Okej, någon där uppe är verkligen emot att jag går ut och går. Igår gick jag ut med zeera, och mitt ute i skogen, 3125631735 mil hemifrån så springer det ut en räv rätt över stigen precis framför mig och zeera. Jag var inte världens bästa på att handla snabbt. Jag stog och hoppade upp och ner på stället hur länge som helst och funderade på om det var snabbaste vägen att vända hem eller fortsätta som jag skulle. Jag fortsatte... snabbt. Funderade på om rävar kunde attackera hundar.... det kunde dom. Jag gick ännu snabbare. Jag kom hem levande iallafall, zeera också.
Idag skulle jag gå ut och gå igen, utan zeera för att slippa oroa mig för rävattacker. Så när jag kommit en bit så ska jag gå nerför en lång backe. Längst ner i backen står en bil, med lysen på och allt, helt stilla. Tyckte att det var lite konstigt men jag fortsätter ner. När jag kommer ner ser jag att det är ett äldre par som sitter i bilen. Gubben bakom ratten kollar på mig och pekar på en gräsplätt till höger om mig, jag kollar dit - och fem meter ifrån mig står en feeeeet älg. Jag hoppar högt och långt åt andra hållet. Gubben skrattar och säger att jag inte behöver vara rädd. Jag tyckte inte att det var särskilt roligt alls, men jag skrattade lite ändå och fortsatte motvilligt vidare för att inte verka totalt dum i huvet som springandes vänder uppför backen igen. (Jag bor trots allt på landet, jag borde klara av såna här situationer... pokerface frida, pokerface) Jag fortsatte gå till andra sidan sjön, som planerat. Ville inte vända tillbaka hem men var ju tvungen. Tvungen att gå förbi gräsplätten där älgen stog. Jag ringde Caroline för att slippa genomlida en möjlig älgattack ensam. Mitt i samtalet så började det regna lite, lite blev mer... mer blev mer, och mer blev väldigt mycket, jättemycket mer!
Det var inget stopp på det! Det var helt sjuukt, aldrig varit med om att det regnat så mycket. Så jag börjar asgarva i telefonen, och caroline asgarvar på andra sidan luren. Och där går vi och skrattar. Och regnet verkligen ööööööser ner. Var tvungen att lägga på så att mobilen inte skulle drunkna. Och jag kunde inte sluta skratta - det var så jävla kul och härligt. Gick där för mig själv i ösregn och asgarvade! Jag överdriver varken med ÖSregn eller ASgarv. (hatar ordet "asgarva", låter så fult. Men finns inget annat sätt att beskriva det) Sen började jag tänka på älgen och tänkte att den kunde komma, började såklart skratta ännu mer. Helt för mig själv, i regnet. När jag kommer upp för backen kommer det en bil. Kul syn - Jag, dyngsur i t-shirt. Bilen stannar... det var mamma som hade kommit till min räddning, hehehe. Och där fortsatte vi att skratta i bilen. Och det rann om mig.
Men fysatan vad kul jag hade, minns typ inte när jag skrattade så mycket sist. Och nu blev det här sjukt långt.. jaja, gjort är gjort!

VÅT OCH GLAD!!!!
mohammedi
2011-06-26, 15:07
Blogg: mohammedialdebis.blogg.