Då dar det dags ska snart skicka in anmälan om Snygga bröst en kortfilm som spelades in på Gotland under våren. Ska bli riktigt kul faktiskt och på Borgen dit jag inte hunnit gå ännu så det blir väl en kanon dag. Minns det var kallt som tusan att sitta o vänta men en riktigt rolig upplevelse.  Har själv åkt på en dunder influensa så får käka antibiotika och ta host medicin

Hoppas folket har de bra

 

Eftersom filmen var anpassas till Sverige och Gotländska miljöer gjordes förändringar till filmatiseringen nya karaktär namn var Stefan istället för brad och historiens stad South Jesterday nämns aldrig. Vi gjorde även stort jobb jag Peter Emil och Janne genom att åka ut till platser och leta efter dom perfekta ställena att spela in på. Även la till ett antal platser och mer historia bakom varje karaktär.Ni som läst första delen nu förstår att insperationen är inte tagen utifrån något annat än min fantasi denna historia De Fördömda skrevs när jag endast var 15 år. Jag är stolt att få dela med mig av något till alla fans därute som ville se filmen. Här kommer den spännande fortsättningen.

 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Brad stod bara där med öppen mun, väldigt länge visste han att det skulle hända, ett par mjuka händer lägger sig på Brads axlar.

Vad är det älskling frågar Sofie och tittar fundersamt på Brad, och ser i tidningen.

Är det han Tom Peterson som är död? Frågar Sofie.

Jo tyvärr så är det så säger Brad och ruskar på huvudet, jag hade världens skummaste dröm i går, den handlade om din toalett jag satt och torkade bort blod från fönstret i timmar, helt plötsligt känner jag mig som jag är synsk.

Men det var blod på fönstret i morse mamma blev jätte oroad och tittade in i morse sa Sofie.

Så du menar att jag inte är synsk utan det var en sann dröm? Säger Brad oroad.

Sofie och Cindy är väldigt lika som personer de är väldigt omtänksamma och väldigt försiktiga personer men alla gånger är man nog inte det.

 

Cindy skulle sluta skolan vid klockan tre på eftermiddagen, klockan ringde och Stuart och Richard hennes bästa vänner skulle följa henne till skolskåpet.

Väl där träffade hon en välkänd person, som hon följde med igenom skogen, hon visste att den här personen kunde man lita på, Brad brukade berätta om henne, och hon visade sig vara okej för sin ålder.

Den här dagen skulle hon följa henne in genom skogen, och eftersom att det var höst började det skymma.

När de kom fram till lekparken låg dimman tätt och hon ville sätta sig ner ett tag, antagligen hade det med åldern att göra, hon var inte längre lika frisk i sina ben.

Du får gärna gå i förväg säger hon till Cindy, men snäll som Cindy är så lyssnade hon på henne och började sakta gå igenom skogen.

Cindy brukade inte ofta vara mörkrädd men den här gången var hon det.

Brad och Sofie brukade berätta att det vilade en förbannelse över skogen, eftersom det gamla huset låg där.

 

 

 

 

 

 

När hon närmade sig ån så kändes det som att någon stod och stirrade på henne, och det prasslade i buskarna och pinnar gick i tu.

 

Hon tittad sakta upp mot månen och knäppte sina händer och började prata för sig själv Gud som haver barnen kär se till mig som liten är, vart jag mig i världen vänder står min lycka i guds händer lyckan kommer lyckan går i vår himmel fader vår.

Eftersom att Cindy inte kunde hela hittade hon på något extra.

Cindy kollade runt sig, det var tyst nu så hon fartsatt att gå till ån som leder ut till sjön där dom hittade Alberts kropp, så började hon känna rysningar i kroppen igen det lös i det gamla huset, någon kanske hade köpt det gamla rucklet.

Så Mr Ferguson hade ändå lyckats sälja det gamla huset tänkte hon för sig själv, rädd var hon i alla fall när hon gick där, men det fanns ändå glada tankar att tänka på.

Hon tittar sig bakåt och bländas av en ficklampa, vad gör du här ute mitt i mörkret, vet du inte att det är farligt att gå här i trakten mitt i mörkret?.

Den gamla damen såg väldigt läskig ut i mörkret, Cindy började gråta.

Har du lust att följa med och dricka saft och bulle? Säger tanten, godtrogen som Cindy var följde hon med till tantens hus, huset var som en gammal skräck film ett gammalt trähus uppe på en kulle, man kunde tro att kråkorna hade sitt fritidshus uppe på taket, men dom letade efter något slibbigt att äta.

Tanten öppnade den knakande dörren till huset, inomhus såg huset ut som ett palats nästan, öppenspis och en soffa, Cindy började tänka på vad Brad berättade för Polisen var han vaknade upp efter Alberts försvinnande.

 

Hemma hos Sofie och Brad satt dom oroade att inte Cindy hade kommit hem, det var inte likt Cindy att inte komma hem, så dom bestämde sig för att leta efter Cindy men först ringa Al Thomson och fråga om han kan hjälpa till.

De tog upp luren men ingen svarade hos Al, han kanske är ledig och inte är i tjänst idag så vi drar dit bestämde sig Brad för.

De gick ut över det regn belagda gatan och i mot Al Thomsons hus och ringde på, ingen kom och öppnade.

De kände på dörren men den var öppen, så dom gick in i huset och började ropa Al är du hemma?.

Sofie började ropa Al, Al, Al men inget svar.

Han kanske ligger och sover någonstans, säger Sofie då, som alla visste var Al halv alkoholist och en man som inte har haft en tjej på flera år, så det är inte helt omöjligt att han supit sig redlös och sover under bordet.

Sofie och Brad gick upp för trappan och letade, ingen var där.

När de kommer ner för trappan få de syn på ett välkänt ansikte, den gamla gumman som hjälpte Brad.

Oj hej Brad, skulle bara se om gamle Al är okej, han har supit sig själv under bordet igen, så det är lika bra att ni drar hem så ni inte väcker gamle Al.

Hon traskade över gatan och in igenom skogen, mystiskt att träffa henne här tyckte Brad.

De brydde sig inte om varningen och bestämde sig för att gå in och titta till Al.

De gick in i köket, väl där inne känner man stanken av spya och blod, på golvet ligger Al klädd av sina egna inälvor, i tvingad med en tratt rengörningsmedel och sprit, en grym död, nu visste dom vem dom skulle leta tag på, dom skulle återvända genom den hemsökta skogen i mörkret, återuppleva sina fasor.

De sprang ut på den öppna gatan och in i mot skogen, dom visste att det inte skulle bli lätt att hitta till henne i den mörka skogen, men framför allt jobbigast att återuppleva alla sina gamla minnen.

Brad var den tuffaste av dem, minns hur han sprang igenom skogen, jagad han minns som liten hur han jagats av någonting, mer kommer han inte ihåg.

Han var tvungen att återvända till huset och möta ondskan igen, i en slutgiltig strid.

Dom stod där länge och grundade varandra,

”Jag älskar dig” säger då Brad till Sofie

”Jag älskar dig med” säger då Sofie.

Dom kramar om varandra och kysser varandras läppar sakta, och går sakta in mot skogen.

 

Kapitel 5 Den mörka skogen

 

Att en skog kan vara så mörk och obehaglig kan en människa aldrig förstå, men Brad och Sofie visste mycket väl hur läskig den här skogen kunde vara.

Sofie och Brad kramade om varandras händer när de kom till ån, det var för två somrar sen dom första gången kysstes här.

Att ha såna minnen är viktigt som att veta att den man älskar finns vid ens sida när striden är över.

Nu visste dom också att det började närma sig det gamla huset deras nackhår reste sig när de fick se att det lyste i huset, det var som förra gången när Albert och Brad var här ensamma i mörkret.

Huset var lika kusligt som förra gången jag var här, som vanligt blåste det i träden och löven fläktade med vinden, och lyset från huset lyste upp den geggiga vägen.

En sak som inte stämde var att utanför huset stod en bil, huset var nyrenoverat och det stod en gungställning vid trädet.

De traskade och knackade på, det tog ett tag innan dörren öppnades av en man med ett hagelgevär i sin hand.

Vad vill ni den här tiden på dygnet? Vet ni inte att det är farligt i den här skogen på natten? Han var helt hysterisk den nye som köpt huset, Brad och Sofie berättade vad som hade hänt, att Cindy var försvunnen och att vid Al Thomson hade dom träffat på en gammal gumma som skall bo här i trakten.

Okej! Kom in med er ungar sa han och viftade in dom och kollade en extra gång att ingen förfölj dem.

Ni förstår ungar för ungefär 4 dagar sen försvann något som betydde mycket för mig, min son Oliver, jag har inte vågat att fråga folk här omkring eftersom att jag själv suttit inne, och har haft egna problem i min barndom men jag tror att han är mördad, någon mördade min stackars lilla son, han skulle fylla år igår jag köpte gungställningen åt honom i present, men har inte fått se den han är bara 5 år nu.

Jag jobbade när han försvann jag är millitär, och varit det i snart 30 år, har varit med om mycket hemskt i krig, men det är bara småsaker om man jämför med den här staden säger han.

Har du märkt något konstigt med huset? Avbröt Brad med att fråga.

Mannen svarade jag blev varnad innan jag köpte huset, men jag har inte märkt något som tyder på att det skulle spöka i det här huset, har själv flyttat från ett hemsökt hus, i militären får vi reda på mycket men det tystas ner, därför tyckte jag att det var konstigt när jag kom till eran stad att alla pratade om det, försvinnanden och att människor blir mördade, vi i militären vet att ett spöke är inte svaret på det ni söker.

Vad är svaret då? Frågar Brad.

Mannen svarar snabbt, någon som gillar att skrämma personer, sedan styckar hon personen i småbitar.

