så var ju allt normalt?! Vad fan hade hänt??!!

Läkarna hade hållt på med hjärtmassagen och medicinerna i över 1 timme men utan några som helst livstecken. Dom trodde alltså att det var hjärtat som ar felet. När dom hade kopplat bort alla slangar så gjorde dom i ordning ett fint rum med tända ljus som vi fick gå in i och titta på honom. Han var alldeles blå, så hemskt olik sig men med ett leende på läpparna. Han såg så himla fridfull ut. Alla var helt knäckta!

Vi ville veta dödsorsaken med tanke på att det inte verkade vara hjärtat som krånglade så en obduktion gjordes och ett tag senare fick vi svaren och det visade sig vara en subraknoidal blödning. Med andra ord så hade han födits med ett brock på en ådra i hjärnan som sedan inte hade klarat trycket och sprucket. Det innebar en omedelbar död. Vilket känns skönt på sitt sätt så det blev en plågfri död.

Tiden efter var så ofattabar och så hemsk, och jag kommer aldrig komma över det. Jag tänker på det varje eviga dag då jag påminns genom alla korten som finns framme på honom här hemma. Minns bara bra saker men en sak jag haft otroligt svårt att förlåta mig själv för är att vi på morgonen var osams och skrek åt varandra och det hann jag aldrig be om ursäkt för så det jag vill ha fram av detta är egentligen bara en sak..

GÅ ALDRIG IFRÅN VARANDRA SOM OVÄNNER! SOMNA ALDRIG OSAMS!