Jo det vet vi redan, vi hittade rengörningsmedel och sprit vid Al Thomson, han blev mördad ikväll, bi hoppas att du kan hjälpa oss att hitta den som gjort detta och hitta din son Oliver, vi söker en gammal tant som bor här inne i skogen, rätt kort säger Brad.

Du menar den försvunna tanten, hon som springer omkring i skogen som ingen kan hitta?.

Ja exakt kan du hjälpa oss? Säger Brad med högröst.

Mannen funderar snabbt och säger sedan jag skall hjälpa er att hitta henne, men jag kan säga att hon har någon psykisk sjukom, för ett litet tag sen såg jag henne gå förbi med en liten kort unge på ca 7-8 år.

CINDY ropar Sofie och Brad till samtidigt.

 

 

 

De gick in i en stig precis bredvid min postlåda, och sen vet jag inte, skall bara ta på mig lite kläder sen hjälper jag er leta, det är inte säkert för er att gå själv, jag tror hon mördar folk säger han och tar på sig jackan och skorna, han hämtar sina nycklar och går ut kom nu så letar vi säger han och låser efter Brad och Sofie.

Va bra idag finns det fotspår, lys upp bredvid postlådan, två stycken en var några små på ca 34or.

De gick sakta stigen ner och fotspåren visade vägen hela vägen fram till huset, även om vägen delade sig så gick det lätt att hitta.

När spåren tog slut stod dom på trappuppgången till ett hus som låg högt uppe på en kulle inne i huset lös lamporna den lilla gumman verkade hemma.

 

 

 

 

 

Mannen gick fram till dörren och knackade på, sedan sa han låt mig sköta snacket, han gick fram till dörr öppningen, där stod den gamla tanten som Brad väl kände igen, väl efter Alberts försvinnande och vid Al Thomsons mord, men vad dom inte såg var att hon hade en kniv i handen och högg ner mannen till marken.

Hon höll kniven i handen och torkade sakta av den med fingrarna, det var väldigt lätt att lura er små barn för 2 år sedan, det enda jag behövde göra var att klä ut mig sedan göra allt som stod i den gamla dagboken, liket som hängde i taket var en person jag mördat för flera år sen, men ni såg ju inte ansiktet på människan, ni gör mig så besviken, efter det var det lätt att få lilla Albert på kniven, han var så instabil så jag var bara tvungen att flå honom.

Men du överlevde fallet från trappan så jag var tvungen att ta dig hem hit, innan dess var jag tvungen att flå Albert med köttkniven, han skrek som en gris när jag sprätte upp magen på honom.

Ja just det sen var jag tvungen att mörda den förbaskade Tom Peterson eftersom han sparkade min man för 4 år sedan, min man blev helt knäckt så knäckt att han tog sitt liv.

Och efter det så kunde jag inte stå i mot mina egna skuldkänslor så jag blev tvungen att hämnas på folket i den här skit byn, jag kom dit mitt i natten sedan slängde jag honom på sågklingan så att hans ”bekanta” kunde se honom sönder o samman, jag visste i varenda lilla detalj vad som skulle hända eftersom jag kollat upp dem innan, och vad de brukar göra inne i på sågen under nätterna, inte konstigt att slynan fick missfall efter det jag gjorde mot henne.

Efter det var det Mr Thomson han blev ett lätt byte kom dit när han låg dyngrak som vanligt, om han haft lite vett i huvudet hade den halvalkisen varit ute och jobbat istället, jag band fast honom med ståltråd som skavde mot hans handleder när han rörde sig, sedan hällde jag in hans egen medicin det smakar ungefär samma sak, alla vet ju att han brygger själv och säljer vidare, han fick ju kvävas i sina egna inälvor.

Sedan har vi dom enda som vet vem jag är och vad jag gjort och var jag bor, er.

Hon började springa mot dom, Brad kastar sig in i huset och försöker hitta Cindy där inne, Cindy sitter fastbunden med ståltråd och stora knivsår på armarna, hon ser helt drogad ut.

Brad försöker få upp ståltråden men det hjälper inte, han känner sig maktlös att inte kunna göra något.

Utifrån hörs skrik och Sofie kommer in med kniven i sin hand, den är blodig hon ser själv ut som en mördare.

Dom letade upp en tång att knipsa av ståltråden och ringer sedan polisen, och att dom skulle spåra samtalet.

Just då slås dörren upp det är den gamla kvinnan som kommer in blodig, i hennes hand har hon hittat en yxa och slår den i Brads arm, hela handen kapas av, och blodet bara forsar.

Brad svimmar till på bordet, och den stora hjälten visar sig dagen efter på sjukhuset.

Jag försvarade min familj mina vänner och min nya familj sa Sofie och lutade sig över Brad och kysste hand läppar, och smekte hans hand, och sa sen till honom jag älskar dig det finns ingen som är så modig som du.

Sofie kysste honom igen, och smekte handen igen.

Nu längtar jag vara hem att få ta en varm dusch och bara känna att allt skit äntligen är över säger Brad med ett leende på läpparna.

Jag hoppas verkligen det, för jag orkar inte med ett äventyr till, det ända jag skulle känna för just nu är att hoppa ner i din säng och sedan ”tihi” fnittrar hon och ger han en kyss.

Jo det är väl rätt tillfälle nu säger Brad och fnittrar tillbaka, de omfamnar varandra, som dom riktigt kära gör, sedan avbryter Brad alltihop och säger jag vet vi åker till Bermuda för ett större äventyr.

Nej skulle inte tro det, det är nog för oss båda nu, äventyr har vi fått nog av säger Sofie med en djup suck och kramar om sin pojkvän.

Ja men tänk om allt skulle komma tillbaka säger Brad.

Ja tänk men nu kommer det inte bli så, tanten sitter livstid på psyket och kommer aldrig mer ut säger Sofie.

Nej jag vet men det känns så skönt att veta att nu kan vi leva i lugn och ro utan att känna att vi är ”Fördömda”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 6 en ny början

 

Rättegången mot Christine Southerman hade börjat, vi satt där Sofie och jag och höll varandras händer. Vi hade helt plötsligt blivit så mogna, våran kärlek för varandra hade växt med vinden.

Här med bedöms den åklagade Christine Sutherland skyldig för bord på 23 personer till livstidsfängelse, efter dessa ord visste vi att hennes liv var slut, tankarna hur hon skulle sövas ner och aldrig mer skada en människa var en lättnad för både Brad och Sofie.

När sommaren kom åkte Sofie och Brad ner till sjön och spenderade den med familjerna nere i en liten stuga.

Dom kunde verkligen känna att allt ont var nu slut, och att dom inte behövde känna sig som några fördömda människor som väckt någon till liv.

Kärleken hade äntligen tagit plats i deras hjärtan och dom kunde äntligen tänka på sig själva istället för att tänka att nästa dag kunde allt vara slut. Nu var dom bara tre ensamma ungdomar men som hade räddat staden från en mördare, åren gick och Sofie och Brad flyttade in i lägenhet som låg på västra delen av byn. Det tog inte länge innan dom två hade börjat jobba, och skaffade en liten dotter med namn Madeleine, kärleken för barnet var otroligt stark, Brad jobbade som industri tekniker för en industri i området, dess Sofie jobbade som psykolog för ungdomar som kommit snett livet.

En dag så kom Sofie helt förstörd hem från jobbet, en grabb hade berättat att han hade sett något så var så konstigt han kunde inte förklara känslan, det hade krupit i kroppen när han berättade historien.

 

Han hade sett något nere vid sjön den var inte mänsklig, tyvärr led den här grabben av en psykologisk sjukdom som kallades scitzofreni och kallades senare för ”synsk” av sina vänner. Många saker går att förklara som en psykologisk sjukdom, men den här gången visste Sofie att killen hade haft rätt, och bestämde sig för att gå in i djupare detaljer vad han hade sett den kvällen. Timmarna hade rasslat i väg i snabb fart Sofie trodde att det han såg skulle hända i South Jesterday i framtiden.

Han började prata om en man som luktade väldigt illa, det luktade sprit ”jävla luder kom hit” skrek han till, Sofie började gråta av tanken hon kände helt plötsligt igen händelserna ”kom hit, varför i helvete går du och ser ut som ett luder ta på dig kläder” tankarna förde Sofie tillbaka till 1989 då hennes fader våldtog henne, hon hörde dom grymma rösterna inom sig, ta av dig kläderna låt mig kladda på dina vackra bröst, låt mig sen din vackra ungdomskropp, Sofie var då 13 år, hon kände hur han trängde in i henne med en tung kraft, hur det gjorde ont i varenda muskel av hennes kropp.

Tårarna rann ner från hennes kind när han sakta rörde henne över hela hennes kropp.

Tankarna fick henne att äcklas så mycket att den kvällen gick hon in i duschen och tvättade sig men all tvål som fanns att få tag i, hennes egen pappa hade våldtagit henne både psykiskt och fysiskt aldrig skulle hon kunna förlåta honom för dessa händelser.

 

 

 

Sofie satte sig sakta ner i stolen och kände kräkningarna nästan sitta i halsen på henne, dagarna efter kände hon sig som ett luder, hon hade legat med sin egen far så kände hon.

Men tanken kunde aldrig finnas där att hon frivilligt hade velat göra det, tankarna sedan i rättegången mot honom var mer skrämmande att veta att hans äckliga ögon satt och stirrade på hennes trosor under kjolen gjorde henne mer äcklad.

En sån människa borde ha fått ett längre straff, Patrick Stewart var annars en underbar grabb att jobba med, han hade ett hjärta som var mjukt men han hade sina stunder då han var riktigt dålig.

Den här kvällen var en av dessa, att alltid få komma ihåg alla dessa händelser var det jobbigaste.

Sofie avslutade samtalet och Patrick fick gå tillbaka till sitt rum där han satte sig ner och läste en bok.

Intiligensen fanns där under skallbenet på Patrick det visste Sofie.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Begravnings entreprenör Christoffer Hall höll på att begrava kroppen av Christina Sutherlands i en kista och pumpa ur den sista vätskan ur kroppen. Den här natten var kylig i luften och utanför satt en uggla och sjöng en nattvisa. Alltid var det här jobbet så förbannat vidrigt, alltid ha dessa stirrande ögon på en ibland kunde den döda kroppen slänga med armarna och benen en sista gång.

Men den här natten skulle ha komma ihåg allt var så förbaskat kallt inne i rummet, och kroppen av Christina låg där och stirrade med sina korpögon, ”sluta stirra säger han förargat”.

Han smäller till sig själv på kinden för att det han ser såg förskräckligt dumt ut, han var så trött på sitt jobb, se alla dessa döda kroppar varje dag.

Men den här kroppen såg relativt fräsch ut, och inga spasmer hade den visat ännu, bara dom vidriga ögonen som stirrade på honom.

”Sluta stirra på mig för helvete” sa han högt, när den sista droppen vatten rann ur kroppen började blodet rinna, han såg det med egna ögon det var blod som rann istället för vatten.

Han kunde inte ha gjort en sån missbedömning att han pumpat ut blodet istället för vattnet.

Han flyttade hinken fort, blodet rann och flödade ner för pump slangen, när han sakta skulle greppa tag i slangen kändes det som att någon var inne i rummet, det var en kall känsla som skrämde honom.

 

Hans nackhår reste sig och han stängde av pumpen, den isande vinden kom närmre och närmre honom.

Det sista han fick syn på var hur en av hans sprutor slås in med en enorm kraft in i hans nervsystem i huvudet, och han sätter sig sakta ner på marken på knäna, han kände sig maktlös när han slängdes upp på en bänk.

Varenda nerv i kroppen svarade inte på hans rörelser, armarna kunde inte röra sig och inte benen.

Han såg hur en kniv kom seglande mot honom, ingen höll den, han skrek och skrek men ingen kunde höra honom, kniven lekte sakta i hans kött på armarna han skrek när blodet rann ner från bänken.

Tortyren fortsatt när han fick syn på att kroppen bredvid honom sakta började skaka på sina händer och reste sig upp sittande på arbetsbänken.

Den sista skräckens timmar hade slagit, han låg där fastspänd med en ilsken vålnad framför sig, vålnaden greppade en hammare och drämde och drämde tio gånger i skallen på Chrisoffer, hjärnan rann ut på bänken, och timmarna vara slagna för midnatt.

 

Stu Barnes var ute samma natt och jagade i när området efter hjort, han häpnade av det han fick syn på, en vålnad bärande och ätande på en kropp utanför bårhuset, vålnaden satt och knaprade på en lever från Christoffers kropp, han sprang skrämd iväg från platsen och in mot den djupa skogen.

Efter ett tag kände han inte igen sig i skogen, han hade tappat bort sig totalt.

Inte långt innan känner han ett kraftigt grepp taget runt hans nacke, den bryts av som en kvist med stark styrka.

Brad och Sofie var samma natt ute och gick tillsammans, Madeleine låg och sov gott hemma i sängen.

För första gången i deras liv hade dom känt att ingenting skulle hända, dom kände sig inte oroade över händelserna som hade hänt där innan, huset var i alla fall ännu obebott men det skrämde dem aldrig när dom gick förbi, dom visste att händelserna på platsen var i scen satt av Christine Sutherland.

Så nu kunde man gå förbi huset utan att oroa sig, bara en lättnad och en pust kunde komma ut ur deras hjärtan.

Samma natt kom dom hem till sängen dom stod där framför varandra dom höll sina händer framför varandra, och började sakta kyssa varandra, Brad smekte Sofies bröst och la henne ner på sängen.

Dom låg där länge i den vackra stunden, till gryningens solsken formade ett mönster i deras säng.

Svetten rann från Brads rygg samtidigt som han trängde in i henne en sista gång.

Dom omslöt varandras läppar, båda skulle den här dagen vara lediga från jobbet. Morgonen började med att Madeleine kommer in i rummet och skriker ”pappa” högt.

Brad kramar om sin dotter och släpper inte taget om henne. Det var en lycka som spred sig i rummet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 7 Mardrömmen

 

Mardrömmen, började på morgonen ännu ett nytt försvinnande i South Jesterday.

Var Brad och Sofie tillbaka där dom startade eller var det bara en händelse som ville skrämma dem.

Nu var mardrömmen här igen, nu kunde inte Madeleine vara säker längre.

Hon satt där vid mat bordet och åt av sina flingor, hon påminde så mycket om sin mamma tyckte Brad.

Sofie kom in i rummet med morgon rocken och gjorde ordning lite stekta ägg till frukusten.

Hon var ännu Brads stora filmstjärna som slängde med håret så vackert.

Det tog inte lång tid innan telefonen ringde skallarande i Brads huvud, det var ett namn som skrämde honom, sista gången han pratade med henne så var det när dom var 16 år, det var Christine hon vara väldigt upprörd, jag kommer över i kväll sa hon och la på luren.

 

Christine hade flyttat till grannstaden Victoria som var inte så olik South Jesterday, den enda skillnaden var att det var bättre plugg möjligheter i Victoria, och bättre bussförbindelser.

Den här dagen kände hon sig så oroad efter allt hon hade hört i tidningar och på tv från grannstaden.

Så hon gick in i duschen och tvättade av sig, innan hon skulle möta på sina gamla vänner i South Jesterday det kändes delvis underbart att få komma tillbaka till staden vid havet.

Känna de friska vindarna av tång komma fläktande mot hennes ansikte, första gången hon flyttade från South Jesterday till en större stad kändes det som avgaserna skulle ta livet av henne.

Men vane tanken att komma ifrån den där mardröms staden kändes väl som en lättnad när hon var en

Av dessa fördömda.

Hon kommer ännu ihåg den första dagen hon gick in i huset, och såg pojken på korten.

Korten som senare brann upp, som hon tyckte var väldigt konstigt därför ville hon inte bo kvar i staden hon visste att något skumt var på gång.

Men nu hade hon bestämt sig för att återvända till helvetet till staden South Jesterday, hon tog på sig ytterkläderna för att sätta sig i bilen och köra iväg, hon åkte på Road 89 över dessa ödsliga tomma landskap det skulle bli 3 mils bilfärd.

När hon kom fram till Heaven Cliffs utanför South Jesterday fick hon en känsla av att inte längre vara ensam i bilen, hon kollade bakom sig och ser ett väl känt ansikte ”har du återvänt sa hon” hon körde av vägen och ut över kanten och fastnade mellan två stenar, Livet var den här gången kört för Christine och ingen visste vem som var på tur, dom var fördömda.

 

Brad började oroa sig för Christine att hon inte hade visat sig, så han bestämde sig för att åka ut med bilen att kolla var hon hade försvunnit när han kommer fram till South Central Hospital blir han chockad, på vänstra sidan av vägen går Albert helt levande.

Brad hoppar ur bilen och springer fram till Albert ”Albert Albert ”

Albert stannar upp på trutaren och stirrar på Brad, ”Brad jag fick en uppgift” säger Albert.

”vaddå för uppgift? Du är väl levande” säger Brad.

”Nej Brad jag är inte levande jag är en vålnad, jag har fått en uppgift och jag måste avsluta den.”

Brad förstod ingenting och kom på att han var tvungen att hitta Christine ”adjö då Albert vi syns väl”

Säger Brad och sätter sig i bilen ”Ja vi syns det gör vi alltid” säger Albert.

Brad körde fram på Road 89 mot Victoria, när han kommer fram till Heaven Cliffs ser han med förskräckt min delarna av Christines bil liggande fastklämd mellan två stora stenar.

Brad springer fram till bilen, inuti sitter en livlös kropp av Christine halva kroppen hade mosats av

Fronten av bilen som hade tryckts in i bilen, Brad satte sig ner och grät ”varför?”, på marken framför honom ligger ett medelande av Christines blod ”jag har återvänt och du tänkte fel”

 

 

Brad sätter sig snabbt i bilen och åker hemåt, han förstod meddelandet det var riktat mot Sofie och Madeleine.

Han gasade så hårt han kunde med sin Volvo S40 och åkte hemåt mot huset.

Han sprang in mot huset, när han ser att dörren är öppen på vid gavel Brad blev skrämd, och sprang in i huset.

”nu var nog dessa timmar slagna” tänkte Brad inom sig. Han öppnade dörren till sängkammaren sakta väl när han öppnat den ser han med skärmande blick hur Madeleine och Sofie ligger i sängen, upp skärda hela det vita lakanet var blodigt av deras blod, på väggarna var rivmärken från Sofies naglar.

 

 

 

 

 

 

Brad sprang fram till kropparna och grät, det fick inte vara sant hans älskade ädelstenar hade tagits ifrån honom allt han hade kämpat för hans kärlek, hade nu försvunnit.

Hans alla känslor skrek inom honom han ville få ut alla dessa tårar som samlades, han ville bara skrika ut sin ilska, men det fanns bättre sätt att hämnas det var att avsluta detta.

Han tog tag i kropparna och tog spaden och grävde två gravar på tomten, vid Sofies vackraste rosor som hade den här sommaren slagit ut så vackert som henne.

Tårarna rann från Brad kinder när han sakta var tvungen att linda in hans största kärlek Sofie, han mindes alla dessa vackra stunder från barndomen när kroppen dunsade ner i jorden.

Han mindes hur han och Sofie stod där vid ån och kysste varandra och fåglarna sjöng omkring dem, hur hennes vackra ögon bara kunde blomma så vackert som bara hennes ögon kunde.

Han såg sen hans dotter Madeleine också ligga där han greppade tag i hennes livlösa lilla kropp och sänkte den sakta ner i den lilla graven, hans tårar flödade ner från hans kinder.

Han ville bara leva hela sitt underbara liv med dessa människor, han som trodde allt lidande för en gångskull hade tagit slut.

Nu stod han där och grundade det han inte ville, han hade misslyckats att skydda sin familj.

Han hade misslyckats att förstå medelanden, han visste nu vem som var mördaren han visste att Albert var personen som hade återvänt för att ta slut på våra lidanden.

Nu var han ensam kvar bland hopen av människor South Jesterday var dömt, och ner släckt.

När han grundade medeldandet på köksbordet ”möt mig nere vid stugorna och förlåt jag var tvungen”.

Han greppade tag i bilnycklarna och låste till ytterdörren den här natten skulle bli den längsta i mitt liv.

Han körde på dom mörka vägarna i South Jesterday en stad som var dömd, på gatorna låg döda kroppar av människor han var den enda levande i staden. Inte heller vid sjukhuset syntes en människa till, han hoppades att någon kunde hjälpa honom, men han var ensam att slåss mot denna vålnad som hade hemsökt staden.

Det var som att han levde just nu i hans största mardröm först att Sofie och Madeleine var död, sen Christine sen att hela staden var ner släckt han körde in på grusvägen in mot den öde stugbyn.

Granarna ven med luften, och fåglarna var tystare han gick sakta runt och tittade sig runt för att se något lampan skakade sig fram i mörkret.

Granarna skrämde honom, han bestämde sig att gå ut på bryggan och sätta sig där och bara kolla in det mörka vattnet, när han kommit ut på bryggan ser han ut mot stjärnorna på himlen, i Miami är det säkerligen ljust just nu, det är bara vi i South Jesterday som ligger i mörker.

Han vänder sig om och ser det väl bekanta ansiktet, det var Albert som stod där och flinade åt honom, hans ögon var brinnande som en eld, han gick sakta fram mot honom, med en kniv i handen.

”Du Brad du är den sista nu, du är den enda levande efter den kvällen och nu ligger South Jesterday i mörker tackvare oss” säger Albert.

Brad sprang fram mot Albert för att klippa till honom, men det slutade med att hans kniv gick in i Brads hjärta.

Han la sig ner på bryggan med armen liggande ner mot vattnet, det droppade några gånger ner i havet.

Brads liv var nu inte längre någon känsla bara smärta av hat och av hämnd.

 

South Jesterday finns nu inte längre på våran karta men någon gång kanske det byggs åter upp igen.

Invånarna i staden har blivit förvandlade till något som vi inte kan förklara.

Dom letar efter sina byten i skogarna och äter deras kött för att överleva, men väl när en människa kommer till staden så blir det en fest måltid.

Vi hoppas på att staden aldrig får se ljuset mer.

 

 

 

 

En historia av Anders Ekedahl

 

 

När drömmarna förde mig dit.

Det öde huset som fick min kropp att rysa.

Våra kroppar kunde inte längre räddas, från våra öden.

Det ända som kunde rädda oss nu var kärleken.

 

När vi öppnade portarna till helvetet.

Ett liv utan sömn och drömmar.

Drömmar som

Förde oss till våra sista andetag

 

Brad Johnson 1997

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1992 PROLOG

Allt började en sommardag i South Jesterday, solen sken utanför fönstret när Brad vaknade. Allt kändes som en helt vanlig dag i hans liv, idag var det skola det betydde att det var tråkiga matte lektioner, det enda som var positivt var att gänget skulle samlas åter igen, det har varit en lång sommar utan att träffa vännerna.

Bara bada nere vid sjön kan ibland kännas lite tråkigt. Brad tog på sig kläderna och gick ner för trappan

Morgonen var helt underbar den här dagen och det rostade brödet knaprade i Brads tänder.

I tidningen såg han att en familj har äntligen flyttat in i det gamla huset i skogen, trevligt sa han och slog ihop tidningen, äntligen kanske någon renoverade huset.

Den här dagen skulle Sofie och Brad gå till parken för att plocka blommor, Albert ringde på morgonen och förklarade att han var sjuk, men Brad genomskådade honom lätt.

Den här sommaren skulle vi alltid tänka på i våra liv, den skulle förändra alla våra liv.

Gänget var samlat, Brad Sofie, Christine, Tom och Albert, den här kvällen skulle dom ner till sjön och bada.

Mörkret brukar oftast komma snabbt i South Jesterday, och timmarna gick oftast för fort för att räkna.

Dom gick ner till sjön och doppade sig, det var ruggigt kallt den här kvällen, dimman låg tätt bland träden.

Så dom bestämde sig för att återvända till båtarna som låg ner på stranden.

Dom satt sig ner där och lät blickarna se ut mot det öppna havet.

”Tänk att få uppleva allt, få flyga bort ut över det öppna havet och uppleva världen” säger då Albert.

”Jo det vore en underbar känsla att bara flyga där, undrar hur det ser ut i resten av världen” sa då Brad.

”hihi” skrattade Christine och Sofie när vi sakta böt om våra kläder.

Albert tittar sakta en sista gång ut över bryggan för att få en sista blick för att se det öppna vackra havet.

”Ser ni det där?” säger då Albert

”Ja det är någon som går på bryggan och bär på något” säger då Brad.

Det var skrämmande att se hur det var någon som stapplade sig fram på den gamla bryggan, bärande på en svart plastsäck, dimman låg nu över bryggan och det var omöjligt att se vem personen egentligen var. Dom kröp ner under båten för att sakta kunna få se en klarare bild av vem det var, men troligtvis skulle dom aldrig få se ansiktet.

”Vem är den där människan?” säger då Brad.

”Vet inte kanske är någon som skall ut med båten imorgon, som bara förbereder sig” säger då Albert.

”Jo föresten skall ni med till det gamla huset i morgon?” frågar då Brad

”Klart vi skall det säger då Albert, vet ni inte att det är hemsökt?” säger då Albert.

”Men då ses vi imorgon då i skolan” säger då Brad och börjar traska hemåt.

”Vänta på oss” skriker då Sofie till.

Brad väntade och de började traska sakta hemåt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Mörkret började sakta falla i South Jesterday, och gatulamporna visade vägen genom den mörka parken som dom gick igenom. Sofie och Brad stannade till ena vägen gick mot det öde huset och den andra hemåt. Dom började sakta gå hemåt när dom stannade vid bron vid ån, Brad smekte sakta Sofies kind. Hon var så vacker när hon stod där och log mot honom. Han smekte kinden och böjde sig sakta framåt och Sofie böjde sig framåt och dom började kyssas, inga tungkyssar utan vanliga på munnen.

Tankarna förde dom mellan stjärnor och mörker, det var en underbar känsla att stå där i parken och kyssas Brad var så otroligt kär i Sofie. Hon var det underbara med hans liv just nu. Dom fattade sedan sina händer och gick sakta genom lekparken och ut på Broad Street, och hem mot Sofie.

Dom stoppade utanför huset och gav varandra en puss, Sofie fnissade till lite.

”Tack för idag” sa Sofie och kramade om Brad

”Tack ses imorgon” Sa Brad och började gå sakta hemåt på Horway Street.

 

Sängen hade aldrig varit så behövlig som när Brad kom hem den kvällen. Han låg där och tänkte på sin kära Sofie, tankarna blandades med morgondagen då dom skulle besöka det hemsökta huset i skogen.

Men skolan imorgon kändes inte som en lättnad men skulle vara roligt att ha matte för då kunde Brad sitta och se på Sofie när hon slängde håret som en vacker fotomodell, ”Skall verkligen bli underbart att ha matte imorgon” log Brad och somnade.

Nästa morgon vaknade han, gick ner för trappan och tog sig sin morgonfrukust piggare än vanligt.

Det var som en underbar känsla som for igenom hela hans kropp han var så glad att ha matte idag.

Som vanligt slog han upp tidningen på morgonen där det stod återigen att det gamla huset var till salu.

Det gamla paret som hade köpt huset hade klagat på konstiga läten om natten, blodfläckar som kunde ligga på golvet på morgonen när man vaknade.

På nästa sida stod det om en man som hade försvunnit, han var 56 år gammal troliga anledningen var att han gått vilse i skogen, ”låter som en konstig anledning” tyckte Brad och stängde Tidningen.

 

Han tog på sig kläderna och gick sakta ner mot skolan och dagens första underbara lektion i matte.

Han tog sina matte böcker ifrån skåpet och gick som vanligt in för att plugga, den här dagen var annorlunda

Idag skulle Brad få en ny person i sin klass han hette Charles och var ny inflyttad från England.

”Klassen idag har ni fått en ny elev i er klass det här är Charles han är ny inflyttad från Brighton i England.

”Brad, han kanske vet hur det är på andra sidan världen” fnissade Albert

Brad log mot Albert, och började kolla mot Sofie som satt rak i ryggen och kollade på den nya eleven.

När skolan var slut samlades hela gänget för att gå till huset. Det skulle bli en jätte rolig känsla att stiga in i ett hus som är hemsökt tyckte hela gänget, dom kände sig lite som gänget i Mystory gang .

Dom la in sina böcker i skolskåpet och gick sin promenad ner på Fifth Street och sedan ner mot Broad Street och sen igenom lekparken.

”det här känns så spännande” sa Albert

”Ja det här känns verkligen speciellt” sa Brad

 

Tjejerna gick bakom med och kollade killarnas rumpor och fnissade, men innerst inne så skrämde det nog tjejerna att gå till ett äkta spökhus, det enda som var glädjande var att det var fyra på eftermiddagen och inte på natten då alla spöken lever. I South Jesterday så blir det mörkt fort, oftast innan sex på kvällen kan det börja skymma på himlen. Dom gick med sakta steg genom skogen och pratade försiktigt med varandra, från allt mellan himmel och jord.

Tom var killen som var mest tyst och blyg, han sa inte många ord den här kvällen vi räknade dem till hela 2 stycken. Hej och Vad är det där för blomma. Men Tom var en väldigt bra vän, man kunde alltid prata med honom om man hade problem med kärleken eller liknande, han höll alltid tyst.

Tyvärr har han inte ofta tur själv med kärleken, men Tom är Tom annars hade inte hans liv varit så märkvärdigt.

Vi gick nu på grusvägen in mot huset det började redan skymma, och huset var verkligen mer skrämmande än huset i vilken skrämmande film som helst. Vi kramade varandras händer innan vi gick upp för den sönder ätna trappan till dörren, altanen var maskäten till grunden.

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 1 Huset

Albert och jag öppnade den knakande dörren till huset. Huset hade varit obebott i flera år, och var från 1600 talet. Tom Kollade på klockan den skulle just slå tolv. Sedan kollade han på Christine och log, hon stod med händerna i kors och kollade på oss När vi sakta öppnade dörren till huset. Spindelnäten växte som buskar i ingången. Vi stod där länge på altanen och tänkte, skall vi verkligen gå in.

Här hittar vi inte ett skit skall vi gå in eller?. Sa då Albert.

Albert tänker för sig själv: Inget att vara rädd för i alla fall. tänkte han tyst för sig själv.

Han slog på ficklampan den lyste inte upp hela rummet men ganska mycket ändå.

Det låg en skum stank i luften och fönstrena var sönder krossade.

Inte nog med det var det som att komma in i ett spindelbo.

Just då skriker Christine till och fixar så våra nackhår reser sig på alla inne i huset.

Christine gråter och säger att det var någon utanför huset, någon med mycket gamla kläder.

Vi kollade på varandra, ingen av oss trodde på Christine eftersom hon var lite paranoid.

Albert själv ville leka lite tuff, jag är inte rädd för något sa han och gick först upp för trappan.

Vi alla var nog lite väl rädda vad som kunde gömma sig däruppe.

Trappan knakade efter varje steg vi tog upp för den.

Jag kollar sovrummet sade Albert, och går mot dörren.

Ett ljust sken lös från dörren, när Albert öppnar dörren trodde vi alla att vi skulle få hjärtklappningar.

I sängen ligger en mycket gammal man, han reser sig och ögonen visar ondskan själv, ett par knallröda

Ögon med en svart pupill, han skriker till och vi alla springer nerför trappan.

Christine säger då: Tror ni mig nu?.

Albert: Ja med ännu en suck, men vi måste ändå upp för trappan igen, det kan finnas ett bibliotek precis bredvid sovrummet.

Vi gick sakta med smygande steg upp för trappan, vi blir överraskad då att se att det inte lyser i sovrummet längre.

Vi går sakta fram till dörren till biblioteket, och öppnar den väl inne där så lyser solens alla strålar in.

Det var ett mycket fint bibliotek, den enda nackdelen var att brädorna var fuktiga och skadade tackvare att det regnat in genom taket.

Vi gick fram till bokhyllan och hittade en bok om spöken och poltergiest, den lade vi undan, för det hade vi fått nog av.

Under den låg ett fotoalbum, vi tog upp det i famnen och kollade, vi hittade en bild som fick oss att tappa albumet.

En svart vit bild från 1890 talet.

Det var en familj med två barn, Christine fotograferade runt i biblioteket.

Plötsligt hör vi snyftningar bakom oss, Albert vänder sig om och får syn på ett mycket smalt barn, revbenen

stod bara ut från kroppen.

Albert: Ser ni stammar han till.

Se vaddå? säger vi med en konstig blick.

Jag visste att Albert var synsk, att han kunde se saker som inte vi kunde se.

Så vi bestämde oss för att gå hemåt, för det kunde ha tagit Albert mycket hårt.

Vi gick ner för trappan den knakade ännu mer nu.

När vi kommer ner för trappan ser vi något som vi inte såg förut, en nedgång.

Vi skakade i våra kroppar, men tog oss samman, och gick ner för trappan.

När vi kommer ner är der en potatiskällare, det växte gröna slingrande växter på väggarna.

Då fick vi höra något som fick våra kroppar att rysa till i hela kroppen det knakade i trappen över oss.

Christine och Sofie hade redan börjat springa mot ett öppet fönster.

Jag och Albert stod där förstenade av fasa, när han stod där framför oss med sina röda ögon av ilska.

När han var några meter framför oss började vi springa mot räddningen.

Vi kastade oss ut genom fönstret, och sprang hemåt i regnet.

Jag och Albert sade inte mycket till varandra under vägen hem på den grusiga vägen.

Vi kastade våra blickar upp mot vindsfönstret där stod han och tittade på varenda steg vi tog.

Det blir vårt sista minne den natten.

Vi rös till men kände ändå en lättnad att snart vara hemma.

Vi samlade oss alla hemma hos Christine, hon höll på att framkalla bilderna från biblioteket.

Vi andra satt och snackade om vi skulle få reda på vad som hänt i huset.

 

 

 

 

Christine ropar då på oss: kolla på den här bilden, vi rusar fram till henne.

Hon står och pekar på ett hörn från biblioteket.

Väl när vi kommer fram ser vi det, vi var inte ensamma i biblioteket.

Vi måste få reda på vad som har hänt i huset säger jag med en skarp röst.

Christine reser sig då och säger, ledsen grabbar men ni får gå utan mig, vi kunde ha dött ikväll.

Dagen efter i skolan kunde vi inte koncentrera oss på skolan, vi tänkte bara på huset.

Jag kollade mot Sofie som var böjd över matteboken.

Ibland svängde hon håret som i en Hollywood rulle, hennes mamma var en väldigt pryd person, ville alltid sin döttrars bästa.

Albert bredvid mig försökte skriva i sitt mattehäfte men var väldigt darrhänt, han verkade skrämd.

Brad: hur är det?.

Albert: Jag tror jag håller på att bli knäpp, när jag igår fick den otäcka känslan av att vara i aktagen.

Efter det ringde telefonen och jag gick det för att svara, det var helt tyst i telefonen, och efter ett tag några flåsningar, jag blev naturligtvis rädd, jag vågade inte berätta för mina föräldrar, för de vet redan att jag är knäpp.

Brad: tror du att det är han?.

Albert; Nej absolut inte jag tror jag börjar bli knäpp,

Brad: Det har hänt en massa de senaste dagarna som man inte kan förklara, eller hur? En människa kan inte leva så gammal.

Albert nickade och lade sig ner i matteboken igen.

Sofie: Killar, vi måste snacka efter skolan, jag tror jag har lösningen vad som hänt i huset, och lägger undan pennan, vi möts hemma hos mig klockan åtta eller?.

Albert skakade på huvudet, han trodde man inte kunde få reda på sanningen vad som hade hänt i huset.

Klockan ringde och vi slöt för dagen, vi gick till skolskåpet och la in matteböckerna i skåpet.

Vi gick ner för trappan ut på skolgården då kommer Sofie och Christine gående i mot oss.

Sofie kollade på mig väldigt mycket, som om hon vore förtjust i mig.

Brad: Skulle du vilja bli tillsammans med mig?.

Sofie: Klart jag vill sa hon och gav en puss på kinden och gick ner mot stan.

Själv gick Brad hem för att byta kläder och lämna sin ryggsäck, och glömde mötet hos Sofie.

Brad slängde i sig maten och klockan började närma sig 21:00 på kvällen, och Brad tog sig en dusch.

Och lindade en handduk om sig och gick upp på rummet för att sova.

Det läskiga var väl när jag skulle lägga mig var sängen bäddad som om någon låg där, månen formade ett ansikte på kudden.

I hörnet av rummet var knappen till lampan, Brad var tvungen att springa dit.

Väl när lampan var tänd var det med lättnad han såg att ingen låg där.

Brad suckade ut och gick fram till sängen och tände sänglampan, och sen tillbaka för att släcka taklampan.

Sen gick han tillbaka och la sig i den mjuka sängen, väl när han låg där lät det som krafsande utanför fönstret, han blev rädd och drog täcket över huvudet.

Det blev helt plötsligt kallt i rummet, som om fönstret hade öppnats, han kände sakta hur täcket drogs ner mot fötterna, han drog tillbaka det, då plötsligt dras täcket ordentligt upp och Brad skriker till där står han med ett leende och kollar på honom.

Brad skriker till och vaknar, han hade drömt.

Inget skulle stoppa honom från att få reda på sanningen så han bestämde sig för att gå till huset.

Föräldrarna sov så han hafsade sina saker och gick ner för trappan och klädde på sig och gick ut.

Löven prasslade, och det blåste orkan utanför huset.

Brad lade undan cykeln i diket och kollade upp mot vinden.

Det skulle han inte ha gjort, där stod han och kollade varenda rörelse Brad gjorde.

Men det skrämde inte Brad den här gången.

Han tog sina tunga steg fram till ytterdörren och upp för trappan till huset.

Det var väldigt öde eftersom ingen hade bott där på flera år, men han kände inte dem som bott där innan.

Det var nått äldre par, som flyttade tackvare mannen misshandlade kvinnan, och sen hängde sig i cellen.

Albert höll på att göra i ordning sin berömda skinksmörgås, han satte på nyheterna när Fru Johnson knackar på dörren.

Fru Johnson som egentligen är en väldigt lugn person var den här dagen väldigt hysterisk.

Hon berättar att Tom hade blivit mördad, Albert stod paralicerad och förstod inte vad som hade hänt, sen sa han va? Är det sant?..

Johnson: Tyvärr så är det sant, han hittades i en container på horwaystreet.

Albert: Men Horway Street är inte så lång härifrån.

 

 

 

 

 

 

Johnson: Nej därför bestämde jag mig att gå över hit och varna dig, så du låser dörrarna.

Johnson: adjö då Albert med tårar i ögonen.

Miss Johnson är Toms mamma, så det var förstårligt varför hon tog det som hon gjorde.

Albert som den här gången inte var kaxig och spydig gick och låste dörren direkt.

Mackan hade blivit kall, och mjölken smakade konstigt.

När Albert sen kollar i den så är den röd.

Albert skriker till blod, och springer med mjölken till handsfatet.

Toms öga låg och stirrade upp på honom, en blick som stirrade på något hemskt innan han mördades på Horwaystreet.

Albert tappade matlusten och gick till toaletten för att borsta tänderna.

Han tvättade händerna som var fyllda av blod, efter han slängt ögat i papperskorgen, då fick han en otrevlig känsla av att vara iakttagen , han kollade spegeln men ingenting var där, han gick och hämtade tandborsten och tittade tillbaka i spegeln, en kall kår fick hans hår att resa sig på fönstret stod nu är det 4 kvar, han räknar ja, Sofie och Brad och Christine.

Albert kramade om disktrasan och skrubbade sakta bort blodet som stod på fönstret, han tänkte på Tom, hur skrämmande det måste ha varit för honom att möta ondskans blickar sista gången han såg ljuset av våran värld.

Hans tankar for från lyckliga minnen till tråkiga, han kunde inte tänka sig att någon ville skada lilla Tom.

 

Det vackraste minne han kommer ha kvar av Tom var en sommar när dom paddlade ut vid havet och satt där till midnatt och pratade om hur underbart det hade varit att flyga iväg till Paris någon helg och se Eifel tornet det hade varit en underbar känsla bara stå där uppe och skrika högt i vinden, det är nog det finaste minne Tom har med sig nu när han lämnar oss.

Att Tom var knappt inblandad i det som hade hänt, han var inte förtjänt att dö.

Samma kväll kom Alberts föräldrar hem, då berättade han vad som hänt med Tom, Alberts bästa vän hade

Blivit mördad, om man inte räknade med Brad som också var en mycket bra vän., Alberts föräldrar blev mycket oroade naturligtvis för sin enda son som nu var ensam hemma.

Men Alberts tankar for till Sofie som redan hade haft en tuff uppväxt, genom att bli våldtagen och nu detta, det kändes svårt att lämna allt detta bakom sig, Lämna tankarna att det kan vara någon annans tur att bli styckad.

 

Albert kände en lättnad att känna att hans föräldrar fanns vid hans sida. Att han äntligen hade dom hemma i huset dom sista dagarna hade känts som att han skulle dö vilken sekund som helst.

Nu fördes hans tankar istället till Brad som var den modigaste i gänget, han skulle säkert till huset i kväll tänkte Albert.

Han tog sin smörgås och gick upp för trappan till rummet och satte sig ner och såg på tv en stund.

Han såg på kvinnofängelset, en av de mest sämsta serier som någonsin har gjorts tyckte Albert och stängde av och la sig på kudden och såg upp mot stjärnorna på himlen.

Han som inte hade fått uppleva världens underbara känslor ännu, han ville inte dö så här tidigt innan han sett Eifel tornet, det hade varit en underbar känsla.

 

Christine satt hemma i soffan och såg på kvinnofängelset det var hennes favoritprogram, hon satt och åt sina snacks och kramade om nallen i varenda scen som kändes som juten.

Ibland kändes det som att tårarna skulle rinna ner för hennes kinder, hon kände sig så otroligt ensam ibland.

Hon ville också känna en sån här underbar kärleks känsla precis som i filmerna, bara lägga sig ner i sängen med någon gullig kille som hon kunde leva sitt liv med. Ibland tänkte hon på Albert som den prisen som skulle väcka hennes känslor, men sen kom hon på att Albert var den person som var mest blyg och det skulle aldrig funka mellan dem, sen fanns det ju andra som kunde vara tänkbara kandidater.

Hon kramade om kudden innan hennes ögon slocknade till tvns flimmer.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 2 – Husets hemlighet

Brad steg in i huset, det var nyrenoverat, med tapeter säkert från mer än 100 år sen.

Framför eldstaden satt två barn och lekte med sina leksaksbilar.

Flammorna brann i eldstaden som Brads hjärta för Sofie.

Han stod länge och kände värmen från eldstaden, men nu var det dags att arbeta tänkte han.

Sovrummet var också helt nyrenoverat, utanför flög fåglarna och sjöng.

Brad gick fram till nattduksbordet och öppnade lådan, en dagbok vara lösningen vad som hade hänt.

Då hör Brad skrik från vinden, han tar sina sakta steg mot vinden och börjar gå upp.

När han kommit upp med huvudet känner han en mycket unken doft som sprider sig i rummet, ifrån taket hänger mamman till barnen med ett rep runt halsen hon hade hängt sig själv, det var onödigt att försöka skära ner henne för hon var redan död.

De vita maskarna hade redan börjat knapra på sin festmåltid på hennes kropp.

Brad klättrade snabbt ner för stegen och gick snabbt ner för trappan.

Nu hade han fått reda på vad som hade hänt i huset.

Han skulle just öppna dörren ut, när den öppnas av ett välbekant ansikte.

Han säger hej till Brad,

Brad blir livrädd och springer ut till cykeln och cyklar snabbt hem mot Sofie, det sista han hör är ett

skrik av sorg.

Han cyklar hem till Sofie, och går sakta upp till henne, Sofie bor i lägenhet med hennes föräldrar.

När han kommer in i Sofies rum ligger hon där stilla, gråter.

När hon får syn på Brad, reser hon sig snabbt och springer fram till honom och säger: Du får lova att aldrig mer lämna mig.

Brad frågar Sofie om hon gråtit, Sofie svarar med en kyss.

Dom lägger sig ner i sängen och famnar runt varandra, det sista dom hör innan dom somnar är en broms som skär igenom deras hjärtan.

Sofie och Brad vaknar nästa morgon och går snabbt för att borsta tänderna.

De hade försovit sig, så de var tvungna att snabba på för att gå till skolan.

Sofie: Har du sovit gott?.

Brad: Har aldrig sovit så gott som igår.

Sofie: Det glädjer mig, med ett leende på läpparna.

Albert hade den här dagen gått tidigare till skolan, ändå hade han varit väldigt trött när han vaknade.

Han kunde inte sova, han bara tänkte på Christine, Sofie och Brad, om något hade hänt dem under natten.

Han satt där och kollade på dom andra eleverna som gick glada och kollade på honom.

Då kommer Sofie och Brad och Christine och sätter sig ner hos Albert.

Christine satte sig bredvid Albert och lade sitt huvud på Alberts axel.

Christine: Hur är det?.

Albert: Allt är bra, jag har sovit jätte gott, sa han bara för att ingen skulle tycka att han var en fegskit.

Sofie och Brad säger då till Albert: Ta hand om den här dagboken och studera den, kan finnas nått viktigt.

Albert: Var har du fått tag i den här?.

Brad: Tog den från huset igår natt.

Albert: Va? Hur kunde du våga gå dit?.

Brad: Ibland måste man eller hur? För att få reda på något.

Efter skolan möttes Albert och Brad, Christine och Sofie utanför huset.

Sofie grät så tårarna flödade ner från kinderna.

Brad: Sofie vad är det?.

Sofie: Min katt dog igår natt när vi låg i sängen.

Brad: Jag och Albert går till huset i natt, vi måste få slut på dessa mardrömmar.

Christine: Vaddå? vilka mardrömmar?.

Brad: Vi har alla sett honom, vi måste få ett slut på det här.

Albert: Jag fick tvätta bort Toms blod igår natt.

Brad: Är Tom död?.

Albert: Ja miss Johnson var över hos mig och berättade det igår, han blev mördad av någon idiot.

Brad: Tror du att det är han?.

Albert: mycket tyder på det.

Vi gick hemåt, Christine och Sofie förklarade att de ville inte följa med ikväll.

Albert och Brad var där i mot tvungna att göra något.

De gick hem och packade ihop grejerna, när han upptäcker att dagboken är försvunnen.

Albert: Var är dagboken?.

Brad svarar irriterat: Hur ska jag kunna veta det, jag gav den ju till dig.

 

 

Albert: Jag glömde den väl i skolan.

När natten började närma sig började dom cykla mot huset.

Smålampor var på i fönstrena vid gatan ner mot grusvägen till huset.

In på den lilla stigen och sen ut på grusvägen.

Väl framme, gick de upp för den knakande trappan till huset.

Lyset var på inne i huset och eldstaden brann precis som förra natten.

En man kommer nergående från trappan och välkomnar dem, och spänner ögonen i Alberts.

Albert: Var det, det här du ville varna mig för stammade han, och greppade sin tumme för att inte springa iväg.

Brad: Tyst.

Från taket droppade det vatten, och i soffan satte de två barnen.

Albert stod där likblek i ansiktet, plötsligt hör han hur en bil stannar till utanför huset.

Allt blir bäck svart inne i huset.

Det började blåsa in genom fönstrena och alltihop var som vanligt.

Alberts och Brads hjärta slog snabbare när dom såg en skepnad som rörde sig snabbt uppe vid trappan.

Albert var helt instabil och skulle bara gå upp, Brad ville inte, men kunde inte stoppa honom.

Albert: Vi måste få ett slut på det här, och tog sina steg upp för trappan.

Det var kusligt mörkt och dimma hade börjat sprida sig inne i huset.

Dom ända ljuden som hördes var Brads andetag och Alberts steg uppför trappan.

Det ända ljus som lös upp var Alberts ficklampa, när han sakta rörde sig upp för trappan.

Albert kramade ficklampan hårt i handen, väl när han kommit upp så ser Brad.

Hur fick lampan ramlar till marken, och det blir bäck svart.

Brad skriker: Albert och känner sig maktlös.

”Albert, Albert”

På morgonen vaknar Brad, han sitter i en soffa någonstans, han vet inte var.

Men någon gång i hans liv kommer han få reda på det.

Framför honom står ett bord serverat med mackor och te.

In kommer en gammal tant och börjar prata med Brad.

Hon presenterar sig som vägvisaren, och säger Vill du att demonerna skall ta över din kropp, dom skrattar åt dina misstag bakom din rygg, jag vet att du har annat för dig än att leka X-files, det ligger en ung tjej hemma och gråter efter sin saknad till dig, hon tror du är död.

Brad: Var är Albert?

Vägvisaren: Vad menar du? Jag hittade bara dig i huset, det fanns inga spår efter en annan.

Brad ryste till och frågade: Men hans ficklampa då?.

Vägvisaren skakade på huvudet och berättar: För 40 år sen bodde jag och min man i huset, allt var så vackert.

Så vi bestämde oss för att köpa huset, och flytta med en gång, vi levde lyckliga till min 40 årsdag, då började mystiska grejer att hända inne i huset.

På vinden kunde man höra skrik, och mystiska fotsteg.

Blodfläckar på golvet varje morgon hörde till vanligheten i huset.

En dag försvann min man mystiskt så jag bestämde mig för att ringa polisen, de kunde inte göra något åt det.

Väl när jag var 42 så knackade det på dörren en dag, utanför stod han med rivmärken över hela kroppen.

Jag stod där länge med öppen mun av det jag såg, till slut frågade jag vad som hade hänt, utan resultat.

När jag sedan fyllde 45 hösten 1989, så kändes allt tomt inom oss båda.

Han visade aldrig känslor för mig, en dag tog jag upp det och han brusade upp och misshandlade mig, jag var så

klok att jag anmälde honom.

Dagen efter skulle jag hälsa på honom i cellen, då upptäckte jag att han hängt sig med ett skärp.

Från skjortan hängde en lapp där det stod förlåt.

Jag hoppas din kompis Albert inte blir lika dan som min man blev, jag fick kämpa mellan liv och död.

Brad tackade för alltihop och började gå hem mot Sofies hus.

Han längtade efter att röra vid hennes kropp.

En dag, kommer våra liv att förändras.

Men det hoppas jag aldrig händer.

Tyvärr kunde inte Albert vara med att förklara vad som hände den natten.

Någon gång kommer nog våran fortsättning att berättas men då är jag beredd.

Att slåss mellan liv och död för min Sofie.

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 3 Minnen återvänder.

 

Dom fördömda små ungjävlarna skrek mäklaren efter några barn som lekte vid det gamla huset.

Barnen hade kastat sönder fönstren med stenar och det skulle ta lång tid för Mr Ferguson att laga.

Vintern var på väg till byn och många familjer höll på att laga sina fönster till vinterns snö stormar.

Men snäll som Mr Ferguson var så ringde han inte ungarnas föräldrar.

Mr Ferguson var en medelålders pajas i sina 35 bästa år, jämt på Tiffany’s kalas brukade han klä ut sig just till Pajas, men idag skulle ett hus säljas till vilket pris som helst.

Mr Ferguson visste vad som hade hänt i huset innan ändå skulle huset säljas.

Al Thomson polis i distriktet hade mycket att göra, just nu letade han efter en spårlöst försvunnen 16 åring vid namn Albert Summer, som spårlöst försvann inne i huset.

Denna dag skulle han inte glömma i sin karriär, klockan 20:00 ringer telefonen, en man påstår att han hittat en människas kropp nere vid sjön utanför staden nästan vid de gamla parets hus.

Al Thomson tar på sig kläderna och åker snabbt dit med sin kompanjon Eric Strewer.

Efter 10 minuter var de nere vid sjön trädens sista löv prasslade i vinden, Mr Thomson springer fram till kroppen, maskarna hade börjat göra sitt jobb på marken låg en kropp av en välkänd person.

Brad Johnson satt vid tvn och kollade med sina föräldrar när det knackar på dörren, utanför står Al Thomson och Eric Strewer.

Hej Brad vi vill beklaga sorgen vi har hittat din vän, han är tyvärr död.

Brad blev först paff sedan bröt tårarna ut.

Jag och Eric Strewer min kompanjon skall sätta dit den jäveln som gjort det här, det lovar jag.

Brad gick in på sitt rum och la sig i sängen minnena kommer då tillbaka från huset, han stod åter igen nedanför trappan och såg skepnaden greppa tag i Albert, sen blev det svart, han ville blunda för alltihop.

Han reste sig och gick till Sofies lägenhet och förklarade vad som hade hänt och att dom var tillbaka där dom startade.

Jag vet inte om jag har så stor lust att leka mer X-Files, vill barra lägga det här bakom mig, det blir bara värre att fortsätta att gräva i det här.

Förstår du inte det var inte ett spöke som mördade Albert, inget spöke kan greppa tag i någon, inte heller mörda någon, alltihop var en stor fejk för att få oss rädda, vi måste göra det här för Alberts skull.

Sofie tänker ett tag, sen svarar hon Okej då men bara för Alberts skull.

Albert var ju jämt med oss, nu känns det så tomt utan både Tom och Albert, om vi ändå visste vem som vill oss så illa då skulle allt vara mycket lättare.

Brad och Sofie fattade varandras händer och gick iväg på en promenad genom stan, det var bäck svart på Broad Street det enda som hördes var klingandet från sågen där Tom Peterson jobbade sent i natt.

Det kändes som att när som helst kunde någon bara hoppa in från en buske och mörda dom båda, en tanke som båda tänkte.

Tom Peterson jobbade sent denna kväll, Tom var en medelålders man, en som man helst inte ville möta på i en fight, han hade verkligen en kropp för att mörda någon.

Den här natten höll han på att såga björkved till stugorna nere vid havet, svetten rann ändå var det under hösten men inomhus kändes det som att det var 35 graders hetta inomhus.

Tom tog upp några björkträn och klöv dom på mitten, sen grundade han klockan den skulle just slå 00:00 på natten, och det var dags för mat så han gick in på personal rummet och satte sig ner och drack en kopp kaffe.

Tom hade stora problem med sin rygg och tog därmed smärtstillande, många sa att det var någon cancer som gick på ryggen, men han brydde sig inte.

Den här dagen tog han stora doser av preparatet, för att kunna arbeta, när klockan närmade sig klockan ett på natten gick han ut och arbetade igen, han satte på sig hörsel skydden och började kapa några björk stockar.

Men vad han inte visste var att den här natten såg ödet honom.

Nattens sista timmar slog och Tom tog den sista stocken från högen och började kapa den.

Mitt i alltihop får han ett stort grepp om sig och slängs upp på kapen och klyvs på mitten.

Sofie och Brad som låg i sängen , hör hur sågen stängs klockan 2 på natten, dom kramar om varandra och lägger sig tätt intill varandra och håller om varandra och kysser varandras läppar innan dom somnar.

Den här natten drömmer Brad om den gamla gumman i stugan, i huset bredvid sjön, han hör rösten som säger

 

 

 

 

 

 

 

 

inom honom som en skallra någon gång kommer han tillbaka och då är han inte sig själv, Brad vaknar upp helt kallsvettig, svetten bara rann om honom, han såg på Sofie som låg där bredvid honom och smålog, hon såg ut som en skönhetsdrottning.

Samtidigt var Melly Ferguson, och gick med sin hund hon brukade ofta vara förbi hos Tom och kolla in ett och

annat när han jobbade sent om nätterna.

Men den här natten var det något som inte stämde eftersom sågen var stängd och tyst, och när hon öppnar dörren till sågen blir hon förskräckt hela sågen var röd av blod, Melly blev oroad över sin kompis, hon gick runt i rummet och letade men hittade ingenting, så hon bestämde sig för att gå in på kontoret för att ringa Al Thomson

när hon öppnar dörren till kontoret ser hon med förskräcka ögon, från taket hänger en köttkrok med Tom Petersons lever och lungor hängande som en säck, Melly blir hysterisk och ringer Al Thomson direkt.

Al skulle komma direkt.

 

Den natten körde Al Thomson och kompanjon Eric Strewer till platsen för att kolla vad Melly Ferguson sett.

När dom kom fram till platsen var det mörkt och obehaglig stämning runt sågen, träden blåste och Al Thomson tog sig för pannan för det som gömde sig inne i sågverket.

Al Thomson kände Tom Peterson rätt bra genom barndomen, då dom ofta gjorde rackartyg sprängde postlådor och la hundskit på altanerna.

Nu när Al och Tom blivit äldre så hade dom kommit ifrån varandra lite tyvärr. Al öppnade dörren lite varsamt och fick en chock när han fick syn på hur sågen såg ut, rummet var fyllt av blod på golvet låg tarmar ur Tom Petersons kropp, Melly stod i ett hörn och bara skakade, Eric gick fram till henne och gav henne en stor kram samtidigt som Al Thomson grundade mördarens bisarra sätt att göra mot människor.

Al bara skakade när han fick syn på kroppens lungor som hängde på en krok, och när han fick syn på garderoben med skallen och ryggraden blev han så äcklad att han kräktes.

”Vem fan är så här sjuk i huvudet” sa han och vände sig om och stack ut till bilen och körde hemåt.

I det här tillfället kändes det som att Al aldrig mer skulle komma tillbaka till polis stationen och arbeta mer.

 

Han gick hem och tog sig en ordentlig sup av Jack Daniels flaskan och dränkte sorgerna ännu en gång.

Visst saknade han den tiden han var den polis med mest tallang, nu satt han här och inte hade någon press på sig bara söp bort sitt eget liv, han visste att snart skulle hans liv supas bort och pengarna till nästa räkning var redan spenderade så snart var vräkningen nära.

Han tyckte sig själv var som en människa utan liv, han ville ha pressen på sig att utveckla sig.

Det var väl på tiden att Eric och Donna fick ta över det här, han klarade det helt enkelt inte längre.

 

Donna var en mycket välutvecklad sekreterare kanske den mest sexigaste av dem alla, kom ihåg hur Eric dreglade första gången hon hade kort kjol på sig, och hennes kvinnliga list förförde honom till han nästan svimmade av.

Han tänkte tillbaka på alla dessa roliga år, i South Jesterday hade det aldrig hänt ett mord innan, någon gång hade Al fått rycka ut och stoppat bråk på krogen eller räddat någon gammal tant som satt fast med rollatorn i ventilerna på vägen.

Men den senaste månaderna hade det hänt för mycket runt omkring honom, först mordet på Tom, sedan mordet på Albert och nu var det Tom Petersons tur, han kramade whiskey flaskan med handen och tog sig en ordentlig sup till, innan han somnade på soffan, fullt på klädd.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitel 4 Döttrar som Döttrar

Sofie och Brad vaknar nästa morgon, de kramar om varandra och sträcker sina tår sakta och kliver upp ur sängen och går mot toaletten.

De tar fram tandborsten och börjar borsta sina tänder ännu en gång får Brad minnes bilder, hur han står och borstar tänderna, han tappar tandborsten ner i handfatet, och upptäcker samma som Albert, när han tagit upp den ser han spöket stå bakom honom och ser med sin ilskna blick på dem.

Albert såg just dessa bilder innan han dog för 2 år sen, var det nu dags för Brad att bestraffas?.

På fönstret stod det Brad du är nästa, det kommer att bli roligare att stycka dig än att flå Albert och Tom.

Plötsligt vaknar han upp och ser Sofie stå där ur sexig med en genomskinlig Bh, det gjorde Brad en aningen gladare och tappade tankarna för ett tag.

Brad och Sofie hade inte haft sina intima stunder ännu, men den dagen skulle komma.

Sofie hade en syster som heter Cindy hon är bara 6 år, född med Autism den här dagen lekte hon med Sofies dockor, det hon tyckte var roligast var att läsa Sofies dagbok.

Den här dagen satt Cindy och petade i maten, Brad frågar Cindy vad det var, men Cindy fortsatt att peta i maten.

Helt plötsligt börjar hon skrika, Sofie går fram till Cindy och tröstar henne, hon skulle verkligen bli en bra mamma Sofie.

Brad slår upp tidningen på första sidan står det om ett brutalt mord som fick Brad att tappa hakan.

Tom Peterson mördad vid sågen, han satt där länge och kollade på rubriken bara innan han förstod.

Brutalt mord på sågen

Igår natt hände något vi kallar för ett brutalt singelmord, en medelålders man blev mördad på sitt eget jobb.

Ännu ett brutalt mord som hänt i South Jesterday, inte länge sedan hittades en 16 årig yngling

nere vid en berömd sjö i området.

Mannen vid sågen är den tredje i den brutala mördarens tankar, det finns inga koplingar mellan dessa människor säger polis Al Thomson.

Mordet begicks ungefär vid midnatt, en kvinna hittade den medelåldersmannen när hon var ute och gick med hunden.

Kvinnan var bekant till den mördade och tyckte det var konstigt att sågen var avstängd eftersom han skulle jobba hela natten.

Hon fattade rätt beslut att ringa polisen innan hon tillslut fick ett sammanbrott.

 

Eric Nilsen SJT South Jesterday tidningen.

 

Brad stod bara där med öppen mun, väldigt länge visste han att det skulle hända, ett par mjuka händer lägger sig på Brads axlar.

Vad är det älskling frågar Sofie och tittar fundersamt på Brad, och ser i tidningen.

Är det han Tom Peterson som är död? Frågar Sofie.

Jo tyvärr så är det så säger Brad och ruskar på huvudet, jag hade världens skummaste dröm i går, den handlade om din toalett jag satt och torkade bort blod från fönstret i timmar, helt plötsligt känner jag mig som jag är synsk.

Men det var blod på fönstret i morse mamma blev jätte oroad och tittade in i morse sa Sofie.

Så du menar att jag inte är synsk utan det var en sann dröm? Säger Brad oroad.

Sofi

 

Det har varit mycket som präglat den inspelning som skulle göras på Norra Gotland mycket som inte talats om. Det har varit alldeles för hög uppmärksamhet på en filmskapare som "ENDAST" ville göra sin debutfilm. Kroppen har gett sig för min del och jag har som tidigare skrivit att jag gett upp hoppet om "De Fördömda" Mycket för att endel personer behandlat en som något att trakassera jag har behövt sömn, har behövt tid att arbeta i lugn och ro men inte fått detta. Två av dom ledande figurerna har fått problem i magana av stress och press.  Vi har även haft problem med en kvinna som skrivit mail till en ledande inom teamet som skickat över 8 sms bytt nummer flertal gånger även skickat mail. Jag har personligen lagt detta på hyllan framöver och är det folk som är inom filmbranchen och har ett visst intresse över ett ungdoms/äventyr med inslag av skräck som kommer slå i Sverige och garanterat utomlands hör av er till mig. Jag är enormt trött på att kämpa för Gotlands framtid och visa att vi kan göra saker ihop på ön.  Vad gör du när insperationen försvinner och folk svartmålar dig helt öppet och lämnar spår efter sig på google? fasade för att något sånt som hänt skulle hända att filmen skulle bli helt nedlagd och intresserade finns det.

Tråkigt arr några i bygden Slite sett fram mot inspelningen och en del varit mot den från första dagen den kom till världen. Kommer i detta inlägg även införa novellen De Fördömda så alla får se det magiska som kunde hänt HÄR I SLITE.

Njut och ha en bra dag

 

 

Har i dagarna skaffat ett underbart ps3 som man kan ha som media center men tyvärr så har man ingen router så kommer få vänta ett tag till innan jag kan spela och även ha internet uppkopplat :/.

Annars har dagarna präglat enormt mycket "Den film som inte blev av" och får gå ut igen eftersom det finns några som ännu håller på och sprider lösaktig information. Och svartmålar mig som bedragare och även pedofil. Så här ligger det till jag startade projektet och behöver förstås skådespelare att visa upp till SFI och andra instanser för att visa att du är angagerad i de du gör. Ryktena om en 12-13 årig flicka stämmer inte heller detta är en gemensam vän till familjen kolmodin och hon kommer tillsammans med hans dotter hit och ser film.Och läser ni inlägget nogrant ser ni att det står 12 på första inlägget och 13 i andra hur går de här ihop är dom två?.

Har omkring 5-9 ungdomar som är här ibland och vad spelar det för roll om dom spelar spel på playstation eller annat. Dom trivs här och har det här som en liten fritidsgård där man träffas och har roligt. Det stod att ungdomarna vart mobbade i skolan och enligt ungdomarna stämmer inte detta. Jag var själv mobbad under lågstadiet och högstadiet och är en människa som bryr mig om andra människor. varav jag finns att prata med om det är något.

Vad dessa personer inte förstår är att man blir enormt bra vänner till många av kidzen och jag som alla andra har enorma skuldkänslor över att det inte blev en film.

Det mest dumma är att någon skrivit att det skulle vara någon naken scen i filmen som är hos dom små detta stämmer inte utan finns bara en sexscen och det är när dom två huvud personerna är vuxna. Dom ör först barn sedan blir dom vuxna, varför vi använde barn var för att tänk dig själv se en 18 åring gömma sig under en båt skulle de se bra ut? samt varför använder dom barn i många andra skräckfilmer DET? The Ring.   Varför skriva om andras Noveller/Manus utan att veta ett dugg vad dom handlar om?  som personerna skrev jag har inte publiserat någon berättelse eller novell och det finns en anledning först så måste jag skriva så pass mycket därför läggs mycket ut på www.filehill.com så man skall kunna läsa innan en eventuell bok är klar.

 

Jag jobbade omkring 14 timmar även helger per dygn när jag jobbade med förarbetet och Janne Kolmodin var inblandad även han med att skissa på bildmanus till filmen. Allt som ligger på youtube är bara övning till de vi skulle göra. Köpte en kamera för att lära mig baserna i film redigering. Ingen kan bli något om den inte vågar lära sig. Vi ville att folk skulle få se så mycket som möjligt vad som hände bakom allt. Rykte nummer 4 är angående att vi har lovat företag pengar även detta är lögn eftersom vi förhandlade inte som att filmen skulle bli något stort utan att vi skulle göra något roligt ihop och att filmen växte med tiden var vi inte beredda på. Vi ansökte om engar men fanns få intresserade tyvärr.

Källan som därimot finns i detta blogg inlägg är inte pålitlig eftersom "Han" ingick i projektet sen tidigare och styrde och ställde över vårat huvud och bjöd ut husägaren till enholmen en dag då vi skulle fotografera på 1,5 timme. Något som är totalt oproffsigt att göra när varken jag eller min fotograf känner honom. Det slutade med att den källan ni litar på ligger hemma i sängen och dyker inte upp på fotograferingen. Och husägraren gick på enholmen ensam. Han kritiserade även De Fördömda genom att säga det var plagiat. Jag har alltid skrivit ur egen fantasi och många hyllade det på högre nivå inom film.

Och sedan skrevs det om ungdomarna att dom skulle vara "Besvikna över det som hänt" detta är inte sanningen heller jag har god kontakt med många av ungdomarna och för dialoger med dem. Många av dom kontaktar mig ännu via facebook eller kommer hem hit och pratar om vardagsproblem eller annat. Tycker det är almänt sjukt att skriva ett inlägg utan att veta fakta bakom saker. Alla kan inte lyckas inom film tror ni att Steven Spielberg inte lagt ner filmer? Goonies 2 har lagts ner ett antal gånger. Handlar inte om att kunna film det är ett konstnärs arbete som du lägger ner jag betalade av egna pengar och slet som ett djur för att försöka få igång något filmen skulle kosta omkring en miljon via en scenograf. Och är det pengar du har i fickan? Nej det måste du söka via instanser tex företag, föreningar eller via enskilda personer. Och det är en svaghet att ta bort andras inlägg vet ungdomar har skrivit sanningen på bloggen men det har tagits bort.

 

Vill även tilägga att ungdomar i Slite tycker allmänt bra om mig och tycker det är enormt tragiskt att personer skriver ut saker utan fakta detta svartmålar mig och även deras familjer.